Nu är bröllopet äntligen över och jag kan andas ut från programtillverkning, talskrivning och funderingar över bordsplacering. Mamma är nu än en gång gift och en vackrare brud får man leta efter.

Själva vigseln skulle hållas klockan 16 på Lördagen så hela morgonen kunde vi ägna till förberedelser som smink, kläder och frisyrer. Eftersom min syster och hennes sambo skulle hålla i fotograferingen fick jag och E ta hand om deras lille son. Det behöver nog egentligen inte ens skrivas att det var helt underbart. Stressigt såklart att hinna mata, leka, byta blöjja och själv hinna göra sig iordning. Men helt otroligt underbart! I bilen på väg till kyrkan ville jag stanna tiden. E också. Båda kände att det var ju såhär det skulle vara! Om allt gått som vi tidigare planerat skulle vi suttit i en kombi tillsammans med vårt barn på 14 månader. Vi skulle ha varit en liten stressad småbarnsfamilj som alltid är lite sena. Egentligen borde det till och med vara jag och E som gått nerför altargången i Lördags, för så var nämligen planen. Efter vårt första barn skulle vi gifta oss. Om allt gått som vi ville skulle vi vara man och hustru nu.

Visst var vi båda lite vemodiga när vi sen kom fram till kyrkan och lämnade tillbaka vårt drömliv till min lillasyster. Det gjorde också extra ont när prästen trodde att jag var lillens mamma och började förklara vart det fanns leksaker i kyrkan om han började få det tråkigt. Men trots detta var dagen och kvällen helt underbar. Ibland är det skönt att få dricka några extra glas vin och kanske puffa på en cigarr. När världen blir lite luddigare än vanligt gör det inte lika ont i hjärtat längre.

Sent på natten, eller kanske tidigt på morgonen stötte jag och E på min mammas mans bror och hans fru. De har brottats med barnlösheten lika länge som vi och för dom är det hans spermier som är problemet. Eftersom alla druckit kunde vi obehindrat prata om allt från det fruktansvärda med att tvingas till sex efter klockan till att känna skuld inför barnlösheten. Att hans låga spermietal är orsaken till deras problem hade länge tärt på förhållandet tills han gick till en kurator som fick honom att tänka om. Tänka att det inte är någons fel och att man måste behålla fokus på att man är två om det svåra. Acceptera sig själv så som man är. Flera flera gånger uppmanade han oss att aldrig sluta försöka. Det kändes jättebra att få prata ut med några som vet precis hur jävligt det kan vara... både att känna skuld och att ständigt gå på nitar.

Detta paret är också i startgroparna för IVF så förhoppningsvis kan vi bli med barn ungefär samtidigt.

Idag är första arbetsdagen och det gör inte ett smack. Det är nämligen bara 8 dagar kvar nu! Allt känns skitbra förutom en sak som mamma och hennes man sa på lunchen. De vill ta med alla till Kroatien på deras smekmånad nästa år. Till sommaren.  Båda vände sig till min syster och sa "ja men då kan ju inte ni följa med eftersom ni har en liten knodd då".

Jag ville bara skrika rakt ut.

HALLÅ! DIN DOTTER SKA GÅ IGENOM ETT IVF OM NÅN MÅNAD... DET FINNS FAKTISKT EN CHANS ATT VI LIGGER OCH FÖDER BARN DÅ!!!! DÅ ÄR DET SVÅRT ATT FLYGA FLYGPLAN!

Det är så uppenbart att de båda bara antar att vi inte ska ha några barn nästa sommar heller. Detsamma gäller ju faktiskt för mammas mans bror med fru. De påbörjar också IVF till hösten, men det hade de inte heller någon tanke på.

 

Mrs L

15 augusti 2011 15:52

Hej fina du!!
8 dagar!! wow!! tänk vad tiden går! väldigt ogenomtänkt sagt av din mamma. Säkert inget elakt menat men ibland får man faktiskt tänka sig för. En kompis till mig som vet vårt problem berättade igår att dom slängt p-pilleren och skulle nu göra baran. Jag blev så stressad och ville helst skalla henne. Tror dock inte hon uppskattat det :-)

Kram

EVL

16 augusti 2011 21:22

Hej!
Ja nu är det inte långt kvar!
Åh vad tungt! Förstår verkligen den där känslan av att vilja skalla henne. Men förhoppningsvis är ni med barn ungefär samtidigt vännen. Håller tummarna för det!
Kramar!

 

Fia

15 augusti 2011 19:40

Så tanklöst. Nu vet jag inte hur ni funkar ihop, men det kan kanske vara värt att säga ifrån en gång för alla att de faktiskt måste räkna med er. Hon kanske speglar din osäkerhet? Säg att du vill ha massor av peppning och positiva tankar!

http://fiavillhaenunge.blogspot.com

EVL

16 augusti 2011 21:23

Ja hon speglar både min osäkerhet och sin egen nervositet över att vi båda mår dåligt. Oftast förlåter jag henne direkt men nu ringde jag och berättade att jag blev ledsen.

 

Emma

15 augusti 2011 19:42

Kan det tänkas att dina föräldrar inte säger något om hur situationen ser ut för er nästa sommar för att inte stressa er?

Så är det med min mamma i alla fall. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat för henne att vår situation inte stressar mig (än så länge), men hon är så rädd att vi ska känna oss pressade, att hon knappt vågar prata om det. Jag och min syster får dra det ur henne. Efter mycket om och men, har hon äntligen börjat våga ställa enstaka frågor:-)

http://ivantanochforvantan.blogspot.com

EVL

16 augusti 2011 15:34

I vårt fall tror jag att det är en blandning av det och att min mamma är så nervös för att vi mår dåligt att hon helst vill förtrycka det.

Det är bra att du tvingat din mamma att ställa frågor. Alla mår så mycket bättre när man kan vara ärliga mot varandra. Då blir stödet bäst.

Lycka till på ert första IVF! Jag kommer säkerligen också att förvandla min blogg till en symptomlogg :)

 

Cecilia summerar

15 augusti 2011 21:23

Jag är så glad att ni kan njuta av tiden med syskonbarnet, och hoppas att glädjen får vara större än vemodet.

Människor som är "utanför" verkar ha svårt att tänka kring detta med behandling. Jag skulle, när jag var i er tid i livet, ha tyckt att vore tungt både att de inte räknar med att det kan bli barn - OCH om den där repliken hade varit till dig. Dvs att de naivt hade tagit för givet att behandling är en lätt match och en garanterad biljett till barn.
Det bästa hade förstås varit om någon kunnat uttrycka att de innerligt hoppas att ni också är på väg att bli föräldrar då. Som jag ju hoppas och tror att de gör.
Att inte bli sedd i sin situation är nog det svåraste...

Stor kram och grattis till allt ni genomförde för att fira din mamma!

http://www.villhabarn.se/blogg/3395

EVL

16 augusti 2011 15:27

Ja det är jag också. Var så rädd att det skulle bli svårt men nästan alltid får han mig på bättre humör.

Precis så är det. Nu kom det fram att mamma igentligen hade menat det så men hon sa det på ett dumt sätt. Jag tog iaf thuren vid hornen och berättade att det hon sa gjorde mig ledsen. Hon förstod så nu känns det bättre :)

Tack! Kramar tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...