Jag var på ett så bra humör. Så åker vi till mamma för att äta middag och allt förändras. Det kommer fram att ännu en av min systers vänner ska få barn. När jag hör om människor som plannerat in sina barn för att det ska passa med när andra får vill jag bara kräkas. Sen låg mammas dumma tanklösa kommentar kvar och spökade i bakhuvudet också. Allt känns bara fel ikväll. Det hela blev inte bättre av att när vi för en gångs skull får till det utan att det gäller så får jag ont i magen efteråt. Det verkar som om kramperna i livmodern som en orgasm utlöser känns extra mycket veckan innan mens. Eller är det någonting annat?

Det gör inte jätteont utan det blir bara ömt som svag svag mensvärk men det påminner mig ändå om den här rädlsan jag har att det ska vara något annat fel än "bara" en ägglossningsstörning.

Kvällen borde  varit bara mysig. Jag borde orka lyssna när min syster och hennes sambo pratar om deras lille son. Jag borde veta att de inte HELA TIDEN refererar till att hon är gravid för att vara dum mot oss. Trots att man kan tro det ibland.

Vad tycker ni om denna fina?

Mamma - "vilka vill ha en öl till maten"
Min syster - "Jag vill! Men jag kan ju inte. Jag är ju gravid"
I mitt huvud - "Åh nej! så jävla synd om dig då"

Usch för idag. Jag hatar att vara utan när alla andra i min närhet får bli med barn.

Ikväll känns bitterheten verkligen som en svart sörja som kväver mig innifrån.

Så håller jag på att bli förkyld också. Halsen värker och huvudet dunkar.

Suck.

Det är iallafall snart bara en vecka kvar. Sen börjar nästa väntan.

Nu är bröllopet äntligen över och jag kan andas ut från programtillverkning, talskrivning och funderingar över bordsplacering. Mamma är nu än en gång gift och en vackrare brud får man leta efter.

Själva vigseln skulle hållas klockan 16 på Lördagen så hela morgonen kunde vi ägna till förberedelser som smink, kläder och frisyrer. Eftersom min syster och hennes sambo skulle hålla i fotograferingen fick jag och E ta hand om deras lille son. Det behöver nog egentligen inte ens skrivas att det var helt underbart. Stressigt såklart att hinna mata, leka, byta blöjja och själv hinna göra sig iordning. Men helt otroligt underbart! I bilen på väg till kyrkan ville jag stanna tiden. E också. Båda kände att det var ju såhär det skulle vara! Om allt gått som vi tidigare planerat skulle vi suttit i en kombi tillsammans med vårt barn på 14 månader. Vi skulle ha varit en liten stressad småbarnsfamilj som alltid är lite sena. Egentligen borde det till och med vara jag och E som gått nerför altargången i Lördags, för så var nämligen planen. Efter vårt första barn skulle vi gifta oss. Om allt gått som vi ville skulle vi vara man och hustru nu.

Visst var vi båda lite vemodiga när vi sen kom fram till kyrkan och lämnade tillbaka vårt drömliv till min lillasyster. Det gjorde också extra ont när prästen trodde att jag var lillens mamma och började förklara vart det fanns leksaker i kyrkan om han började få det tråkigt. Men trots detta var dagen och kvällen helt underbar. Ibland är det skönt att få dricka några extra glas vin och kanske puffa på en cigarr. När världen blir lite luddigare än vanligt gör det inte lika ont i hjärtat längre.

Sent på natten, eller kanske tidigt på morgonen stötte jag och E på min mammas mans bror och hans fru. De har brottats med barnlösheten lika länge som vi och för dom är det hans spermier som är problemet. Eftersom alla druckit kunde vi obehindrat prata om allt från det fruktansvärda med att tvingas till sex efter klockan till att känna skuld inför barnlösheten. Att hans låga spermietal är orsaken till deras problem hade länge tärt på förhållandet tills han gick till en kurator som fick honom att tänka om. Tänka att det inte är någons fel och att man måste behålla fokus på att man är två om det svåra. Acceptera sig själv så som man är. Flera flera gånger uppmanade han oss att aldrig sluta försöka. Det kändes jättebra att få prata ut med några som vet precis hur jävligt det kan vara... både att känna skuld och att ständigt gå på nitar.

Detta paret är också i startgroparna för IVF så förhoppningsvis kan vi bli med barn ungefär samtidigt.

Idag är första arbetsdagen och det gör inte ett smack. Det är nämligen bara 8 dagar kvar nu! Allt känns skitbra förutom en sak som mamma och hennes man sa på lunchen. De vill ta med alla till Kroatien på deras smekmånad nästa år. Till sommaren.  Båda vände sig till min syster och sa "ja men då kan ju inte ni följa med eftersom ni har en liten knodd då".

Jag ville bara skrika rakt ut.

HALLÅ! DIN DOTTER SKA GÅ IGENOM ETT IVF OM NÅN MÅNAD... DET FINNS FAKTISKT EN CHANS ATT VI LIGGER OCH FÖDER BARN DÅ!!!! DÅ ÄR DET SVÅRT ATT FLYGA FLYGPLAN!

Det är så uppenbart att de båda bara antar att vi inte ska ha några barn nästa sommar heller. Detsamma gäller ju faktiskt för mammas mans bror med fru. De påbörjar också IVF till hösten, men det hade de inte heller någon tanke på.