Jag fick en tid kl14.10 men var där minst en halvtimme innan. Tillräckligt med tid för att börja oroa mig inför det som skulle komma. En annan kvinna gick in innan mig och helt plötsligt hörde jag henne skrika rätt ut! Självklart trodde jag att hon höll på att spolas, det gjorde ju inte nervositeten mindre direkt. Efter ett tag kommer kvinnan utstapplandes och ser mycket lidande ut. Samtidigt ropades jag in.

Jag fick sätta mig i stolen och TF visade den långa plastkatetern som han skulle föra upp i livmodern. Det kändes ingenting när han förde upp den. Däremot kändes det läskigt när han väl var framme, inne i livmodern och kom åt sidorna. Det kändes att någonting rörde sig där inne. När han sedan pumpade upp balongen som skulle täta och hålla fast katetern började det kännas som svag mensvärk. Sen växte det till riktig mensvärk som blev till kraftig mensvärk som blev till fruktansvärd mensvärk. Ungefär som toppen av en hemsk mensvärk, när det känns som om man nästan spricker. Tack och lov var det klart då och jag fick ta några djupa andetag för att smärtan skulle försvinna. TF började nu pumpa in vatten. Det sved som eld och kändes som om jag skulle spricka, men bara de sekundrarna som han sprutade in vätskan.

Det var så otroligt skönt när det var över. Trodde att det inte skulle kännas något mer men någon minut efter att jag hoppat ner och fått en binda så började en mensvärk göra sig till känna. Detta blev sedan till en värk som satt från midjan och ändå upp till halsen. Tur att jag hade mamma med mig så jag slapp köra hem själv, det hade jag inte orkat.

På kvällen var det dags för kalas. Jag kände inte för det, kände mig lite ledsen och nere. Hade lite ont i magen. Men åkte ändå. Allt gick bra, kvällen gick snabbt och vi packade ihop för att gå till bilen. Precis innan vi nått parkeringen kommer E´s mellansyster fram till mig och säger "J håller på att bli tjock *blinkblink* och hon tycker att det är så jobbigt"

Jag stammar något i stil med... "va?"

"Jo hon håller på att bli tjock *blinkblink, visar en gravidmage med handen*"

"Jaha var kul" säger jag och sen drar E med mig till bilen fort som fan.

E´s lillasyster har blivit gravid innan oss. Jag var helt kall. Kunde inte känna någonting tills efter nån kilometer då tårarna kom. Jag är så glad för deras skull men samtidigt så oändligt ledsen för våran. Just idag är jag oxkså extra känslig.

Varför ska jag behöva gå igenom en massa behandlingar, spola äggledarna så att jag går dubbelvikt halva dagen, sätta en massa sprutor i magen, må psykiskt dåligt och ha kroniskt ont i hjärtat - medans andra kan bli gravida? 
Vi har ALLT att ge. Vi har försökt och gråtit och kämpat och hoppats. Längre trodde vi att det var vi som skulle få ge E´s familj det första barnbarnet. Nu blir det inte så och det är ok, men ovissheten om vi någonsin kommer att få ge dom något barnbarn skär som en kniv.

Jag låtsas vara glad, jag låtsas må bra, nu kommer jag att få låtsas varje gång vi träffar dom.  Jag vet inte hur jag ska orka hålla skenet uppe i framtiden. Hur ska jag orka se hennes mage växa? Hur ska jag orka med när de berättar för alla? Hur ska jag orka med om vi inte lyckas innan semestern och måste vänta några månader? Hur ska jag orka alla de extra frågorna och pikarna vi kommer att få nu?

Det känns jävligt tugnt nu.

Idag är det dags, spolningen blir äntligen av. Almenackan ligger redo på bordet så att jag kan dubbelkolla tiden flera ggr. (Jag lurar mig själv då och då att jag sett fel och kommer att missa tiden.) Bredvid almenackan ligger två alvedon som ska intas en timme innan "ingreppet".

Igår hade jag fullt upp med att plannera möhippan till min bästa vän, så det fanns ingen tid att sätta sig ner och raka benen. Detta får därför göras på fikarasten inne på någon toalett på jobbet. Man kan ju inte se ut som ett troll när man sätter sig i stolen. Lite värdighet måste man ju behålla.

Börjar faktiskt bli lite nervös, ska bli skönt att få det gjort. Kan tänka mig att det inte är det bekvämaste man kan göra på en Torsdagseftermiddag.

Undrar om jag kommer att uppleva det som obehagligt eller som smärta. Ni kanske vet att jag tränar kampsport? När det gäller att slåss, att få hårda slag på kroppen, har jag en väldigt hög smärttröskel. Däremot HATAR jag att stretcha och ha ont i magen... this can go either way!

Nej då, det ska gå bra. Sådeså!