Jag kommer att fylla år snart. Fem dagar efter BIM för att vara exakt. Det är mycket blandade känslor kring det där med att fylla år. Hade ju planerat att ha en liten bäbis nu, iallafall ha en på bakning i magen vid det här laget. Men så är ju inte fallet tyvärr.

Jag vet ju att 25 inte är någon ålder, men just för tillfället så känns det väldigt gammalt. Om vi inte lyckas nu så kommer E´s familj att veta om att vi har problem när vi har kalas. Kan bli en konstig och krystad situation.

Magen gör sig inte till känna lika mycket detta försök. Ibland har jag ont på en viss punkt i magen när jag är ute och går eller sitter för mycket ihopsjunket.

Försöker att inte analysera längre. Den dan jag blir gravid så kommer jag nog upptäcka det med att mensen inte dyker upp... jag är tydligen ingen som får ömma bröst, mycket flytningar eller supertrötthet.

Idag ska jag till en väldigt gammal och god vän till mig. Det är en tjej som varit ofrivilligt barnlös i 4 år. Hon och jag har tappat kontakten eftersom vi bor så långt ifrån varandra och jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig runt henne. De sätter igång med IVF nr 5 eller 6 nu i Augusti och jag känner att jag kan sätta mig in i hennes situation mycket bättre nu. Tänker också berätta för henne att vi försökt i ett år. Hoppas hon inte blir ledsen.

Håller på att bli tokig. Detta är absolut den värsta tiden på en cykel, förutom den dagen mensen kommer såklart. Jag pratar om att gå och vänta. Känna efter...

Har förlorat nästan allt hopp om att det ska vara något denna gången. Alla pratar ju om att man får ökade flytningar när man är gravid. För mig är det tvärtom. Förutom någon gång ibland då kroppen får ett ryck och beter sig lite konstigt. Då kan jag ha mycket, men jag är ändå torr och det klias.

Jag har nästan glömt hur mitt liv var innan vi insåg att vi hade problem med att skaffa barn. Allt har förändrats och vi är inte samma personer längre. Är så trött på det här. Jag vill ha tillbaka mig själv!

I Fredags satt jag och E i bilen på väg hem från en fest. Jag pratade med min mamma i telefonen och kände plötsligt hur det börjar hugga till/krampa/borra mitt i magen en bit under naveln. Ca 4 sekunder pågick det. Min första tanke var såklart "tänk om det var ägget som fäste", jag var då på dag 7 efter ÄL.

Har haft lite småont mitt på magen långt ner sedan dess, men inte alls så ont som jag haft de två andra gångerna efter vi blivit friska. I helgen lyckades jag hålla mig kvar vid de där fina mysiga känslorna jag fick av den där upplevelsen, men imorse var de tyvärr som bortblåsta.... Mysig tanke ändå om det verkligen skulle vara det jag kände... vi får se på om en vecka.

Meanwhile så tror jag att jag håller på att få en svampinfektion IGEN, precis som förra cykeln. Skitjobbigt eftersom man inte ska använda Canesten så ofta eftersom det tunnar ut slemhinnorna, och Lactal ska man inte använda om man försöker/är gravid.

Vi har också pratat om att det bästa sättet att berätta om våra försök att skaffa barn för E´s föräldrar är att E får ringa och prata med sin mamma på telefon. Deras familj är inte sådanna känslomänniskor och det blir helt enkelt för konstigt om vi ska sitta och berätta det för dom face to face.

Idag känner jag att det har börjat ila lite i magen. Från äggledarna ut i benen och lite ner i rumpan. Förhoppningsvis kommer inte mensvärken om två dagar som den brukar...

Är iallafall på lite bättre humör idag och det beror med största sannolikhet på att jag fick en helkväll med min systers bäbis igår. Det känns alltid bättre efter att jag fått gosa lite med honom.

Jag och E har funderat lite på hur vi ska kunna berätta för hans föräldrar om det inte lyckas denna gång.  Det verkar inte finnas något bra sätt...

Men det ska jag inte tänka på nu. Vi ska inte ge upp hoppet i förtid. Kanske finns det någon där inne i magen nu. Det är 7 dagar sedan ägglossningen så ägget kanske har fäst sig i livmodern nu :)

På lunchen besökte jag och mamma min lillasyster och hennes bäbis. Hela dagen har jag varit på ett ganska bra humör, men så plötsligt när vi ringde på deras dörr kände jag hur den där svarta ledsna klumpen av avundsjuka och rädsla bubblade upp inom mig. Hela lunchen pratade de två om barnuppfostran och vad man kan/ska lära sin bäbis osv. Jag kände mig så otroligt utanför och värdelös.

Min jä*la mage håller på att driva mig till vansinne också! Är hård och gasig i magen sen igår och det trycker långt ner i magen. Sån här värk förknippar jag med att det har gått åt he**ete denna gången med, fastän jag vet att ägget förmodligen inte ens hunnit få en chans att fästa i livmodern än. Det är bara fem dagar sedan ägglossningen...

Så jäkla tragiskt, men det jag ser fram emot nu är att äntligen få berätta för E´s föräldrar och för min pappa. (Dvs om det inte funkat denna gång heller, då skulle  vi hålla på det såklart). Jag känner att när vi berättar så kommer det att vara ytterligare en ventil som släpper lite på trycket.

