Vill inte bara skriva om det som gör mig ledsen utan lite om vardagen också, för fastän vi alla är så ledsna så finns det ju mestadels ljusa stunder. Stunder som kanske försvinner i lite av det här ångestbruset som jag går omkring i... förhoppningsvis släpper det lite efter morgondagen.

Det är jättemysigt med gravidyoga. Jag gick på det förra gången också men då hos en annan studio. Precis som då är jag klart ovigast bland allihopa men det är ok. Jag fokuserar på att andas och varje gång jag andas ut mina långa andetag känner jag att bäbisen sparkar lite.

Denna gången är det en ung tjej som håller i passen och redan första gången jag var där förklarade hon för klassen att hon inte har några barn men att hon jobbar på det. Jag kände direkt lite synd om henne. Undrar hur länge de försökt.. det måste vara jobbigt om man börjar längta barn och samtidigt ska hålla i yogaklasser där alla kvinnor har stora magar. Då hon går igenom rörelserna pratar hon om barnen i magarna och beskriver så hjärtligt och med sån inlevelse hur fantastiskt det är att de finns där inne. En del av mig vill bara kliva upp och krama om henne. En annan del känner mig lite skyldig och jag skulle gärna förklara vår situation. Antagligen har hon inte försökt allt för länge och tycker nog inte att det är så jobbigt, jag hoppas att det är så.

[[ Det är märkligt det där vad man får upp ögonen för vilka främlingar man möter som antagligen är ofrivilligt barnlösa. Det är något med blicken och känslan de utstrålar. Även denna gång tycker jag att det är jobbigt att gå runt och visa magen. ]]

Anna-Vera fick vara hos min moster under tiden och hon var så glad när hon skulle åka dit. Hon fick en liten tygpåse och gick omkring i huset för att plocka ihop leksaker som hon ville ta med. När jag frågade vad hon lagt däri sa hon bara hemligt "saker"... "bara en".

"Bara en" är något hon säger väldigt ofta och jag har ingen aning om vart hon fått det ifrån. Det dyker upp nya saker hela tiden. Igår när vi skulle in genom dörren hemma sa hon plötsligt "jag har också bäbis, magen" och så pussade hon mot sin egen mage "jag älskar bäbis". Vid nattningen sa hon "mamman, är du glad?" flera gånger och så ville hon "pussa bågen" vilket visade sig vara ögonbrynen. Det var tydligen viktigt att de fick sig en rejäl godnattpuss.

Bäbisen i magen är väldigt aktiv, hela tiden. Det petas och roteras och det är så mysigt. Nu kan jag ligga precis som jag låg med A-V, på sidan i sängen med handen instucken under magen och känna på hela bäbisens tyngd. Oftast ligger h*n mot höger sida och det kommer gärna pet och sparkar upp mot ovansidan magen. Jag tycker fortfarande att jag bär honom eller henne rätt långt ner vilket får mig att tro mer och mer att det är en liten pojke där inne. Magen är stenhård nu när jag tar på den och då bäbisen rör sig blir den om möjligt ännu hårdare. Kommer jag åt att ta där bäbisen trycker på som mest gör det riktigt ont.

Brösten gör ont när jag tar på dem och nu har de börjat ömma några gånger under dagen också. Det känns lite som när mjölken rinner till - det liksom ilar. Vårtgårdarna (så jäkla fult ord) är jättemörka, likaså mitt eldsmärke på magen.

Jag känner sådan ångest inför morgondagen och farmors begravning. Det vänder sig i magen så fort jag tänker på det och jag är rädd för att jag inte har någon aning om hur jag kommer att klara av situationen.

En viss del av rädslan sitter i att se farmors kista och att liksom "vara uppe i" döden. Det blir så påtagligt, speciellt när jag bär på ett nytt liv... Det ska liksom vara fokuserat kring födelse och glädje, inte det motsatta!

En annan del är att jag är rädd för att se min pappa, och min mamma för den delen, så ledsna. Jag är också rädd för mina egna känslor nu när jag är gravid. Jag blir så himla ledsen, det känns som om det inte finns någon gräns längre. Jag kan gråta hysteriskt och det finns inget som stoppar. Tillslut blir jag rädd för att jag inte ska kunna ta ett andetag för all gråt. Tänk om jag kräks där inne. Tänk om jag svimmar. 

