Mens! Ä n t l i g e n!

Dag 33 förvandlades till dag 1 bara sådär på en sekund och plötsligt känns inte 21 dagar som så lång tid. Inte när man nästan ställt in sig på att behöva sätta igång mensen med Provera i 16 dagar innan...

Imorgon är det 20 dagar kvar och istället för att ringa och gråta i telefonen kan jag säga att mensen kommit och få en plan på hur vi går vidare. Om någon dag kan jag hämta ut alla mediciner. Kanske går tiden ändå ganska fort till den 14 September då vi börjar med sprayen. Kan vi inte säga så?

Är precis hemkommen från festen. Jättefint ordnat och jag borde vara glad, men inte ens alkohol och fint sällskap kunde rädda den här dagen. Under middagen fråga några stycken om det var jag eller min syster som hade barn... min moste försökte rädda mig genom att säga "nej, men hon har en fantastisk pojkvän".

Grädden på moset inträffade precis innan jag gick hem då en kille från en annan avdelning började prata med mig. Han frågade om jag hade kvar samma pojkvän fortfarande. Då jag svarade ja började han klappa mig på magen, varvid jag (efter att ha övervägt att klappa till honom) sa "nej jag är inte med barn".

Då frågar han mig hur gammal jag är!

- Fyller 26 om några dagar svarade jag. Fick då veta att det snart måste vara dags... Ville kräkas rakt ut på honom eller kanske skalla honom men jag sa istället "oj vad klockan är mycket, nu måste jag gå hem". Så vände jag på klacken och gick.

Nu är jag alltså hemma och mensen är fortfarande frånvarande. Fy fan vad ledsen det gör mig. För att inte nämna E. Vi orkar inte hålla på så här mer. Nu måste vi få sätta igång med IVF snart annars går vi under. Jag kommer att ringa TF imogon och säga som det är. Jag blir tokig, mensen kommer inte fast den borde. Ge mig en spruta eller låt mig börja med spray NU innan jag blir galen!

Jag har börjat tänka lite på vad fan vi ska göra om vi inte är gravida och alla i vår närhet börjar föda barn. Det är snart. Kan vi isolera oss totalt? Vi har inte råd eller tid att resa bort. Kommer folk att förstå varför vi inte orkar med? Hur kommer vi att må rent psykiskt? Igår när mensen inte kom mådde jag 100 ggr värre än vad jag borde bara för att min lillasyster samma dag varit på UL för deras andra barn. Ett barn som blev till av misstag. En stund i sängen så blev det barn. Det gjorde så jädra ont i hjärtat igår pga att jag kände en sånn enorm orättvisa. Hur ska det då bli när det föds ett eller två barn varje månad från November till Februari?

Jag är lite rädd faktiskt.

Varför ska mensen strula just nu? Försöker livet säga mig nånting med det här? Är det inte meningen att vi ska ha barn? Blodet kan väl inte bara utebli efter pergo OCH ovitrelle?!

Till och från pulserar mensvärken lite dovt i magen men det kommer inget blod. Det.Kommer.Inget.Blod Alla tecken för mens finns ju där så varför dyker den inte upp?

Varför?!

Jag blir snart tokig och känner mest för att lägga mig i något hörn och gråta alternativt bara skrika rakt ut. Istället är jag tvingad att gå på fest med jobbet. Som nyanställd måsta jag också ställa upp och dansa YMCA (!!!) inför alla vilket kändes jobbigt redan innan jag var ledsen.