Det är verkligen en ny erfarenhet att vara gravid på vintern, och dessutom ha en två-årig tungklump att bära på. Jag tycker att jag stönar och låter hela tiden då jag ska göra något men det liksom bara kommer av sig självt. In i det sista försöker jag undvika att behöva sätta mig på huk eller böja mig ner, men det rimmar inte bra med att jag samtidigt är världens mest klumpiga person. Jag tappar allt! hela tiden. E är van nu men höll på att bli galen på mig i början av vårt förhållande.

A-V vill såklart bli buren hela tiden, av mig inte av pappan. Eftersom han jobbar så konstiga tider blir det alltid jag som måste lämna och hämta. När hon ska in i bilen vill hon gärna klättra själv men det tar ca 10 minuter innan hon krånglat sig på plats (hon ska dessutom alltid stanna upp och fråga vad den lilla vågen och klistermärket på sidan av stolen betyder) och oftast så har vi inte tid att vänta. Då blir det till att lyfta.

Många jobbiga moment blir det varje dag:

Lyfta i och ur bilen. Sätta mig ner på huk och krångla på henne vinterkläderna. Ställa mig upp och tappa vanten. Lägga 5 minuter på att försöka peta upp den på foten men det går oftast inte. Ta sats för att nå fötterna när mina skor ska på. Stöna ljudligt. Skratta åt mig själv och få kramp i sidan. Tappa nyckeln. Svära lite och ta sats. Stöna. Skrapa pansarisen av rutan och lägga upp magen på huven för att den inte ska komma i kläm. Prångla in kroppen i bilen *stön* Lyfta A-V och springa till dagis för att vi alltid är sena. Hon blir alltid blyg i dörren och vägrar ta av sig själv. Ner på marken och dra av henne ytterkläderna och skorna. Upp gen *stön* se normal och inte anfådd ut när jag lämnar. Springa till bilen för att jag är försenad till jobbet. In i bilen *stön* ut ur bilen *stön*. Tappa kortet till dörren på jobbet. Svära och stöna. Av någon anledning har jag en alldeles för stor och tung väska också som jag bär omkring på.

Fast jag gillar det ju. Mer än att vara smidig och full av ork. Skulle gärna vara gravid i 18 månader ist för 9. Måste bara försöka hitta sätt att underlätta för mig själv. Idag drog jag upp E fastän han hade sovmorgon (ska jobba till 22). Det kommer inte att funka i längden att jag tar alla morgnar.

Förutom dessa nya erfarenheter känner jag igen den här fasen av graviditeten väldigt väl. Så fort jag kniper åt med fötterna eller sträcker på benen får jag kramp. Magen är hård och jag känner tryckförändringarna där inne väldigt väl. Då bäbisen petar och undersöker känns det som små kolsyrebubblor som strömmar på insidan och när h*n sprakar hoppar både magen och jag till. Det märks att det börjar bli trångt där inne för igår vände sig hela bäbisen och jag skrek rakt ut. Jag kände hur hela huvudet och ryggen trycktes med en väldig kraft mot min högra sida.

Trycket i underlivet kom ju väldigt tidigt denna gång och det gör lika ont nu som då jag väntade A-V. Det är inte roligt att kissa och behöva slappna av där nere. Är också förstoppad typ hela tiden precis som förra gången. Urinblåsan ligger på något konstigt ställe för jag känner inte att jag är kissnödig längre. På natten vaknar jag flera ggr av känslan att jag måste göra något men vet inte vad. Tillslut går jag på toa och förstår att jag var superkissnödig. Bröstvårtorna är mörka och brösten känns som svidande blåmärken. Har också väldigt tydliga blodådror över hela brösten. Nu börjar bäbisen trycka uppåt och ibland när jag sitter ner kan jag få lite svårt att andas.