Den sista och värsta delen är att se min farfar som tydligen ska vara i väldigt dåligt skick just nu och alldeles gul. Det blir första gången jag ser honom utan farmor, vilket känns helt fel! Vad ska jag säga till alla? Hur ska jag möta mina släktingar utan att bryta ihop? Hur ska jag repa mig?

Den var 13 år sedan min älskade morfar gick bort och sen dess har vi varit förskonade från begravningar, förutom för något år sedan då E´s farmor gick bort. Jag kände inte henne så väl men blev ändå väldigt berörd och trycke i mig säkert 4 lugnande (växtbaserade) tabletter innan begravningscermonin. De gjorde mig spy- och svimfärdig men liksom avtrubbad på något sätt. Önskar att jag kunde ta till något denna gång för att lugna nerverna men det går ju inte.

Ikväll måste jag försöka välja något att ha på mig. Och köpa näsdukar och nässpray....och försöka sova. Vilken helvetesdag. Kan ingen bara ta över min kropp ett tag? Någon som är starkare.

A-V har varit jätteduktig och somnar oftast rätt fort i sin säng i sitt rum på kvällarna. Vi brukar ge kvällsfika och sen göra oss iordning och tända mysbelysning inne på rummet. Sen får hon välja vem av alla lekkamraterna som får sova med henne. Vi lägger ner henne och jag gör ett "fothus" och sen pussar vi på pannan. Ibland ber hon om en sång eller en saga och sen går vi ut därifrån. Nu har vi gått från att hon springer upp med kudden i famnen kanske 40 ggr till runt 5-10. Jätteskönt.

Hon sover så bra, tills vi också går och lägger oss och huset blir tyst. Det slår nästan aldrig fel att hon börjar gråta så fort jag sagt godnatt till E och lagt huvudet på kudden. Förut har det fungerat att vi bara ropar till henne att hon ska sova och att mamma och pappa ligger i rummet bredvid, men nu är hon förkyld och blir helt hysterisk. Nu dundrar hon in till vår säng med kudden i högsta hugg och hon har sån fart att hon till och med glömmer tutten i sin säng. Inatt somnade hon så fort hon lagt sitt huvud på min arm... med kroppen fortfarande ståendes utanför sängen.

I tre nätter har hon därför legat mellan oss och det leder till mycket sämre sömn (för oss båda säger E, men jag hör ju att han sover). Dessutom börjar det göra rejält ont i svanken på mig om jag ligger i samma ställning allt för länge = det blir om möjligt ännu segare att kliva upp på morgonen. Tacksamt nog har jag alltid lyckats gå upp, duscha, klä på mig, sminka mig och ta fram kläder till henne på en halvtimme. Fråga mig inte hur det går till...

Varje morgon då vi kommer in på hennes avdelning ramlar det in 2-4 pojkar i kapprummet. Det började med att en pojke som heter Pelle började "välkomna" oss genom att hoppramla och lägga sig på golvet. Nu har det utvecklats till en gruppaktivitet. Det blir ett väldigt liv när de ser att hon kommer dit, så hon verkar vara omtyckt av de flesta :) Imorse fick jag leda henne till skåpet för att hålla borta pojkarna som ville kramas. Tror de gillar hennes Batmanmössa och att hon har skor med spiderman på.

Ikväll ska jag på gravidyoga igen och Anna-Vera ska få vara hos min moster för första gången alldeles själv. Jag längtar redan efter att bara få sitta ner och andas. Få lite tid till bara mig och bäbisen i magen. Ska försöka koppla bort tankarna på fredag då farmor ska begravas. Jag tar allt det där imorgon...tanken på kläder, ska jag skriva ett brev till henne för att lägga på kistan?, frustrationen över att det inte finns några lugnande tabletter man kan äta när man är gravid, rädslan för att hennes död plötsligt ska bli så verklig att jag blir alldeles paralyserad. Usch, nej imorgon tar vi det. Ikväll andas vi. Jag och bäbisen.

