Helgen kom och försvann lika snabbt som den brukar. Precis som jag ville ha det.

Visst är det skönt att få sova ut och ha hela dagar tillsammans med E, men för mig är det viktigare att tiden bara rinner iväg mot vårt nästa mål. "Hej och välkommen kära Måndag, må du bara flyga förbi"

Det kanske låter tragiskt men en av de stora höjdpunkterna på våra dagar nuförtiden är när timern på mobilen tjuter och det är dags att spraya. Inte för att det är kul att spraya men för att det representerar ytterligare ett steg på vägen mot vår bäbis.

För att inte helt snöa in på sprayning och sprutor, som ni kanske sett att jag redan gjort, har jag från och med nu planerat in små aktiviteter som ska hjälpa mig att tänka på annat. Ikväll åker vi och hälsar på E´s morbror...

Sprayen åker såklart med i väskan och jag kommer att ha stenhård koll på tiden, men bara miljöombytet kommer nog att tona ner min besatthet lite... kanske.

Det är planen iaf.

Nu är kontraktet postat. Ännu en sak att bocka av på listan. Jag har varit så taggad och längtat så mycket efter att få sätta igång med sprayningen att jag har varit helt uppe i det blå. Nu är det spraydag två och jag är redan "van" eller vad man ska säga.

Lugn kanske.

Sprayen har ju inte gett mig några biverkningar (än) och när man tar det känns det bara som att ta en vänlig nässpray vid förkylning. Det enda som skiljer lite är att det rinner medicin med en äcklig bismak ett tag i halsen.

Kanske kan jag tacka den medicinska yogan lite för hur avslappnad jag känner mig just nu. Den handlar ju bara om att andas djupt och stretcha mjukt. Mot början och slutet ligger man bara rakt upp och ner på ett mjukt underlag och mediterar.

E har sovit jättejättedåligt i flera veckor. Mycket beroende på allt prat och förberedelser för IVF men också för jobbet. Igår fick jag honom för första gången att verkligen prova på yoga med mig hemma. Sähär såg det ut hos oss igårkväll:

Jag och E sitter i yogaställning på våra täcken i hallen. Runtomkring oss har jag tänt levande ljus och Spotify spottar ur sig lugn avslappningsmusik. Vi andas djupt och lugnt tillsammans och E går efter lite protest med på att göra alla övningarna. På slutet tog jag fram massageoljor och masserade honom länge tills han nästan somnade. Då släckte jag alla ljus i hela huset och följde honom till sängen. Han somnade direkt :)

För första gången på riktigt länge sov vi bra en hel natt. Visst, lugnet och avslappningen var inte "riktig" utan skapad av meditation och djupandining... men det var skönt att för en gångs skull känna sig tillfreds och avslappnad inför natten. Jag kände mig som innan vi försökte bli med barn. Hade helt glömt bort hur tillfreds och avslappnad man igentligen ska vara. Hoppas så innerligt att vi nu har påbörjat resan mot att få vara som vanligt igen. Som vanligt men med barn.

Ett ännu bättre liv.

Idag har kontraktet från Falun landat i brevlådan. Enligt graviditetsgarantin som vi är beviljad kostar det 55000 kr. Då ingår ett fullföljt IVF-försök. Blir det ingen graviditet och inga embryon till frysen får man tillbaka 50000 kr. Blirr det ingen graviditet men det finns frysta embryon är behandlingen inte avslutad förens alla embryon är insatta.

Blir man gravid och får ett missfall innan vecka 13 får man perngarna tillbaka. Får man ett missfall efter vecka 13 får man halva summan tillbaka.

Ingenstans i kontraktet står det att vi inte får köpa ett trepack vid eventuellt misslyckande, vilket känns skönt. Tycker att det är jättebra också att garantin innefattar ALLA embryon och inte bara ett FET.

Känns knäppt att skriva på ett papper som "garanterar" en graviditet. Men det är ju absolut en angenäm benämning. Jag betalar gärna vilket pris som hellst bara vi får våra barn.

Nu har jag tagit den andra dosen Synarela och direkt efteråt blev jag jättetäppt i näsan. Blir det så eller håller jag på att bli förkyld? Eftersom jag blev täppt så snabbt finns det risk att sprayen inte "kom fram" ordentligt?

