Idag är det två år sedan vi fick reda på att vi väntade A-V. Jag minns det som om det var igår (länk till det inlägget finns här). Det var jättejobbigt men samtidigt skönt att det närmade sig ett avgörande. Skulle jag få uppleva det fantastiska med att äntligen se ett positivt test eller skulle vi dyka ner i det där svarta hålet igen? Många får hålla sig för att tjuvtesta men jag försökte bokstavligen hålla mig för att slippa testa. Det var så ångestladdat i sovrummet att man hade kunnat skära i luften med kniv. Självklart blev jag kissnödig redan kl 3 och när klockan slog 8 höll jag på att spricka. Det fanns ingen återvändo längre. Jag slängde av mig täcket och sa "Fan också jag spricker snart. Jag måste testa!" med tjock rädd röst. Jag var verkligen panikslagen.

På badkarskanten väntade ett vinglas i plast och testet vi fått från Falun. Jag kommer ihåg att jag tvekade på om vi borde ha testet där eller inte eftersom E något halvår innan drömt att han hittade mig just där med ett pluss på stickan. Eftersom jag var så trött och höll på att kissa på mig fick den stå kvar. Hjärtat slog så hårt att jag hörde pulsen banka högre än ljuden från gatan. Jag var inställd på ett minus men hade också någonstans förstått att jag var gravid, men den känslan kunde lika gärna förväxlas med dumdristigt hopp. Tanken var att doppa testet, släppa det på badkarskanten och springa in till E. Han låg kvar i sängen och bad till Gud med knäppta händer.

Jag satt på toalettlocket vid badkaret och doppade stickan med darrande händer. När stickan började färgas tänkte jag släppa den och gå men på en sekund kunde man plötsligt se en liten liten skugga! Efter en till sekund (som kändes som en evighet) hade jag två starka streck. Jag skrek, grät och svimmade...fast bara i huvudet. Kroppen stod som förstenad.

Med testet i handen gick jag ut till E men fick knappt fram något att säga. Han blev nog rädd när han såg mina tårfyllda ögon och frågade panikslaget "hur gick det?! har vi lyckats??" Jag svarade med händerna över munnen och tårarna rinnandes "Ja! Du ska bli pappa"

Sen la vi oss i sängen och stirrade i taket. Ingen sa något, vi bara kände på trycket över bröstet som sakta släppte.