Dom här dagarna är de värsta ändå. När man kommer på sig själv med att fortfarande leta symptom och får påminna sig om att det gått åt helvete hela tiden.

Jag är så jädra nere. Det är mycket som spelar in, inte bara våra misslyckade FET. Jag har mycket på jobbet, och känner att jag får dåligt gehör för allt jag gör. Ryggen och kroppen gör ont och jag kan inte träna som jag vill vilket gör att orken och livsglädjen jag normalt får av crossfit uteblir. Jag känner mig misslyckad och hatar min kropp. Det är svårt att koncentrera sig på jobbet vilket gör att jag bara får mer och mer att göra.

Idag har jag gråtit en hel del och bokat tid för tryckvågsbehandling av ryggen (som jag inte kunnat innan pga trodde jag var gravid). Den gjorde ont och det var SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag vill skrika. Slå på något. Ha ont. Ta ut mig totalt. Få ut den här frustrationen på något sätt men det är svårt.

Hoppas att det är en bättre dag imorgon och att vi kan hitta ett sätt att ladda om. Just nu känner vi båda att det är svårt att tro att det ska funka igen. Det kanske inte är meningen?

Imorgon fyller Emil år, sen är det alla hjärtans dag och vi firar 20 år tillsammans. Jag känner mig hemsk som är så ledsen och tråkig just nu. Vi skulle ju vara glada och lyckliga och gravida nu.