Wow, här sitter jag och har påbörjat vårt IVF.... det är stort!

Jag hade bestämt mig för att inte säga nånting till E men jag nämnde att jag sprayat i förbifarten innan jag lämnade hemmet. Han behöver nog en break från allt IVF-prat (det har blivit ganska mycket eftersom jag är besatt) så nu lugnar jag ner mig lite. Föresten så är det ju svårt att både luta sig frammåt och trycka av sprayen snabbt och hårt! Ska nog tänka på den som en vanlig nässpray i fortsättningen.

Undrar när/om eventuella biverkningar kommer...

Eftersom vårt liv nu och ett tag framöver bestått av att räkna ner så fortsätter vi väl räkna nu då:

Spraydag 1 idag.

Om ca 10 dagar får vi en blödning.

Om 25 dagar lämnar jag första blodprovet

Om 27 dagar lämnar jag det andra blodprovet

Vul om 29 dagar

Äggplock om 4,5 veckor!

Tack för alla fina kommentarer på mtt förra inlägg. Jag vill svara på varje så därför dröjjer de. Tack för att ni finns med tummar och goda råd.

Imorgon sätter vi igång!! Ett tag kändes det som om tiden stod stilla och som om vi aldrig skulle få påbörja behandlingen. Men dagen kommer nog tillslut :)

En liten fråga:
Får man en blödning kring dag 10 oavsett när/om ägglossning skett? Jag har haft ägglossningsvärk i magen i mer än en vecka och den har säkert strulat.... Vore ju jättetrist om allt skulle behöva skjutas upp pga att jag inte får en blödning.

Jag och E avstod från alla förpliktelser igår och spenderade kvällen tillsammans. Innan han kom hem låg jag och tittade på olika matlagningsprogram så när det var dags för middag fick jag en släng av mästerkockbacillen. Vi åt en riktigt fin och genomtänkt middag och avslutade med en äppelkaka som vi hjälptes åt att baka.

Igår var maten vägen till både tjejens och killens hjärta.

Kom på att jag måste berätta om nattens konstiga dröm. Jag drömde att mina bröst höll på att sprängas. De var stenhårda och stora och när jag tog på dom sipprade det ut mjölk/vätska från hela bröstvårtan... jätteknasig dröm. Jag bad om att få drömma om att vara med barn, men jag antar att det där är det närmsta en sådan dröm jag får komma just nu.

Jag: Snart är det Torsdag! Kan inte tiden gå snabbare?!

E: Mm

Jag: Snälla, kan du inte ta den här tiden och försöka börja se någonting fint med det här?

E: Jag ser det fina när vi lyckats.

Jag: Men herregud, hur många får se sina barn när de bara är ett embryo? Kan du inte se det fina i det? Den första blandningen av dig och mig.  

E: (Muttrar något)

Jag: Nähä, men då kan jag ju börja behandlingen själv då. Utan att säga något mer till dig.

E: Jag är fortfarande förbannad och arg över att det blev såhär.

Jag: Det har ju gått två år! Jag har ju pratat med dig om det här i minst ett år. Ingenting har ju fungerat.

E: Nä men jag trodde verkligen in i det sista att det skulle fungera!

Jag: Ja men nu gjorde det inte det. Nu är det på det här sättet vårt barn kommer att bli till. Spelar det så himla stor roll då?! När h*n är här har det ingen betydelse.

E: (Ännu ett mummel)

Tystnad. Jag lägger mig dramatiskt längst ut på sängkanten. Försöker reda ut i huvudet varför jag är arg, eller ledsen. E säger ingenting. Det klias på kroppen. Funderar på att storma ut men väljer att inte vara en sån dramaqueen. Istället tar jag på mig en av E´s t-shirts som ligger på golvet och går ut ur sovrummet. Kanske stänger jag dörren lite väl hårt. Jag sätter mig på toaletten i några minuter och gråter. För ett tag hade den här hemska hemska känslan av hopplöshet försvunnit. Antagligen någon gång under planeringen av IVF:et. Men nu var den tillbaka. Den här kvävande känslan. När man inte vet vad det ska bli av ens liv.

