Satt framför datorn igår och funderade på det här med att blogga anonymt. Det känns som om vi kommit så långt i vår bäbisverkstad att alla hämningar har släppt nu. Jag skulle kunna sätta mig ner med nästan vem som helst och prata om det vi går igenom. Vore det inte så att vi vill hålla på det lite inför E´s familj så hade jag nog inte haft några som helst problem att "komma ut" i bloggen. Antagligen kommer jag att göra det nån dag...

Sen tänkte jag vidare på det där och igentligen så är det ju tvärtom. Det är ju i bloggen som jag visar mitt verkliga jag. Det man ser på tillexempel Facebook är  en fasad, bara det yttre. Man kan ju faktiskt säga att jag inte bloggar anonymt. Det är i verkliga livet som jag är anonym. 

Här är några exempel:

Statusuppdatering på Facebook:

"Fantiserar om vad jag ska laga för mat i helgen :)"

Status i verkligheten:

"Försöker planera in hur jag ska ta mig till nästa läkarbesök och efterföljande övertid"

Statusuppdatering på Facebook:

"Blir bortskämd av mamma som städar och lagar mat ♥"

Status i verkligheten:

"Är helt förkrossad över att försöket med Puregon inte fungerade. Orkar inte ens städa mitt eget hus så mamma hjälper till"

Vilka känner mig igentligen bäst, ni eller mina vänner IRL? Svaret är ganska enkelt tycker jag.

...när jag såg att M (myhartfordhome) äntligen har plussat! Blev omdelbart på jättebra humör och måste bara skriva GRATTIS!!! 

Fastnade i detta fina inlägg av Solens strålar. Läs det gärna, hon har skrivit helt fantastiskt.

Idag åkte jag till TF igen. Chefen blev underrättad någon timme innan. Frågade hur det gått och såg ledsen ut när jag skakade på huvudet.

Igår red jag på vågen och lyckades faktiskt behålla min positiva inställning hela kvällen. Efter jobbet åkte jag och E hem till hans familj. Jag kände verkligen att jag kunde vara mig själv. Skrattade och pratade mycket.

Väl hemma så struntade vi totalt i att det ser ut som ett bombnedslag i köket och gjorde tortillapizza, satte vi oss i soffan med ett eller två glas rött vin och såg på "Simma lugnt Larry". Tillsist somnade vi tätt intill varandra i sängen, lite lätt snurriga och avslappnade av de första glasen vin på flera flera månader. Det kändes nästan som back in the days. Visst, det gick inte många minuter som vi inte tänkte på att vi är ofrivilligt barnlösa men förutom det mådde vi faktiskt riktigt hyfsat.

Jag tänkte inte ens på mötet med gamla kollegan på lunchen igår. Vi träffades på apoteket och han kollade konstant ner på min mage och frågade flera gånger om "något nytt" hänt... Nä jag tänkte inte ens på det. Alls...