Efter julmaten stod vår grupp och småpratade med varandra i korridoren. Det kändes inte som om det var rätt tillfälle att springa tillbaka till datorerna.
På något sätt gled vår konversation in på sjukvården och hur lite resurser det finns för människor med ett psykiskt handikapp eller demens. Min ena kollega, som alltid är så glad, berättade då att hans fru är väldigt sjuk. Hon har drabbats av frontlobsdemens som gör att hon tappar känslor och gör allting fel. Hon är bara lite över 50 år gammal och det finns ingenting att göra. Han är nu både mamma och pappa till deras dotter på 16 år, samtidigt som han måste ta hand om sin fru och hushållet.

Detta fick mig att tänka på att även om det inte syns på människorna runt omkring oss så bär alla på sin egen tyngd. För min kollega är det kampen med att ha en demenssjuk fru, en annan kollega förlorade sin mamma till cancer väldigt ungt, en tredje har ett knaggligt förhållande. Det är inte bara mig det är synd om här i världen. Det kanske är så att alla får sin tyngd att bära. Vissa tyngre än andras, men på något sätt så kan vi nog känna igen oss i varandra.

Jag sitter på kontoret och väntar på att vår grupp ska gå iväg och äta den traditionella företagsjullunchen på mässen. CD6 idag vilket betyder pergotime tablett 2 och 3 samt att  mensen är nästan helt borta. Både jag och E har sovit jättedåligt under de här dagarna, men det känns bättre och bättre. Försöker bygga upp något slags hopp inför det här stundande försöket. Förhoppningsvis känns det bättre när jag närmar mig ägglossning. Det brukar ju göra det.

Igår bestämdes det att vi ska fira jul i mitt och E´s hus för första gången. Det känns verkligen jättekul. Nyår kommer också att firas hos oss, men med nära vänner istället för släktingar. Detta betyder att jag kommer att ha någonting att grejja med varje dag tills det helt plötsligt är dagen efter nyår och mensen uteblir. *hoppas hoppas*