Vecka 25 nu och hela 60% av graviditeten har gått! Idag är det bara 110 dagar kvar tills beräknad förlossning. Det känns roligt såklart att det närmar sig men mest känner jag faktiskt att jag vill dra ut på det så långt som möjligt. Om jag fick skulle jag gladeligen vara gravid i minst 2 år, för jag trivs så himla mycket. Trivs mer med mig själv och min kropp nu än jag när är bara jag.

Tänk om jag haft ett tåladmod av stål.... och ja, en kropp som var fertil... då skulle jag nog velat bli en sån där mamma med 10 barn ;)

Idag var det dags för besök hos barnmorskan, äntligen! Jag kände mig lite novis faktiskt och hade med mej ett urinprov fastän jag inte skulle och när det var dags att hoppa upp på bristen kom jag inte ihåg om man brukade dra upp tröjan eller inte.

Anna-Vera var med idag och det var så mysigt. Hon var så snäll och satt inne i väntrummet med leksakerna i godan ro medans vi väntade på vår tur. I handen hade en hon en gul/grön McDonaldsballong som hon vägrade släppa när vi skulle gå från bilen. När vår BM kom ut för att hämta oss frågade hon hur gammal A-V är och gissade på 3-4 :) Hon kanske är lång för sin ålder? Iaf så blev BM imponerad över att hon pratar så bra vilket såklart gjorde föräldrarna stolta.

A-V satt snällt i stolen bredvid E men blev lite brydd när jag la mig på britsen. "Min mamma där..." sa hon och pekade med rynkade ögonbryn. Hon brydde sig inte så mycket om att lyssna på bäbisens hjärtljud och BM skruvade ner volymen rätt mycket eftersom ljudet av någon anledning ofta verkar göra små barn oroliga. Det var iallafall magiskt att höra det lilla hjärtat som slog med 140 slag/minut. SF-måttet mätte hon till 23 cm vilket är en cm mindre än förra gången. Då hade jag 24 cm i vecka 24... konstigt då jag tycker att magen är större denna gången. Måttet var iallafall exakt på medelkurvan när hon förde in det i datorn. Jag fick en ny tid och ett moderskapsintyg. Allt gick väldigt fort och smidigt, inte mycket tid att fundera och njuta av stunden direkt... men ändå väldigt härligt.

Vi myste hemma ett tag innan jag begav mig till jobbet igen. Jag har börjat bli orolig och nervös inför  farmors begravning på fredag men försöker hålla mig sysselsatt så gott det går. Det senaste projektet blev avslutat i helgen: en stol och ett skrivbord till A-V. Hon är så glad över att ha sin egen hörna nu och hon sitter gärna där och målar. Ibland på papperet och ibland på bordet :)

Jag tror att illamåendet är på väg tillbaka, eller så är det en bieffekt av yrseln jag fått på sista tiden. Flera gånger har jag fått lägga mig ner på golvet när det börjar snurrat för mycket. Tacksamt nog bara när jag varit hemma eller ensam på kontoret. Vet inte om bäbisen trycker på något där inne men helt plötsligt börjar allt bara snurra. Känner mig ofta äckelmagad som när man ätit en stor påse med godis och jag får ofta halsbränna när jag ligger ner. Allt känns igen från A-V men mycket tidigare denna gång.

Brösten sticks och gör ont allt oftare nu också men jag njuter av att äntligen ha lite bröst eftersom jag vet att jag kommer att sakna dom efter amningen. Förra gången sa det bara "POFF" så var de borta. Tittar på bh:arna jag hade då och förundras varje gång att de var så stora! En gång tog jag till och med kort på dom... men de kom bort(!) någonstans i datorn så jag hoppas att de inte dyker upp i något familjealbum framöver ;)

Gravidyogan igår var hur mysig och bra som helst. Mycket fokus på stretch och att stärka kroppen samt andningen. Lite annorlunda från den studio jag och A-V gick på. Kanske mer "ungt" och nytänkande här... iallafall så var det så skönt att ingen av de blivande mammorna ville lämna lokalen när det var över :) De har speciella kuddar som man får gränsla så att man kan sitta på knäna. Skulle ge vad som helst för att ha en sådan! Det enda som var lite jobbigt var övningarna där huvudet skulle vara mot mattan. Halsbrännan gjorde sig påminnd och jag var tvungen att liksom svälja hela tiden vilket störde koncentrationen.