Fastän det inte kommer fram i detta tråkiga inlägg så försöker jag tänka positivt iallafall. När jag låg i sängen igår kom jag på mig själv att tänka på hur det kommer att vara att berätta för E´s föräldrar att vi har problem. Snacka om att motarbeta sin egen kropp! Varför ligger jag inte och tänker på något positivt istället? Att tänka på något tråkigt är ju som att behöva uppleva det i onödan...

Försöker tänka glada tankar istället...kärlek, positiva teststickor, glädj, obeskrivlig lycka och en OTROLIG lättnad.

Den värst huvudvärken har släppt men jag känner mig otroligt trött och slut. På lunchen åkte jag och mamma till Ica och handlade mat att ta med i bilen. Resterande timmen tillbringades i fosterställning i baksätet med jackan som täcke. Det känns liksom som om jag är så trött både fysiskt och psyktiskt att det helt har tagit över kroppen. Det måste vara en förkylning på gång. Svårt att vara positiv när kroppen känner sig nedbruten.

En sak som gör mig på bättre humör och som jag tänkt mycket på den senaste tiden är hur lika vi verkar vara varandra. Alla vi som sitter i samma båt. Vi har kanske inte samma problem och vi har kanske suttit där olika lång tid, men alla verkar ha samma tankar. Då jag läser runt på liknande bloggar känner jag igen mig i nästan alla tankegångar. Känner nån igen sig?

Man googlar all oro man känner

Gråter till andras barnlöshetshistorier 

Blir glad för andras solskenshistorier 

Blir desperat och terroriserar läkare

Provar konstiga naturläkemedel

Står på huvudet efter sex

Har sex fast man absolut inte har lust

Slutar äta en viss sorts mat

Blir skengravid

Undviker släktingar och andra med barn eller gravidmage

Får plötsligt en jättebra känsla och tror man har/ska lyckas

...tappar den känslan

Har en gnagande obehagskänsla hela tiden över de saker man så gärna vill men inte kan förändra.

Tror att alla är gravida

Kollar vilka som dricker/har druckit alkohol på middagar

Ber till Gud eller högre makter

Tycker att tiden går för fort

Tycker att tiden går för sakta

Gråter helt plötsligt åt ingenting

...listan kan göras hur lång som helst. Fanns det någon som kände igen sig?

Visst är det skönt att det finns så många som känner samma sak och som kan stötta varandra?

Känner mig otroligt låg idag. Igår gick jag och la mig med två alvedon och en rejäl huvudvärk. En sånn där som sätter sig vid ögonen. Så fort jag vaknade imorse fortsatte det pulsera vid tinningarna och ögonlocken. Sitter på jobbet med migräntabletter, en kopp te och ögon som bara vill stänga sig av smärtan.

On the bright side så har värken i magen försvunnit.

Igår hade jag riktig ägglossningsvärk och var ganska orolig. Vi försökte "få till det" men det gick inte (bokstavligt talat). E får så ont efter att ha "behövt" ha sex tre dagar i rad att han helt inte kunde slutföra. Stackarn. Det här kan ju aldrig vara bra för ett förhållande. Vi blev nästan full i skratt när vi låg där, jag såg oss liksom ovanifrån och tänkte. "Såhär har vårt liv sett ut i ett år nu, tråkigt måste-sex när vi igentligen inte alls har lust". Det är så tragiskt att det ibland blir komiskt...och då är det tragiskt. 

Jaha, då är man på andra sidan ägglossningen igen då. Den jobbigaste sidan.
Den sidan då man börjar googla onödigt mycket, känner efter hur magen känns, klämmer på brösten, gråter några skvättar, får tillbaka hoppet, tappar det igen... ja ni vet.

Ägglossningen skedde antagligen natten mot Lördag och vi har myst till det Fredag, Lördag och Söndag natt. Our job is done som man säger. Nu kan vi inte påverka så mycket mer och det känns både jobbigt och spännande.

Hela Söndagen hade jag besök av min bästa väninna, hennes charmtroll, min syster, hennes sambo och deras bäbis. Av dom är det bara min väninna som vet hur det ligger till. Hon är så snäll och frågar lite försiktigt då och då hur det går. Hon och hennes pojkvän fick vänta tre år innan de blev gravida (på egen hannd). Jag sa som det var, det lyckades inte förra gången men vi har ett försök till innan det gått ett år och vi ska tillbaka till tant L. Min fina vän tittade glatt på mig och sa "jag tror nog det kommer att bli snart". Blev så varm i hjärtat av hennes fina kommentarer. Det är anledningen till att det bara är hon som jag anförtrott mig åt.

E sa att han känner sig minst hoppfull ,av alla gånger, till att det ska lyckas denna gång. Det gjorde mig väldigt ledsen eftersom mitt hopp sakta försvunnit den senaste tiden, men hans hopp har alltid varit kvar, going strong. Men tydligen inte vid detta försök. Tänk om man kunde hålla kvar vid dom där positiva tankar och känslor man får automatiskt då det närmar sig ägglossning! Det finns ju faktiskt en ganska stor chans att vi blir med barn om några dagar! Vi har ju gjort allt rätt. Det är inte bara en mysig tanke eller nått vi vill ha i framtiden längre, det är verklighet. Vi har gjort allt för att skapa en bäbis. Varför känns det som en dröm fortfarande?!