När vi försökt ett tag och de där första små små oroskänslorna presenterade sig kommer jag ihåg att jag var jätterädd för IVF. Livrädd even. Någonstans såg jag en broschyr med titeln "Göra barn på sjukhuset" och den etsade sig fast i mitt minne som ett skräckscenario. Brukade lugna mig själv med att SÅ långt skulle det iallafall aldrig gå!

Sedan dess har IVF varit som en slutmarkering för oss. Visst, pergotime men ALDRIG IVF iallafall. Ok Puregoninjektioner, men knappast IVF. Vi ska lyckas utan. Vi är unga. Alla andra klarar det ju utan. Jag vet inte hur många ggr jag blivit omhållen av E när mensen dykt upp, hulkandes av tårarna som aldrig ville sluta, och han har lovat att SÅ långt som IVF går det aldrig.

Så sitter vi här. Nu har vi ett datum. IVF. Vi klarade det inte på egen hand.

Något jag bävat för har blivit verklighet och hela världen runtomkring bara fortsätter snurra som om ingenting hänt. Men det är ok. Vet ni varför? Jo för imorse hade vi vårt "sista-dagen-på-ägglossningssexet" och det var lika påtvingat som vanligt. Eftersom E jobbar till sent sent på kvällen var vi tvungna att ställa klockan på 6 (ironiskt va?) bara för att hinna göra det innan jag måste upp. Det var varmt som en bastu i rummet och båda var mer sovande än vakna. Stackars E får ju dra det tungsta lasset och det tar på kroppen att behöva prestera flera dagar på raken. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kommer ihåg att jag tänkte där under akten "fan vad det här har förstört oss". Det ska inte behöva vara såhär. Och jag förstod. Vi behöver det här. IVF. Det kan ju gå bra. Kanske kan vi få barn på egen hand efter första barnet?

Nu har vi passerat alla delstopp, provat en massa mat, mediciner, kurer, bett till Gud och träffat en massa doktorer. Vi är framme vid slutmarkeringen och jag längtar efter att få sätta igång. Jag räknar dagarna. Det är 75 dagar kvar.