Jag är nästintill sjukligt rädd för att kräkas. Det började när jag var ca 10 och såg min morfar nästan dö hemma. Har så starka minnen av att han kräktes i diskhon i köket. Senare låg han inne på sin säng och berättade för mormor att nu skulle han dö. Jag och min syster var självklart livrädda den kvällen men hos mig gjorde det permanent skada. Sen den dagen förknippar jag magsjuka med livsfara. Jag klarar nästan inte av att höra att någon i min närhet har varit eller är illamående.

När jag var 14 började man rapportera om en ny superkräksjuka (senare benämnd som vinterkräksjuka) som var här för att stanna. Kommer ihåg att de tillochmed hade med "den" i ett avsnitt av Rederiet. Det var nog en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag låg ensam i mitt mörka rum och hörde det rapporteras om den utifrån tv-rummet. En sån otrolig skräck kom över mig och förstärkte min rädsla från upplevelsen med morfar. Den sitter i än idag, fastän jag blivit mycket bättre. Men skräck är det fortfarande.

Det blir absolut inte bättre av att E har ett jobb som gör att han måste vara uppe i människor hela dagarna. Jag är alltid livrädd från November till April för den där jäkla vinterkräksjukan!

Ni kanske förstår varför min arbetsvecka inte avslutades på bästa sätt när en av mina kollegor väldigt målande berättade hur hennes son hade legat och kaskadspytt hela natten! Nu sitter jag här och är skiträdd för att jag smittats av henne! Det är liksom en panikkänsla som äter upp mig innifrån. Det enda positiva är att jag kanske är för rädd för att bry mig om att ägglossningstestet ikväll kommer att vara negativt som alla andra dagar hittills...

Skickar extra varma kramar och tankar till Kix. Är så ledsen för er skull!

Jag och E kunde sätta vårt hopp till ett sista försök innan utredningen i Härnösand drar igång. Vi kunde också känna oss ganska lugna med att min menscykel stabiliserat sig och inte var så lång längre.

Så vad händer? Jo, ägglossningen kommer inte och mensen kommer att bli över 37 dagar. Det är som om det måste finnas något varje månad som vi ske behöva oroa oss över... Varför är ägglossnignen försvunnen nu då? Kan det bero på att vi åt Pergotime förra månaden? Har jag en folikel som inte sprack som sitter kvar och förlänger mensen? Har jag PCO? Vaf*n är det som händer?!

Mamma försöker trösta och säga att jag ska släppa alla tankar på barn och bara vänta tills tiden hos TF, tills utredningen är klar. Men hon förstår inte, jag är så trött på att bara gå runt och vänta hela tiden. Vi har ängnat 1.5 år åt bara det. Vi borde ha ett litet barn hos oss nu.

Jag fick tag i tant L igår och berättade våra problem. Hon sa "kanske kom ägglossningen tidigare och du kanske är tidigt gravid. Det kan bli graviditet eller mens.Ta ett graviditetstest när mensen skulle ha kommit".

Visst, för ett par som inte har panik i bäbisvärkstaden kanske det skulle finnas en chans att bli gravid om ägglossningen kom tidigare. För oss är den chansen nästan lika med noll. Att ha sex för att det är kul och skönt existerar nästan inte längre. Vi fick till det halvspontant en gång för 12 dagar sedan, dvs CD8...