Farfar har cancer. Det sitter vid levern och på något annat ställe i kroppen. Om ett halvår beräknar de att han kommer att bli dålig och jag antar att det kommer att gå fort efter det. Pga hans ålder, 86, så sätter de inte in några mediciner för att inte riskera att förstöra de organ som fortfarande är friska.

Min farmor har precis börjat bli riktigt dålig. Hon får små 10:or hela tiden och blir mer och mer dement. Tappar ord och vet inte vart hon är. Farfar har alltid varit en krutgubbe och tagit så bra hand om henne. De älskade varandra in i det sista och nu finns inget kvar. Nu kommer jag att förlora dem båda snart och det gör så ont.

Jag tänker på allt han inte kommer att få uppleva. Eller rättare sagt allt jag inte kommer att få dela med honom. Han kommer aldrig att få sjunga på mitt bröllop. Kanske inte ens gå på vårt andra barns dop. Antagligen inte.

Pappa berättade de dåliga nyheterna när jag satt på möte på jobbet och det var inte förens jag kom hem kring 17 som känslorna kom ikapp mig, som tur var. Grät ett tag i badet, grät i Es famn i sängen och sen var jag tvungen att åka ut på middag med jobbet.

Jag är så dålig på att hantera allt som har med döden och sjukdommar att göra. Det förstör en liten del av min själ varje gång jag måste tänka på det. På ett sätt känner jag mig egoistisk som skaffar barn... för att jag själv inte vill vara ensam. Jag hatar att A-V och hennes syskon ska behöva förlora alla de älskar så mycket. Att de själva ska dö en gång. Det gör mig så ont att tänka på att jag skulle kunna kräkas.

Jag hatar att farfar ska behöva lida så i slutet av sitt liv. Att han och farmor som älskade varandra så himla mycket ska slitas ifrån varandra så brutalt. De brukade ligga och hålla om varandra på natten utan att de visste om det själva. Nu måste han vakna flera gånger på natten och ta reda på henne när hon kissat på sig eller behöver kräkas i en liten metallhink de har under sängen. Det gör så ont i mig! Jag vill att kärleken ska vara evig. Jag vill inte slitas från E eller förvandlas till någon jag inte är.

Jag är jätterädd för vad detta ska göra med min pappa. Han är också så himla känslig och enligt mig dricker han för mycket. Han har haft mycket sorg i sitt liv och han har sett mycket skit genom sitt jobb som militär, men inget så hemskt som detta han nu står inför. Kanske är detta något som pressar honom över kanten?

Jag är inte bra på sånt här. Jag är alldeles för svag.

 

C

3 september 2014 07:40

Man får vara svag och det får kännas jobbigt men döden kommer alltid finnas nära som en påminnelse om att allt ska ta slut. Dock så är det viktigt att vi fortsätter ta tillvara på våra dagar och varandra.

Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.
När Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.
Jag har bara gett mig av.

Kramar <3

http://spyor.blogg.se

EVL

10 september 2014 10:47

Tack så mycket fina fina du! Kramar!!

 

Mikaela

3 september 2014 08:29

Beklagar verkligen! Det är tungt att få besked, att ens nära och kära är svårt sjuka. Spendera mycket tid med honom och prata, prata, prata om allt. Cancern är en hemsk sjukdom och ingen ska behöva drabbas av den, det drabbar ju inte bara personen utan även hela familjen 😢.

Stor kram till till vännen, och ta hand om dig

EVL

10 september 2014 10:47

Tack fina vännen! Stor kram tillbaka!

 

Du + jag och framtiden

3 september 2014 10:13

Usch så jobbigt. Jag är likadan. Så rädd för död och sjukdomar. Tänker samma om du, om det egoistiska valet att skaffa barn. Nästan gråter av tanken om allt sorgligt de kommer behöva uppleva. Men, det är väl i så fall vårt uppdrag att guida våra barn att klara sådana påfrestningar på bästa sätt också.

Jag tror att det bästa du kan göra är att finnas för din pappa. Att han har människor som bryr sig runt omkring sig är viktigt.

Fuck cancer...

Stor kram!

http://dujagochframtiden.blogspot.se

EVL

10 september 2014 10:47

Ja blä det är fruktansvärt när man börjar tänka på det. Speciellt efter att man fick barn. Ja du har rätt. Det måste få vara en del av livet, fastän man inte vill. Kramar!!

 

marielle

3 september 2014 22:49

Fina vän! Lider med dig och tänker på dig! Man behöver inte vara stark alla gånger!
Många styrkekramar! ♡

http://mariellear.blogg.se

EVL

10 september 2014 10:41

Tack så mycket vännen

 

Anna S

4 september 2014 08:21

Beklagar Lise! :(
Jag är också jätterädd för sjukdom och död! Speciellt efter att jag blev förälder.
Stor kram!

EVL

5 september 2014 09:28

Tack vännen. Ja det blev 1000 ggr värre efter att vi fick barn. Stor kram tillbaka!

 

emma

4 september 2014 22:44

Du är så ärlig och öppen när du skriver. Eloge till dig.
Sen att stå inför att förlora någon, så är det fruktansvärt. Finns inte många tröstande ord som hjälper. Har själv förlorat min egen mamma och svärmor, och jag kan inte beskriva smärtan i den sorgen som finns. Tillåt dig att känna allt du känner, värdera inte känslorna, bara låt de komma. Kramar

http://syskonjakt.wordpress.com

EVL

5 september 2014 09:22

Tack så hemskt mycket Emma

 

Cecilia summerar

7 september 2014 23:12

Så mycket tung oro mitt i väntansglädjen! :-( Varma kramar

EVL

10 september 2014 10:35

Tack fina du! Kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...