Nu har vi fått en tid hos TF i Februari och jag kan inte sluta gråta. Det känns så definitvit och lite som ett svek mot tant L att vi söker oss till ytterligare en gynekolog. Jag kommer fortfarande att gå till henne, men det känns som om jag måste få komma vidare. Det måste hända någonting nu.

Jag borde vara glad idag men istället känner jag mig helt nedslagen. Tant L sa att även om stickorna inte visar på stegring just nu så skulle vi "göra barn" igår och de nästkommande dagarna med tanke på hur sekretet såg ut. Förr i tiden innan det fanns stickor att testa med så kollade gynekologerna på sekretet för att bestämma den mest fruktsamma tidpunkten. Det känns verkligen i magen att det är ägglossning på g och vi gjorde det igår precis som plannerat. MEN redan under själva akten började jag känna ett slags obehag. Jag vet inte vad det beror på men jag ville bara att det skulle vara över. Det var nog hela situationen som blev för mycket. Vi ligger med varandra men det är inte igentligen för att vi har lust. Efteråt analyserar man "hur det gick". Vi har förstört varandra! Jag började tillochmed gråta efteråt för att allt känns så hopplöst just nu... Stackars E som har en flickvän som blivit helt labil.

Nu sitter jag på jobbet och känslan av nedstämdhet har fortfarande inte försvunnit. Stickan visade bara kontrollstrecket imorse. För att försöka må lite bättre ska jag ta tag i saken och boka en tid hos TF i Härnösand i Januari eller Februari (om det finns plats) Jag behöver känna att det finns en plan om det inte funkar. Just nu känns det helt kört. Redan innan stickan visat på ägglossning.

Fan, man ska ju må bättre kring ägglossning.