Idag för två år sedan fick vi se dig för första gången som en liten liten prick på ultraljudsskärmen. Strax innan hade läkaren pekat på ett nummer på ett papper och berättat att det var det embryot de valt ut till oss. Allting gick så fort och plötsligt satt vi i korridoren utanför med ett graviditetstest i handen. Vi var närmare en graviditet än vi någonsin varit och jag vågade nästan inte andas för att jag var rädd att du inte skulle fastna. Den här dagen för två år sedan blev vi ett du och jag <3 För de som vill läsa om vårt ET finns det här.

Nu sitter du i mitt knä framför datorn och försöker hela tiden nå tangentbordet. Vi lyssnar på Trasan och Banane och jag snosar med ditt hår. Pappa håller på att skruva i köket och du tycker att det är jättekul att titta på när vi borrar och mäter. Då och då smyger du in något i munnen och blir alldeles hemlig. Vi förstår direkt och tvingar dig att spotta ut och du blir alldeles förbannad i en sekund. Vi kan prata med dig nu om vad som helst och du förstår. Ofta svarar du med ditt alldeles speciella språk, tittar oss djupt i ögonen så att vi ska förstå. Snart är det dags för välling och mys i soffan och inatt när våra ryggar är av efter flera timmars jobb i köket ska jag få lägga mig i sängen och lyssna till dina andetag. De som jag var rädd att jag aldrig skulle få uppleva.

Jag är så tacksam för att du finns, för att just du kom till oss tillslut.

 
Bild från idag.