Magontet jag drogs med hela dagen igår kändes lite bättre när jag kom hem på kvällen men ryggontet ville inte släppa. Det satt som ett band runt svanken som ilade och molade hela tiden. Tillslut tog jag fram TENS:en... det var SÅ SKÖNT! men jag hade inte räknat med att behöva använda den såhär tidigt. Nu ligger den i väskan så att den alltid finns tillgänglig.

Det märks att A-V börjar känna sig stor. Hon säger ofta "kan själv" och imorse klädde hon av sig, kissade på pottan och tog på sig byxor och tröja på egen hand. Hårbandet var också ett eget val. Hon plockade fram vantar och mössa innan dagis så att hon var beredd i hallen och sa "hej då pappa, jag älskar dig" innan vi gick. Min stora lilla tjej! Hon har också börjat prata lite engelska, tack Netflix! Säger "bye bye, "nice" och "hello". Kommer ihåg att min mamma var tidig med att börja prata olika språk med oss så vi ska nog sätta igång mer mer engelska ord här hemma.

   Idag är det riktigt grått och kallt och regnigt här. Jag och Anna-Vera sprang mot bilen men lyckades ändå bli riktigt blöta innan vi var framme. Solen verkar inte tvilja titta fram idag och man känner sig liksom automatiskt nere på något sätt, och trött! Idag känner jag mig också väldigt väldigt gravid... på det lite jobbiga sättet. Tror det beror på att bäbisen nu verkar nå upp till revbenen och ibland blir jag lite yr när h*n trycker på något där inne.

Eftersom vi alltid är sena på morgonen (brukar ha ca 2 minuter på mig att komma till dagis innan 8 från det att vi sätter oss i bilen) så måste jag bära A-V och min väska ner för en lång stentrapp och in i bilen. Det börjar ta rejält på ryggen nu. Alternativet är att gå upp tidigare vilket inte heller känns lockande... jag är så trött på morgonen...

Iaf så bar jag henne imorse och sen kom ryggproblemen smygande. En ihållande diffus smärta i ena höften som gör att jag mår illa. Ingen sittställning är bekväm just nu och jag sitter och liksom gungar och roterar på kontorsstolen hela tiden. Jag gick på medicinsk yoga innan lunchen och där märkte jag att benen börjat svälla lite nu. Det är också svårare att ta på sig strumpor och skor redan. Kan ha att göra med stelheten och ryggontet såklart också.

Det blir nog till att leta fram TENS:en ikväll, och lägga mig i badet så fort jag kan när jag kommer från jobbet.

Klockan 18.30 är det dags för gravidyoga och det blir mysigt oavsett värk. Jag gick på det förra gången med och det var härligt. De sägs att man ska ha hjälp av deras andningsövningar när man föder barn, något jag inte alls tog till mig, men däremot kanske mitt lugn under förlossningen kom lite från gravidyogan....

Nu dricker jag en iskall cola och gungar lite till på stolen innan jag vaggar hemmåt. Mamma tar A-V så jag kan lägga mig direkt i badkaret. Ska bli så skönt att slippa laga mat också eftersom illamåendet verkar hålla i sig.

Hoppas på en bättre dag imorgon, kanske med lite sol?

Magen vecka 24. Galet stor! Sån här mage hade jag väl inte vid den här tiden när A-V låg i magen? Har för första gången fått frågan om det är två där inne.

***EDIT***

Här jämfört med A-V-magens vecka 24:

Magen nu sitter liksom längre ner och jag har ännu inte fått någon hormonrand upp mot naveln.

