Jag fick en tid kl14.10 men var där minst en halvtimme innan. Tillräckligt med tid för att börja oroa mig inför det som skulle komma. En annan kvinna gick in innan mig och helt plötsligt hörde jag henne skrika rätt ut! Självklart trodde jag att hon höll på att spolas, det gjorde ju inte nervositeten mindre direkt. Efter ett tag kommer kvinnan utstapplandes och ser mycket lidande ut. Samtidigt ropades jag in.
Jag fick sätta mig i stolen och TF visade den långa plastkatetern som han skulle föra upp i livmodern. Det kändes ingenting när han förde upp den. Däremot kändes det läskigt när han väl var framme, inne i livmodern och kom åt sidorna. Det kändes att någonting rörde sig där inne. När han sedan pumpade upp balongen som skulle täta och hålla fast katetern började det kännas som svag mensvärk. Sen växte det till riktig mensvärk som blev till kraftig mensvärk som blev till fruktansvärd mensvärk. Ungefär som toppen av en hemsk mensvärk, när det känns som om man nästan spricker. Tack och lov var det klart då och jag fick ta några djupa andetag för att smärtan skulle försvinna. TF började nu pumpa in vatten. Det sved som eld och kändes som om jag skulle spricka, men bara de sekundrarna som han sprutade in vätskan.
Det var så otroligt skönt när det var över. Trodde att det inte skulle kännas något mer men någon minut efter att jag hoppat ner och fått en binda så började en mensvärk göra sig till känna. Detta blev sedan till en värk som satt från midjan och ändå upp till halsen. Tur att jag hade mamma med mig så jag slapp köra hem själv, det hade jag inte orkat.
På kvällen var det dags för kalas. Jag kände inte för det, kände mig lite ledsen och nere. Hade lite ont i magen. Men åkte ändå. Allt gick bra, kvällen gick snabbt och vi packade ihop för att gå till bilen. Precis innan vi nått parkeringen kommer E´s mellansyster fram till mig och säger "J håller på att bli tjock *blinkblink* och hon tycker att det är så jobbigt"
Jag stammar något i stil med... "va?"
"Jo hon håller på att bli tjock *blinkblink, visar en gravidmage med handen*"
"Jaha var kul" säger jag och sen drar E med mig till bilen fort som fan.
E´s lillasyster har blivit gravid innan oss. Jag var helt kall. Kunde inte känna någonting tills efter nån kilometer då tårarna kom. Jag är så glad för deras skull men samtidigt så oändligt ledsen för våran. Just idag är jag oxkså extra känslig.
Varför ska jag behöva gå igenom en massa behandlingar, spola äggledarna så att jag går dubbelvikt halva dagen, sätta en massa sprutor i magen, må psykiskt dåligt och ha kroniskt ont i hjärtat - medans andra kan bli gravida?
Vi har ALLT att ge. Vi har försökt och gråtit och kämpat och hoppats. Längre trodde vi att det var vi som skulle få ge E´s familj det första barnbarnet. Nu blir det inte så och det är ok, men ovissheten om vi någonsin kommer att få ge dom något barnbarn skär som en kniv.
Jag låtsas vara glad, jag låtsas må bra, nu kommer jag att få låtsas varje gång vi träffar dom. Jag vet inte hur jag ska orka hålla skenet uppe i framtiden. Hur ska jag orka se hennes mage växa? Hur ska jag orka med när de berättar för alla? Hur ska jag orka med om vi inte lyckas innan semestern och måste vänta några månader? Hur ska jag orka alla de extra frågorna och pikarna vi kommer att få nu?
Det känns jävligt tugnt nu.
