Vaknade upp med världens sämsta känsla. Känslan av att jag var så jävla tom. Som vanligt. Ogravid.

Emil gjorde iordning barnen och jag släpade mig upp i sista sekund för att ta dom till förskola och skola. Kom hem och startade jobbdatorn. Segade på för att slippa testa men tillslut gick det såklart inte.

Precis som förra gången inföll testdagen på Emils lediga torsdag och vi kunde stå båda två inne på toaletten och pinas. De där tre minutrarna man ska vänta är så JÄVLA onödiga för man ser ju direkt. 10 sekunder ta det att få en smäll av ett minus i ansiktet.

Det tog nog en timme eller så innan gråten kom. Och sen har det kommit stötvis under dagen. Känner mig så himla trött och slut och less. Och samtidigt har jag känslan av att jag inte riktigt FÅR må såhär dåligt eftersom vi redan har två barn. 

Ringde Falun och de kan inte göra något mer. De gör inte skrapningar, de ger inte prednisolon pga pandemin. Vet inte hur det här ska kunna gå vägen någonsin.