Idag är det två år sedan vi fick reda på att vi väntade A-V. Jag minns det som om det var igår (länk till det inlägget finns här). Det var jättejobbigt men samtidigt skönt att det närmade sig ett avgörande. Skulle jag få uppleva det fantastiska med att äntligen se ett positivt test eller skulle vi dyka ner i det där svarta hålet igen? Många får hålla sig för att tjuvtesta men jag försökte bokstavligen hålla mig för att slippa testa. Det var så ångestladdat i sovrummet att man hade kunnat skära i luften med kniv. Självklart blev jag kissnödig redan kl 3 och när klockan slog 8 höll jag på att spricka. Det fanns ingen återvändo längre. Jag slängde av mig täcket och sa "Fan också jag spricker snart. Jag måste testa!" med tjock rädd röst. Jag var verkligen panikslagen.

På badkarskanten väntade ett vinglas i plast och testet vi fått från Falun. Jag kommer ihåg att jag tvekade på om vi borde ha testet där eller inte eftersom E något halvår innan drömt att han hittade mig just där med ett pluss på stickan. Eftersom jag var så trött och höll på att kissa på mig fick den stå kvar. Hjärtat slog så hårt att jag hörde pulsen banka högre än ljuden från gatan. Jag var inställd på ett minus men hade också någonstans förstått att jag var gravid, men den känslan kunde lika gärna förväxlas med dumdristigt hopp. Tanken var att doppa testet, släppa det på badkarskanten och springa in till E. Han låg kvar i sängen och bad till Gud med knäppta händer.

Jag satt på toalettlocket vid badkaret och doppade stickan med darrande händer. När stickan började färgas tänkte jag släppa den och gå men på en sekund kunde man plötsligt se en liten liten skugga! Efter en till sekund (som kändes som en evighet) hade jag två starka streck. Jag skrek, grät och svimmade...fast bara i huvudet. Kroppen stod som förstenad.

Med testet i handen gick jag ut till E men fick knappt fram något att säga. Han blev nog rädd när han såg mina tårfyllda ögon och frågade panikslaget "hur gick det?! har vi lyckats??" Jag svarade med händerna över munnen och tårarna rinnandes "Ja! Du ska bli pappa"

Sen la vi oss i sängen och stirrade i taket. Ingen sa något, vi bara kände på trycket över bröstet som sakta släppte.

 

Jenny

6 november 2013 13:27

Ja, herre gud, jag blir alldeles tårögd av det du skriver. Jag förstår att man aldrig kan glömma den dagen. Det måste vara helt overkligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får uppleva den dagen igen, snart. Sköt om dig fina du! Kram Jenny

EVL

8 november 2013 21:09

Tack fina fina du

 

Mammatea

6 november 2013 13:36

Så fint skrivet om början på något då underbart!

http://Www.mammatea.se

EVL

8 november 2013 21:09

Tack så mycket Tea!

 

C

6 november 2013 19:53

Blir alldeles tårögd av det här inlägget. Så många känslor på en och samma gång när man får det där efterlängtade pluset. 2 år sedan, wow! Kramar <3

http://spyor.blogg.se

EVL

8 november 2013 21:09

Tack fina! Ja det var så overkligt och underbart och skrämmande på samma gång

 

Marielle

7 november 2013 21:19

<3

http://mariellear.blogg.se

EVL

8 november 2013 21:08

Kramar!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...