Vi gick in i vecka 30 igår och det skrämmer mig mer och mer att det snart är dags. Inte för att jag vet vad som väntar med smärta och allt sånt utan att det sen kommer att vara gjort. Det går så fort. Klart jag längtar som en galning efter bäbisen i magen men jag älskar också tiden som är nu. Den kommer ju liksom inte tillbaka.

Det har börjar göra ordentligt ont i brösten nu. Starka ilningar drar från sidorna ut mot bröstvårtorna och det är ungefär som när man känner att mjölken rinner till fast mycket ondare. Jag provade att trycka lite på dom och mycket riktigt kommer det nu råmjölk. Sa ingenting till E om det eftersom jag inte vill förstöra den lilla (lilla) sexighet jag kanske har kvar i hans ögon.

Vad märkligt det var att förstå att brösten nu producerar mjölk igen. Det har liksom inte gått in att jag snart är höggravid. Visst, jag är fruktansvärt otymplig nu och det är en pina att försöka plocka upp något från golvet. Skulle "snygga till där nere" i duschen i lördags och det måste varit en syn som heter duga. Det går ju inte att se under magen så jag fick liksom titta från sidan och försöka trycka bort magen lite medans jag rakade på känn. Det var ju skitjobbigt att stå så framåtböjd också så slutresultatet var nog inte jättesnyggt. Jag var tvungen att gå upp till E och visa upp konstverket. Vi skrattade båda två, fastän jag inte direkt kunde se precis hur roligt det såg ut. Det är skönt att veta denna gång att allt där nere kommer att "gå till sig", för allt har verkligen förändrats.

Vet inte vad jag ska tro längre om könet på bäbisen i magen. Fram tills bara för ett litet tag sedan var jag tvärsäker på att det är en liten kille, men nu har jag faktiskt ingen aning. Det som skiljer sig denna gång är att jag inte fått någon tydlig hormonrand på magen, att jag inte har några direkta supercravings och att bäbisen är livligare (vilket säkert beror på att moderkakan ligger i bakvägg). Magens form och placering är nog rätt lika, bortsätt från att jag är mycket större denna gång (minst 5 cm).

Lillebror eller lillasyster i magen vecka 30

Anna-Vera i magen vecka 30.

I fredags tog vi farväl av min farfar. Det kändes som en rejäl flashback från farmors begravning med samma kläder, präst, nästan samma folk och musik. Denna gång var blommorna i en annan färg och min farfars vackra unga ansikte på fotot vid kistan ist för farmors. På något sätt var det både lättare och jobbigare denna gång. Det var nog tiden innan akten som kändes lite lättare. Antagligen pga att vi liksom sörjt dem båda på förra begravningen, trots att farfar faktiskt levde då... Ett tag kändes det som om tårarna tagit slut, men så var verkligen inte fallet.

Jobbigare eftersom vi sa farväl till båda två samtidigt. För att stolen där farfar satt för 4 veckor sedan nu var tom och för att min pappa och farbröder var ännu mer nedbrutna. Denna gång stod vi i den närmsta familjen en längre stund runt kistan och det var många som bröt ihop. Jag höll en hand kring magen och en kring min syster. Det kändes så starkt att han inte fanns där i kistan men jag la handen vid den och viskade tyst att jag älskar hononm. Även för farfar skrev jag ett brev och la den tillsammans med rosen på kistlocket ovanför hans huvud. Kunde inte låta bli att undra om farfar suttit och tänkt på att han praktiskt taget fick se sin egen begravning då när han var med på farmors? Det var nog som min farbror senare sa i sitt tal, att farfar kämpade för att hålla sig vid liv till hennes begravning och sedan släppte taget.

Prästen spelade trumpet även denna gång. Det var svårt att hålla tillbaka snoret och tårarna och jag fick bita mig i läppen för att inte snörvla för högt. Min farfar var gitarrist och sångare i ett band som heter dragspelsgillet och prästen spelade två finstämmiga melodier som vi hört farfar sjunga så många gånger förut. Det gjorde så ont i hjärtat att veta att vi aldrig mer skulle få se honom sjunga för oss... att han aldrig skulle få sjunga på våra bröllop.

Efteråt fikade vi i församlingsgården och inte på Villa Marieberg som efter farmors begravning. Det var skönt att det var ett nytt ställe denna gång. Synd bara att det är samma lokaler som vi kommer att hålla till i när vi döper vårt nästa barn.

Vi större kusiner satt tillsammans vid ett bord och delade minnen från farfar. Det var fint. Jag som är äldst kom ihåg mest saker och vi skrattade gott åt allt fint han gjort för oss. Han var så omtänksam och snäll. Verkligen älskad av alla. Farmor var rätt rivig och bestämd medans han var mjuk och go. Samtidigt var han lurig och hade sätt att få sin vilja igenom. Som när han i smyg skickade ner pengar till min farbror i USA och importerade en jättestor Cadillac utan att farmor hade en aning. Det hade varit hans dröm sen han var en liten grabb och den första gången han fick köra den i Sverige hade han ringt hem och sagt att körningen gick bra men att han inte såg någonting av vägen för att tårarna bara strömmade.

Vi pratade om när han alltid var tomte på julafton och den gången han råkade köra ner skotern i diket och svor så att det ekade över hela fjällvattnet. När vi barn hittade hans tomtedräkt i en garderob och skrev en lapp där det stod "God Jul farfar (vi menar tomten)". Hur han alltid skulle göra "specialmackor" till oss på kvällarna när vi sov över. Överdådliga mackor/torn med räkor och majonäs och ägg och tomater... Han försökte alltid få oss att äta upp alla tomater eftersom han avskydde dom men farmor insisterade alltid på att köpa hem flera kilo till honom för att det var nyttigt :D Han "hämnades" genom att smygröka när farmor inte var med. I flera år undrade vi barnbarn varför han alltid hade hårda danska kungen-godisar överallt i bilen.

Han hade en speciell humor min farfar. En gång packade han ner fika till mig och min pappa när vi skulle åka på en bilresa. Någon gång på sena kvällen när vi packade upp mackorna, tomaterna och drickan låg där en gammal potatis. Pappa ringde hem till farmor och farfar och frågade om allt stod rätt till i huvudet hos honom och farfar skrattade i säkert 10 minuter i telefonen.

Han drack alltid kaffe med typ 1 dl grädde. Gömde Dumlekolor i deras brevlåda åt oss barnbarn och älskade Fanta. Han var inte bara musiker utan även konstnär och överallt i Norrland sitter hans fasadsmycken på var och vartannat hus. Vi sålde dom tillsammans han och jag för några år sedan och jag tackade honom i mitt brev för de fina minnena. Önskar att vi haft mer tid till sådana tillsammans, för även om han var 86 år när han dog så skulle han absolut kunnat bli 100... om det inte varit för den jävla cancern.

Hela begravningen blev ändå ett fint minne. Under fikat klev hans gamla band upp på scenen och spelade några låtar som han brukade sjunga. Vi grät och sjung med omvartannat.