Igår red jag på vågen och lyckades faktiskt behålla min positiva inställning hela kvällen. Efter jobbet åkte jag och E hem till hans familj. Jag kände verkligen att jag kunde vara mig själv. Skrattade och pratade mycket.

Väl hemma så struntade vi totalt i att det ser ut som ett bombnedslag i köket och gjorde tortillapizza, satte vi oss i soffan med ett eller två glas rött vin och såg på "Simma lugnt Larry". Tillsist somnade vi tätt intill varandra i sängen, lite lätt snurriga och avslappnade av de första glasen vin på flera flera månader. Det kändes nästan som back in the days. Visst, det gick inte många minuter som vi inte tänkte på att vi är ofrivilligt barnlösa men förutom det mådde vi faktiskt riktigt hyfsat.

Jag tänkte inte ens på mötet med gamla kollegan på lunchen igår. Vi träffades på apoteket och han kollade konstant ner på min mage och frågade flera gånger om "något nytt" hänt... Nä jag tänkte inte ens på det. Alls...