I vårt fikarum står det tre mysiga skinnsoffor från Ikea, de tymmer totalt tre personer var. Det finns också tråkiga trästolar och några pallar, så sofforna är ju väldigt eftertraktade. Redan i kaffekön står folk och trippar och spanar nervöst efter en plats. Någon luring brukar alltid slinka före som en vessla för att hen tagit kaffe i en annan snabbare automat. Eftersom vi är svenskar fyller man på sidorna på soffan först och sen stolarna och sen pallarna. Man vill inte sätta sig i mitten av soffan om man inte kan hjälpa det. Då tar man hellre en ranglig pall och blir utan både frukt och bord att ställa sin glödheta kopp på.

Idag hade jag tur och lyckades haffa en plats i ena soffan. Tyvärr kände jag direkt att det inte alls kändes bra. Soffans ryggstöd är alldeles för lågt och det liksom lutar så att man inte sitter rakt utan lite halvliggande. Om man skulle släppa taget med fötterna skulle man helt allvarligt glida ner på golvet och in under fikabordet helt utan ansträngning. Efter ett tag börjde jag känna att det tryckte på om tusan från magen upp mot lungorna. Överkroppen och huvudet blev tunga och sprickfärdiga. Jag tappade liksom hörseln. En typisk varningssignal.

Jag försökte lite diskret korva till mig (norrländskt uttryck) och hitta en bättre ställning då HR-chefen plötsligt kommer in i rummet. Han tittade sig oroligt omking i rummet och såg att alla pallar och stolar var upptagna. Den långa mannen sätter sig motvilligt i mitten av soffan där jag sitter och krampaktigt håller tag i armstödet. Det går några minuter och sen känner jag att jag försvinner bort. Det är som en stor våg av medvetslöshet kommer emot mig och plöstligt trycker magen upp den där bananen och halva koppen latte som jag nyss satt i mig. Fort som tusan sätter jag mig raklång och lyckas hejda det som var på väg att hända. Några djupa andetag så att jag visste att jag klarade av att gå utan att svajja och sen gick jag snabbt därifrån till mitt kontor.

Herregud om han visste den där HR-Bosse hur när det var att han fått både en banan-och-kaffe-spya samt en tung gravid tjej i knät. Hade blivit lite pinsamt att gå och fika framöver. Jag får nog akta mig för att sitta alldeles bekvämt från och med nu.

Idag svider och trycker det långt ner i magen. Det är lite svårt att koncentrera sig på annat. Vet inte om det är bäbisen som trycker på eller vad det är. Obekvämt är det iallafall. Det vore väl typiskt om jag skulle få UVI nu innan helgen...

Jag har börjat sova med kläderna på. Det klias över hela kroppen och det blir bara värre om jag är naken så att ex låren ligger hud mot hud. Måste vara kroppen som töjs ut rejält nu och det är svårt att inte bli helt galen och börja klia sig som en tok. Ibland på jobbet får jag hålla mig för att inte sitta och riva mig på låren. Jag dagdrömmer om de där långa kliarmarna som mor- och farföräldrar av någon anledning alltid har hängandes i hallen.

Än så länge har jag inte fått några nya bristningar vilket jag är tacksam för. Det räcker så bra med de jag fick med A-V. Vet inte om det hjälper men jag smörjer in med Bio-Oil varje kväll, eller nuförtiden är det E som får göra det. En mysig stund eftersom barnet kickar på hans händer för fullt men det förstörs lite av att han samtidigt måste göra äckliga ljud med munnen *smich smosch* Typiskt killar att inte kunna njuta av en fin stund utan att fjanta till sig.

Igår hade A-V maskerad på dagis och vi tränade hemma först för att hon skulle känna sig bekväm med sin lilla nyckelpigedräkt. Det gick sådär. Hon grät och snurrade runt på golvet i några minuter innan E tog upp henne och flög omkring med henne i huset tills armarna gav upp. Det tyckte hon var lite kul och skrattade till då och då mellan tårarna. Vi tänkte att det skulle bli svårt för dagis att få på henne dräkten men som med allt annat är ju dagisfröknarna någon sorts magiker och det hade tydligen gått hur bra som helst. De hade druckit hallonsaft med goda frukter i, ätit popcorn och dansat länge. Ser fram emot att få ett mejl med bilder på vår lilla piga.

Idag är det dags för fotografering. Hennes allra första. Hon fick ha en blå och vitrandig klänning och gråa kalasbyxor som hon på en gång hatade. Vi lockade med nappen och först då gick hon med på att ha dem till dagis. E gick upp extra tidigt och gav henne frukost så att hon inte skulle behöva söla ner sig men jag packade ändå en påse med extra kläder att ta med. Jag känner min lilla dotter. Det är som att smör,pastej och ost liksom bara drar sig till hennes hår och kläder. Vi övade lite hemma på hur man ska se ut när någon knäpper kort. Tyvärr tycker hon att det är jätteroligt att göra miner just nu så det kan bli dagisbilder som ser ut ungefär såhär:

 

"God Jul Farmor och Farfar önskar Anna-Vera" ;D