Idag är det precis ett år sedan vårt efterlängtade äggplock. Det känns fortfarande som om det var bara igår. Det visste vi ju inte då men det var den allra första dagen i Anna-Veras liv. Vilken speciell känsla det är att veta precis vilken dag, ja nästan vilken minut hennes liv tog sin början! När vi vaknade den morgonen var det mulet och trist men när vi stegade ut från kliniken hade solen spruckit igenom molnen och det var plötsligt vackert väder. Jag kommer ihåg att vi tyckte att det speglade mycket hur vi kände just då. Den långa långa väntan inför att få börja med IVF och all nervositet inför plocket var äntligen över. Ängslan och rädslan skulle ju nå nya höjder bara några dagar senare men just då i det ögonblicket kände vi inte alls sån stor sorg utan faktiskt mer hopp än vi kännt på länge. Det kändes så bra att veta att vi nu var mitt uppe i att få den bästa hjälp som finns att få, oavsett hur det skulle gå så var vi omhändertagna. Det var SÅ skönt att liksom lämna över till någon annan. Nu var det inte längre vårt ansvar att det skulle bli ett barn. Vi satte oss i bilen och kände en sån lättnad, fast också en saknad för de små potientiella barnen vi skulle åka ifrån några dagar. Vi lämnade ju faktiskt kvar en stor del av oss där i Falun. Staden som alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i vårt hjärta.

Anna-Vera fick fira sitt första år på ett lite knepigt vis eftersom det var dags för vaccinationssprutorna idag. Hon är fortfarande en liten morgontrött tjej så det var inte poppis att behöva stiga upp klockan halv 8 på morgonen. Som tur är kunde E följa med till BVC innan han skulle till jobbet. Han fick det jobbiga uppdraget att hålla i lillan när nålarna skulle in i hennes små små lår. Jag trodde att det skulle gå bra att titta på men när nålarna gick in och hon började skrika så högg det till så fruktansvärt i hjärtat att jag fick bita mig hårt i läppen för att inte gråta. Så fort det var klart nästan ryckte jag henne från E´s famn för att trösta. Tack och lov gick det fort att få henne lugn igen så fort hon fick lägga sig på skötbordet med nappen. Väl hemma så sov hon ganska länge och var lite trött och seg. Än så länge ingen feber eller svullnad på benen.

När E åkte iväg för att jobba stoppade jag ner A-V i hennes nya åkpåse och tog en tur ner till havet. Hon somnade snabbt till ljudet av vågorna och jag fick tid att mysa i solskenet och passade på att plocka på mig en massa fina runda lena svarta stenar från stranden. När jag var liten brukade jag alltid plocka sten just där så jag tror att jag ska försöka göra något fint av dom till hennes rum. Kanske lägga dom i en glasvas med ett ljus i mitten. Som ett minne på årsdagen. Precis som för ett år sedan sprack solen igenom och det var riktigt varmt och fint att sitta ute.

Efter prommenaden var hon lite piggare och lyckades trots lite småhängighet greppa tag i sin skallra för allra första gången, sådär medvetet :)

Igår åkte jag och A-V på "bloggträff" med fina fina vänner. Med oss hem hade vi två otroligt fina presenter till lillan. En jättefin och passande ugglesparbössa och en underbar kopp med texten: "Din resa till livet är unik. Du är unik" Tack så otroligt mycket igen! Det värmer så att ni tycker om A-V så mycket och det betyder också mycket att ni orkar vara med mig även när det känns tungt.