Fröken solstråle
28 april 2011 23:03
Fy f*n vad orättvist.... förstår att det är det sista du vill höra nu, har gått igenom samma sak i omgångar nu med familj och släkt känns det som... Tillslut får man bara längta efter att själv få det efterlängtade barnet, att strunta i alla andra för jag hade också samma drömmar, att ge mina föräldrar första barnbarnet, att ge älsklingens föräldrar deras första, att ge farmor sitt första barnbarnsbarn osv men tillslut håller det inte. Du är på väg mot att få en liten själv snart, det är bara pissigt att få dessa nyheter på vägen särskilt om du idag varit och spolat... Det kommer en dag då du kan vara dig själv i närheten av dem, men nu måste du tillåta dig själv att vara ledsen och arg. Sen jäklar kör vi.... eller hur?=)
Kramar i massor skriv av dig mer om du vill...
Finns ju här=)
http://www.solensstralar.blogspot.com
EVL
29 april 2011 14:23
Ja det är jobbigt när det är någon i ens direkta närhet som lyckas. Man har liksom tänkt "vi kommer iallafall att få innan dom"... så blir det inte så och det gör ont. Man påminns om hur länge man försökt och hur svårt man har det.
Tack för peppningen vännen, jag behövde det. Du är så härligt positiv. Tack!
Kram!
Sara
28 april 2011 23:51
Jag känner att jag behöver skriva något men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Jag är en av oss alla som "råkat" bli gravida. Jag hade oskyddat sex och blev gravid. Inte blir det väl bättre av att jag är 18 år, går ut skolan i sommar, aldrig jobbat en dag i mitt liv och dessutom fortfarande bor kvar hemma hos mina föräldrar. Hade jag varit vem som helst så hade jag kanske tagit åt mig av det du och andra skriver men jag väljer att istället försöka förstå er.
Ofrivillig barnlöshet har intresserat mig länge. Det hela började väl i samband med att jag började läsa bloggen "Innan du fanns" och sen dess var jag fast. Jag försöker sätta mig in i hur ni känner och även om jag självklart aldrig kommer att förstå så försöker jag. Känner ingen som är ofrivilligt barnlös i öppenhet men just därför har jag försökt vara mer försiktig med min egen lycka och observerat hur andra reagerat, har det varit någon som inte verkar intresserad av att prata om det så har jag låtit den slippa.
Jag tänker lite på E´s lillasyster, du säger att dom bara försökt i strax över ett år om jag fattat saken rätt? Jag funderar på om det kanske inte är möjligt att dom under detta år också hunnit oroa sig många gånger och funderat på varför det inte funkar. Jag minns när du skrev att ni försökt i ett år, då hade du oroat dig länge, kanske är det samma för henne och hennes kille? Känner inte henne så jag vet inte hur hon är som person, jag bara funderar.
Jag måste bara säga att du/ni har lärt mig mycket, jag tycker att eran kamp är fantastisk, varje försök håller jag tummarna för er och det tänker jag fortsätta göra! Du verkar vara en helt fantastisk person och jag ser upp till dig för att du orkar kämpa och orkar berätta, orkar försöka få såna som mig att förstå. Du gör skillnad, glöm aldrig det!
http://jagoverlevde.blogg.se
EVL
29 april 2011 10:56
Tack för din kommentar Sara. Jag skriver en förklaring på bloggen.
Kram!
Icka
29 april 2011 10:03
Gummsan...fyfan. SÅ orättvist...ja blir helt upprörd! Sånt här är så jävla hemskt...ja hoppas lyckan ler mot er SNART med så ni kan ha magar ihop...annars vet ja inte hur ja skulle palla.
kraaaaaam
http://www.ickans.blogg.se
EVL
29 april 2011 14:24
Ja det är jobbigt. Hoppas det blir så.
Kram!
Cecilia summerar
29 april 2011 10:52
Kära EVL.... vilken dag.... Önskar att du hade sluppit alltihopa, men allrahelst den där oönskade graviditetsinformationen.
Jag önskar oxå att det du skriver om ett år ska få en helt annan tonart. Glädje och dur.
