Är så himla dålig på att kommentera hos er just nu men ni ska veta att jag läser och håller mig uppdaterad. Flera gånger har jag varit på väg till bloggplatsen för att skriva ett nytt inlägg men jag har antingen inte haft tid eller inte orkat. Oftast det senaste.

Att vänta 22 dagar på att få sätta igång med sprayen visade sig vara mycket jobbigare än att vänta hela semestern på det första IVF-samtalet. Dagarna verkligen sniglar sig fram och det känns ofta som om tiden står stilla. 

PMS-humöret jag fick när mensen kom sitter liksom i fortfarande och jag känner mig nästan konstant irriterad. Det enda jag tänker på är att få sätta igång någon gång så att vi kommer frammåt. Men tydligen är detta inga tankar som delas med min kära pojkvän. Igår i sängen låg vi och funderade på hur vi ska göra för att slippa en massa frågor under och efter behandlingen. Jag tycker att vi ska säga åt våra nära och kära att vi helst inte vill att de frågar hur det går men E kunde liksom inte bestämma sig. Det är jättesvårt att ens få honom att prata om IVF:et. Han förtränger det hela tiden och blir mest arg när han tänker på vad vi behöver gå igenom.

Detta orsakade ett mindre gräl strax innan midnatt eftersom jag gärna ville att han ska se behandlingen som någonting fint, så som jag gör. E blev mest irriterad och förstod absolut inte hur jag kunde tycka att det är fint. Då blev JAG arg för att HAN inte kommit längre i sina tankar vid det här laget. Varför har jag förlikat mig med IVF och inte E? Det kan ju knappast komma som en chock efter två fruktlösa år?!

Efter att jag skrikit åt honom blev jag istället ledsen och grät. Grät för att det är mitt fel och för att E antagligen innerst inne också tycker att så är fallet.

Kan man få förhormonkossevredesutbrott?? Isåfall har jag nog det. Fantomkänslor innan behandlingen. Hur ska det gå om jag är såhär labil redan innan alla hormoner? Tur att vi har ett gästrum i källaren ;)