Igår gick vi in i vecka 24 (!) och nu börjar jag bli rätt stor. Det känns så bekant att smeka över magen men samtidigt är denna bäbis mycket mer aktiv än Anna-Vera var, så det är nytt att få känna småsprattel och sparkar hela tiden. Magen hoppar rätt bra när h*n där inne avfyrar en spark eller vänder på sig. Ibland känner jag att det är små fötter eller händer som liksom smeker/undersöker på insidan. H*n reagerar på våra röster nu och kommer igång ungefär samtidigt som A-V på morgonen. Som regel är det mest liv där inne när jag lägger mig ner och ska sova. Magen blir fortfarande rätt platt men bäbisen känns ändå uppe vid revbenen nu. Ofta är magen lite sned åt höger.

Jag är jättehungrig hela tiden men försöker tygla mig eftersom jag känner att vikten lätt kommer att dra iväg. Nästa vecka är det dags för det första riktiga barnmorskebesöket och då får jag ju väga mig igen. Vid inskrivningen vägde jag 66.6 kilo och det blir väldigt intressant att se hur mycket jag gått upp hitills. Många säger att jag mest bara har fått en stor mage men jag och E märker stor skillnad på den övriga kroppen också. Mina glasögon t.ex är för tajta i tinningen nu så de ger mig huvudvärk.

Det känns lite bättre, längtan och sorgen efter farmor. Tror jag har lyckats distansera mig rätt bra och jag försöker att fokusera på annat. Jag har inte besökt deras lägenhet och jag har inte läst hennes dödsannons i tidningen. Det känns oftast mest som en mardröm men verkligheten kommer ikapp och slår ner som en bomb varje gång jag ser hennes bild någonstans och det blir smärtsamt tydligt att jag inte riktigt förstått än att hon verkligen är borta. Vi bjuder hem pappa ofta för att han ska få tänka på roliga saker också. Tycker mig se att han inte darrar lika mycket om händerna längre. Denna veckan är han med sina bröder i och sin pappa i fjällstugan som farfar byggt på 70-talet. Antagligen är det sista gången farfar är där, men jag hoppas att de kan njuta lite av att vara tillsammans också. Det måste vara oerhört tungt att precis ha förlorat sin mamma och samtidigt behöva förbereda sig på att även pappan kommer att gå bort inom en snar framtid. Jag har inte träffat farfar än. Tydligen ska han vara alldeles gul och ha tappat rösten. Han är väldigt svag och jag samlar fortfarande mod. Min syster kontaktade honom förra veckan och fick höra att farmor sagt att hon ville dö... det var antagligen därför hon slutade äta. Tungt att tänka på.

Mitt i allt elände finns det mycket som lyser upp. Det största är min familj såklart. Förutom att jag myser allt jag kan dom så fotar jag mycket vilket gör mig glad. Igår när vi satt i soffan och tittade på tv ringde min längtanssyster och jag visste på en gång vad det gällde. Mycket riktigt är hon gravid!!! och jag blev så otroligt fantastiskt underbart glad. Äntligen står det rätt till och vi är gravida samtidigt precis som förra gången. Idag fick jag glada besked från min bästa vän som varit på VUL och sett två(!) tickande små hjärtan. Det gör mig så glad och lättar verkligen på allt det mörka. Stort grattis till er, ni är underbara båda två <3!

Anna-Vera är två år och två månader nu och det verkligen rasslar in nya ord och meningar hela tiden. Nu har hon börjat använda sina ord till att beskriva saker hon gjort och sånt hon varit med om. Axplock av det vi hör ofta just nu:

"Kom igen då mamma"
"Oookidååå"
"Nära ögat pappa"
"Inte sova nu...sen"

"Det kanske gick bra mamma"
"Jag har varit sjuk, jag har kräkits" (efter magsjukan är detta väldigt populärt att prata om)

"Inte dagis nu"

"Sova stora Pippi-sängen"

"Jag älskar mamma och pappa... och kitten och tutten. Jag älskar bäbisen... sen ut"

Idag är E hemma med A-V hela dagen och då jag ringde hem för att kolla läget lät han alldeles tårögd. A-V hade dragit världens berättelse:
"Pappa jag har varit på bio med mamma och pappa.. och mormor var där, och Odd och Vidar och Pelle... och jag fick popcorn. Vi såg Findus"

E hade dragit fram videokameran men då hade hon såklart vägrat återberätta :)