Stor kram
PS. Säkerhetskoden var "dukt". Tror det minsann var en hälsning till dig. Man måste inte vara duktig och orka glädjas med andra. Det är fullt tillräckligt att vara halvt duktig och bara säga några ord för att sedan fly till det som upptar all ens ork för tillfället.
http://www.villhabarn.se/blogg/3395
EVL
29 april 2011 14:23
Tack så mycket
Längtar jag med
29 april 2011 12:48
Hejsan, här kommer en kommentar från en "hemlig"läsare ;-)
Har följt dig en tid nu och vill bara med några stödande ord berätta att jag tycker att dina känslor är helt okej, att man får känna så - jag känner ofta så.
Jag är inte ofrivilligt barnlös på det sättet du är. Jag vet inte om jag kan bli gravid eller inte för att min sambo vill att vi väntar, väntar länge till. Jag har varit redo för barn sedan slutet av tonåren och är idag 26 år. Men längtan är mycket stark och i vissa perioder jättejobbig att bära.
Du och jag kan såklart inte jämföra oss med varandra, men trots allt så kan jag känna igen mig mycket i det du berättar. Speciellt din känsla om din sambos syster.
Mitt i alla av mina och min sambos bråk om när vi ska skaffa barn berättar min sambos bror och syster att de ska få barn (detta var i november). Jag hade redan misstänkt detta, men fortfarande en stor chock. Då de är ett par som starkt har förkastat barn och den "livsstilen". Snackat skit om andra människor som har barn och sagt kommentarer som "Jag vill inte förstöra min kropp för ett barn" "Barn luktar bara illa, kostar massa med pengar och jag vill kunna leva mitt liv och inte att någon annan ska förstöra det".
Dessa människor är idag 33 och 31 år gamla så man kan ju tycka att de ska vara mognare än så, men tyvärr inte.
Den dagen vi fick veta det sa tjejen till mig att när jag bestämmer mig för något så får jag det på en gång. Detta stör mig något så fruktansvärt att hon då blev gravid, att hon på något sätt kom "undan" med att säga en sådan sak, och jag tänkte på dig då. Hur mycket du har fått kämpa och att du också borde kunna knäppa med fingrarna och få det du vill. Hur fruktansvärt orättvist livet kan vara!
Jag tycker att det är superjobbigt att se hennes mage växa. - Det skulle ju vara jag som var i den sitsen, som skulle ge svärföräldrarna detta, och inte dem som inte ens ville ha det först.... Jag har pga detta undvikit henne i aldra största mån, säker förstår hon. Men jag orkar inte med att se henne och hennes lycka över att få något som jag har velat ha så mycket längre än henne.
Det tycks vara så att när det gäller människor i ens familj så tar det på en så mycket mer. Jag bryr mig inte alls på samma sätt när det gäller vänner som blir gravida, men när de berättade det blev jag helt rabiat. Mycket märkligt.
Jaja, sista stödjande ordet är att den dagen ni är gravida, för det kommer ni bli. Så kommer allt att handla om er och din mage som växer. Och dina föräldrar och svärföräldrar kommer bry sig lika mycket om er. Men jag förstår känslan att behöva sitta där och vara så fruktansvärt avundsjuk tills den dagen kommer. Att inte få vara först, för är det inte konstigt att det alltid är något som man strävar efter?!
Håller tummarna att ni ska lyckas innan semestern!
EVL
29 april 2011 14:16
Tack så hemskt mycket för dina fina och städjande ord. Jag tycker visst att man kan jämföra oss två. Längtan blir inte mindre eller mer hanterbar bara för att vi inte är i precis samma sits. Jag förstår att du måste ha nästan precis samma tankar och känslor som jag går runt och bär på.
Du har helt rätt, det gör extra ont när det är någon i ens närhet som lyckas. Det här med att vilja vara först är väl för att det är så otroligt speciellt för alla parter. Det första barnbarnet är någonting extra. Men visst de kommer såklart att vara lika glad när vi får barn. Det här med att vara äldst och "stå på tur" hör också (för mig) ihop med min kvinnlighet. Det känns som om jag betraktas som något mindre kvinnlig, mogen, värdig när jag fortfarande inte har barn...när jag fortfarande inte är mamma.
