Ibland står man vid ett vägskäl i livet. Väntar på att någonting ska knuffa en vidare i rätt riktning. Är man ofrivilligt barnlös befinner man sig vid ett vägskäl varje gång man väntar på mensen, eller rättare sagt att mensen inte ska komma. Man kan se hela sitt liv ligga som ett oskrivet blad framför en men man får inte själv bestämma vad som ska hända härnäst, man bara väntar. Väntar på den bästa dagen i ens liv, eller totalt nederlag. Man försöker tro på det förstnämnda men förbereder sig på det sista.

Varje graviditetssymptom kan knuffa dig närmare drömmen. Du kan nästan ta på den. Känna hur den tunga stenen lyfts från ditt bröst. Mensen skulle kunna bara utebli och äntligen skulle du få känna den där lyckan som du har så svårt att föreställa dig.

Så kommer den där första droppen blod, alltid lika oväntad, och plötsligt är din närmsta framtid skriven. Det står ju där på bladet. Det blev ingen lycka, inget glädjerus. Det blev fler läkarbesök, spolningar, sprutor... det blev till att gråta sig igenom natten... igen.  

Mensen behagade dyka upp klockan 23. Det borde väl fortfarande räknas som mensdag 1, eller hur?