Hade du frågat mig igår, på ruvardag 11, hur känslan inför testet är så hade jag svarat att jag är gravid. Jag hade en så bra dag verkligen. Bra i den meningen att jag mådde dåligt. Brösten gjorde ont, jag var fruktansvärt trött, mensvärk och mådde illa. Jag tyckte att jag var känslig på pannan av värme (såsom jag varit de andra två gångerna jag var gravid). Natten mot ruvardag 11 kunde jag knappt somna pga illamåendet och på dagen efter middagen kom en till dust av överväldigande illamående över mig. Jag var väldigt yr och mådde verkligen pyton (fast var glad för det på nått sjukt sätt). Jag hade redan bestämt träff med en vän på gymmet så jag tog med mig en påse i bilen om det skulle bli värre och ställde in mig på att kanske behöva vända och åka hem. Tacksamt nog blev det bättre av frisk luft och sen av rörelse.

Så vaknade jag imorse och alla bra känslor är bara som bortblåsta. Drog på mig en skada i ryggen igen igår, efter flera veckor av rehab, så det gör ont att bara existera. Brösten känns men jag inser att det är mest på sidorna och antagligen pga träningsvärk. Idag vet jag att testet kommer att vara negativt och jag orkar inte ens tänka på det. Det kommer att vara tungt. Dessutom, det finns ju inget mer att göra. Prednisolon ger de inte ut nu pga pandemin. Precis som förut så stöter min kropp bort fina blastocyster. Varför? Varför kan det inte bara få fungera? Vi kommer inte att orka så mycket mer av det här.

Ruvardag 12

Ledsen och nedstämd.

Känner av brösten när jag tar utanpå bh:n men det beror antagligen på träningsvärk. De är som vanligt när jag är utan bh.

Förstoppad.

Små hugg i sidorna ibland.