Tack så hemskt mycket! Hoppas att din sambo känner sig redo för barn snart. Kram!
Anna
29 april 2011 16:28
Precis som du beskriver spolningen kände jag det också, ett tag kändes det som nu spräcker han äggledaren! Men som sagt det gick ju fort. Hysteroskopin kändes faktiskt ganska likt som spolningen.
Tufft med grav. besked också. Jag vet så väl hur det känns "att bli omsprungen" :(
Många kramar till dig!
http://www.enmammawannabe.bogspot.com
EVL
1 maj 2011 17:47
Ja det var verkligen ingen trevlig upplevelse, men det är ju värt det ifall det fungerar. Pratade med en vän idag som nyss gjort Hysteroskopi och hon sa samma sak som du.
Kram!
Mitt här och nu
29 april 2011 20:13
Åhhhh.....skickar en massa stärkande kramar till dig. Jag hoppas och önskar innerligt att det SKA bli eran tur snart och jag hoppas att du hittar kraften så att du/ni orkar fortsätta kampen och vägen mot ett barn.
http://www.mittharochnu.blogspot.com
EVL
1 maj 2011 17:50
Tack så mycket fina du! Och GRATTIS!!! till plusset :)
Kram!
Fia
29 april 2011 21:30
En tanke som slår mig är att vore det inte bättre att berätta för familjen om era problem? Om en tid när systerns besked har lagt sig lite. Jag vet du känner dig okvinnlig och gärna vill överraska med den glada nyheten (jag själv vill inte berätta än för jag gillar inte att vara "den misslyckade") - MEN, då skulle folk ta mer hänsyn till dig och stötta. Man måste intala sig att pikarna är av välvilja även om man blir rasande varje gång folk frågar när man ska ha barn. :-/ Det är bra att du skriver om dina känslor och du har all rätt att känna dem, men det kanske finns sätt du kan må bättre på? KRAM
http://fiavillhaenunge.blogspot.com
EVL
1 maj 2011 17:54
Jo det är väl dags för det. Gruvar oss bara...
Men du har absolut rätt Fia.
Kram!
1annatliv
29 april 2011 21:48
Förstår dig precis. Jag har inte kunnat förmå mig att gratta min sambos bror och flickvän när jag träffade dem i helgen trots hennes mage! Skäms för det!
Kram
EVL
1 maj 2011 17:55
Ja det är inte alltid så lätt. Om de visste skulle de säkert förstå. Ta det i den takt du behöver.
Kram!
Miss Baglady
30 april 2011 09:13
Jag förstår precis dina tankar och din avundsjuka. Jag är i samma situation. Jag vill vara den som först ger mina föräldrar ett barnbarn, mina svärföräldrar ett barnbarn. Men jag misstänker starkt att det inte kommer att bli så även om min bror bara precis träffat sin nya tjej.
Sin förra tjej gjorde han gravid den första månaden (de gjorde abort två ggr) och jag får PANIK på det. Jag vill inte att han efter några månader med nya tjejen ska komma och berätta att de ska ha barn. Så oplanerat, så lättvindligt. Och vi har försökt att få barn i över två år.
Jag förstår avundsjukan så väl. Tankarna. Ångesten.
Men jag hoppas att du tar till dig av de kloka kommentarerana ovan, att en vacker dag är det er tur att få uppleva den lyckan det innebär. Jag håller tummarna att det blir förr snarare än senare.
Kram
http://baglady442.wordpress.com
EVL
1 maj 2011 17:58
Förstår att du oroar dig över det, det skulle jag med göra. Det bästa man kan göra är att förbereda sig mentalt på att möjligheten finns, så att när/om det händer så kapas man inte vid fotknölarna iallafall.
Tack vännen, detsamma!
Kram!
Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...
