Har funderat lite på det här med PCOs. Det finns ju PCO-kvinnor som bara har en massa äggblåsor, inga onormala homonnivåer. Jag är ju en av dom. Men borde inte det betyda att det ska vara ganska lätt för mig att bli gravid då..bara man får till en ägglossning? Förstår inte ens varför ägglossningen hämmas om hormonerna är normala?!

Jag har ätit Pergotime i tre omgångar. Iof så kollades det inte med blodprov att ett ägg verkligen släppt, men jag kände ju av det i magen. Dessutom var äggblåsorna jättestora, upp mot 25 mm. Sen har jag ägglossat fyra ggr med Puregon. Allting har alltid sett bra ut. TF tror att jag med mina cykler på 33-50 dagar måste ha ägglossat iallafall några ggr/år. Detta borde ju betyda att jag ägglossat minst 7ggr under dessa snart två år. Under de ägglossningarna har vi haft sex på precis rätt dagar. Efteråt har jag legat och cyklat med benen i vädret (jättehett jag vet) och sen legat och sovit på en kudde hela natten.

Om allt som ska behövas är en riktig ägglossning, borde jag inte ha lyckats bli gravid vid det här laget då? Det känns ju som om det är något annat fel på oss, eller mig. Jag kan inte släppa den tanken. Den gör mig rädd. Livrädd.

Vad gör vi om vi inte kan bli med barn tillsammans? Om äggen är kassa eller de helt enkelt inte vill fästa? Om vi är okompatibla med varandra?

Jag och E pratade om det där igår. Antagligen skulle den första åtgärden vara spermiedonation. Efter det kanske man kan prova äggdonation. Jag vet att min syster skulle ställa upp, så att bäbisen iaf liknar mig och har våra gener. På så sätt skulle både E och jag få ett biologiskt barn... Men det förutsätter ju att någonting verkligen kan fästa i min livmoder. Läste iofs nånstans att det väldigt väldigt sällan missllyckas  pga att livmodern fungerar dåligt, utan det är kvalitén på äggen som styr det mesta.

Förr var det viktigaste för mig att jag och E får biologiska barn tillsammans. Nu när det gått två år och längtan bara gör ondare och ondare är det viktigaste att få vara gravid och att få föda våra barn, oavsett om de är helt biologiska eller inte. Jag vill inte leva mitt liv utan att få uppleva graviditeterna och förlossningarna. Det skulle kännas som att bli snuvad på en stor del av livet. Som att få höra men inte se. Eller att veta hur man går men sakna ben. Så känns det.

Varför funkar det inte?

 

Icka

15 juni 2011 11:47

Man kan grubbla ihjäl sej vännen ja vet...varför varför varför?
Ja känner igen tankebanan först viktigt med biologiskt barn sedan räcker det med "ett barn i magen" jag har kommit halvvägs tills nästa fas, ja dör inte vid tanken på adoption nu faktiskt, nu är ja snart nere på "ett barn".
Så livet kan bli!Kraaaaaaaaam

http://www.ickans.blogg.se

EVL

16 juni 2011 10:35

Ja, detta var man inte beredd på. Andra glider bara medans vi måste slå oss fram. Orättvist så det sjunger om det.
Kram!

 

Orättvisan

15 juni 2011 11:51

Hmm, svåra funderingar det där. Men jag tror personligen att det där med huruvida man kan vara kompatibla eller ej bara är bullshit. Faktiskt. Jag tror att det kommer gå jättebra med IVF för er, ingen tvekan!
Kram!

EVL

16 juni 2011 10:34

Jag mejlade med en tjej som heter Maya och hon hade fått höra att det kan vara så att ägget omges av ett visst protein som mannens spermier inte tycker om... och att man på så sätt inte lyckades särsklit bra. Hoppas dock att det inte är fallet för nån av oss.

Tack vännen, det känns bra att ni tror så mycket på oss!
Kram

 

Åren går

15 juni 2011 12:58

Jag tror att det är bra att man tänker på alla olika scenarion. I alla fall funkar jag så att jag vill veta vilka val som finns och vilka konsekvenserna blir/är. Men jag tror ändå på att ivf är det som kommer att ge er er efterlängtade bebis. Det finns ju inget som säger att det inte kommer att funka! kram

http://arengar.wordpress.com

EVL

16 juni 2011 10:24

Åh, hoppas det vännen!
Kram!

 

Fia

15 juni 2011 17:36

Fy-f. Mycket i din historia låter som min. Hur kunde de konstatera pco? Hos mig är allt "normalt" men det var många blåsor vid första vul. Aja, vi har ju fortfarande hoppet att Pergotime ska vara en hit. :-/

Själv är jag inte så avigt inställd till adoption, det känns som vårt alternativ framför äggdonation om det går så långt. Att jag ens tänker så! Men det är en tröst för mig att "vi kan alltid adoptera" (men tänk om man skulle bli underkänd i den vevan?!).

http://fiavillhaenunge.blogspot.com

EVL

16 juni 2011 10:19

TF konstaterade PCO genom VUL och eftersom jag har menscykler på 33-50 dagar. PCO behöver inte vara någonting negativt. Många lyckas ju med Pergotime, stimuleringar eller IVF.

Ok, det är ju skönt iaf att ni vet vad plan B är. Men det kommer inte att bli aktuellt för nån av oss.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...