Funderar på om E  kommer att leta efter mig men inser ganska fort att han antagligen sover. Typiskt manligt att inte förstå att gå efter!

Tillbaka i sängen. Tystnad. Jag vägrar börja prata för det gör jag alltid. Självklart blev det så ändå:

Jag: Kan du sova du när det är såhär?

E: Nä det kan jag inte, men vad vill du att jag ska säga?

Jag: Jag vill att du ska se fram emot det här. Jag vill ha stöd, jag känner mig ensam! Hur kan jag ha bearbetat IVF och du har inte ens börjat?

E: Jag har ju alltid fått trösta dig! Du har varit ett komplett vrak så många gånger, när jag ska kunna bryta ihop?

Jag: SAMTIDIGT! Du säger aldrig hur du känner.

 E: Ja men vart är min Gud då? Som jag verkligen trodde på förut? Varje försök har jag bett och bett men vi blir inte med barn! Finns det ingen Gud? Blir det bara svart när man dör?

Jag: (Lite ynkligt) Du fick ju mig. Du bad ju om att få mig och det fick du.

E: Ja men barn då? Man ska väl för fan få barn också?!

Jag: Vi ska få barn.

E: (Ännu ett mummel)

Jag: VI SKA FÅ BARN!

E: Ja jag VET men jag kommer att vara glad när vi väl lyckats. Jag är arg för att det har gått så långt.

Jag: Tack för det. Nu börjar jag på Torsdag och jag kommer inte att säga någonting mer om det. Du är ju ändå inte intresserad. Det är ju alltid jag som får hålla reda på allt ändå.

E: Det är inte sant.

Jag: Jasså du, har du koll på när vi ska lämna blodprov tillexempel?

E: Den 10:e och den 12:e

Jag trevar efter hans hand och han tar den. E håller om mig hårt och jag gråter tyst in i hans arm.

E: Vad åt du i köket?

Jag: Va?

E: Ja du gick ju iväg. Antar att du var hungrig och åt någonting i köket

Jag: .....

Igår tog vi en promenad och stannade utanför det dagis som ligger allra närmast vårt hus. Vi kunde inte stå så länge eftersom fröknarna började titta konstigt på oss men ett litet tag kunde vi stå där och drömma om framtiden. Då vet jag att han längtade. Han längtar så otroligt efter våra barn men han kan inte förlika sig med det orättvisa som händer. Eftersom det är min kropp som sätter käppar i hjulet tar jag åt mig av det. Vardagen hade varit så mycket enklare om vi var på samma våglängd, men för första gången på 10 år känner vi inte samma sak.

Hoppas att det inte påverkar resultatet av IVF:et.

Allt jag kan tänka på just nu.

Och nu ringde de från Falun och sa att vi är beviljade garantipriset. Kontrakt och faktura kommer hem i veckan!

I natt drömde jag att jag satt och höll i en bäbis. Bredvid mig satt E. Det var inte vår bäbis, det brukar det aldrg vara i mina drömmer. Jag höll barnets hand och luktade den på huvudet. Runt omkring mig stod E´s familj. Det gjorde ont i hjärtat och jag blundade och höll i barnet länge. Alla runt omkring oss tyckte så synd om oss. En riktigt hemsk dröm alltså. Varför kan jag aldrig drömma om att VI får barn? Varför är det alltid andra som får barn i mina drömmar?

Drömmen passade nog ganska bra till den här dagen eftersom jag är bortbjuden till en fd kollega. Jag och min nuvarande kollega ska dit på middag. Han kommer att ta med sig sin bäbis som bara är ett halvår. Det kommer att bli jobbigt på så många sätt. För det första kommer det att pratas barn HELA tiden. För det andra är det jobbigt att vara uppe i andras barn, inte bara för att det gör ont i hjärtat utan för att man aldrig vet hur man ska bete sig mot dom. Ska man gulla med dom och be att få hålla i dom eller ska man inte försöka engagera sig så mycket i dom?

Eftersom E jobbar sent hela helgen blir jag ensam där vid bordet, en felande länk vid alla lyckliga barnfamiljer...

Vad ska jag säga om de frågar om barn? Jag skulle såklart kunna säga som det är, men vill inte döda stämningen.

Kan det inte bara bli Torsdag nu!?