Magbild vecka 19. Längtar till imorgon. Rul kl 11.

Farfar har cancer. Det sitter vid levern och på något annat ställe i kroppen. Om ett halvår beräknar de att han kommer att bli dålig och jag antar att det kommer att gå fort efter det. Pga hans ålder, 86, så sätter de inte in några mediciner för att inte riskera att förstöra de organ som fortfarande är friska.

Min farmor har precis börjat bli riktigt dålig. Hon får små 10:or hela tiden och blir mer och mer dement. Tappar ord och vet inte vart hon är. Farfar har alltid varit en krutgubbe och tagit så bra hand om henne. De älskade varandra in i det sista och nu finns inget kvar. Nu kommer jag att förlora dem båda snart och det gör så ont.

Jag tänker på allt han inte kommer att få uppleva. Eller rättare sagt allt jag inte kommer att få dela med honom. Han kommer aldrig att få sjunga på mitt bröllop. Kanske inte ens gå på vårt andra barns dop. Antagligen inte.

Pappa berättade de dåliga nyheterna när jag satt på möte på jobbet och det var inte förens jag kom hem kring 17 som känslorna kom ikapp mig, som tur var. Grät ett tag i badet, grät i Es famn i sängen och sen var jag tvungen att åka ut på middag med jobbet.

Jag är så dålig på att hantera allt som har med döden och sjukdommar att göra. Det förstör en liten del av min själ varje gång jag måste tänka på det. På ett sätt känner jag mig egoistisk som skaffar barn... för att jag själv inte vill vara ensam. Jag hatar att A-V och hennes syskon ska behöva förlora alla de älskar så mycket. Att de själva ska dö en gång. Det gör mig så ont att tänka på att jag skulle kunna kräkas.

Jag hatar att farfar ska behöva lida så i slutet av sitt liv. Att han och farmor som älskade varandra så himla mycket ska slitas ifrån varandra så brutalt. De brukade ligga och hålla om varandra på natten utan att de visste om det själva. Nu måste han vakna flera gånger på natten och ta reda på henne när hon kissat på sig eller behöver kräkas i en liten metallhink de har under sängen. Det gör så ont i mig! Jag vill att kärleken ska vara evig. Jag vill inte slitas från E eller förvandlas till någon jag inte är.

Jag är jätterädd för vad detta ska göra med min pappa. Han är också så himla känslig och enligt mig dricker han för mycket. Han har haft mycket sorg i sitt liv och han har sett mycket skit genom sitt jobb som militär, men inget så hemskt som detta han nu står inför. Kanske är detta något som pressar honom över kanten?

Jag är inte bra på sånt här. Jag är alldeles för svag.

Sitter vid datorn och försöker förbereda mig mentalt på en jobbig dag. Från 10 och framåt ska jag sitta på kick-off-möte som sträcker sig till sent inpå natten *suck* och jag är redan trött. Huvudvärken dundrar redan bakom pannbenet och jag fick i mig en så dålig frukost som vanligt. Dessutom kommer pappa att ringa någon gång under dagen och berätta hur det gått för min farfar som blivit dålig. Han är alldeles gul och har ont i sidan och min pappa befarar det värsta. Idag kommer domen.

Dessutom ringde ekonomiavdelningen alldeles nyss och berättade att min chef strulat till min fortsatta anställning så min lön antagligen kommer att bli försenad. Förstod att det skulle bli såhär för jag har inte fått skriva på några papper för fortsatt anställning. Det har säkert att göra med att de inte ville att jag skulle kunna förhandla om bättre lön vid en ny anställningsform. Suck.

Har tänkt på det där med fotbollskalaset också. När jag hämtade lappen på dagis sa fröken "ja de andra barnen sa att Anna-Vera kan ju inte spela fotboll". Först blev jag arg och tänkte "det kan hon visst" men nu har vi nog ändå bestämt att hon inte ska gå. Alla andra barn är 5 år och mycket större. Igentligen inget som skrämmer bort mig från hela grejen men imorse när jag lämnade A-V på dagis stod två barn och tittade på när hon försökte få av sig skorna själv. De stod och fnissade och skrattade åt henne. Säkert inte något illa ment, antagligen för att de tycker att hon är liten och gullig men det kändes ändå inte bra. Vi bestämmer nog att hon får hoppa just detta kalaset... men det känns tråkigt eftersom det var den allra första dagiskalasinbjudan. Vi ska träffa Kia och Benny istället till helgen. Det blir mysigt.

Tänk om vi bara kunde spola fram till torsdag istället då det är dags för RUL.

Igår vaknade jag och E upp till efter en grillfest och konstaterade att vi faktiskt är i vecka 19 nu. Vi blir lika förvånade varje gång vi byter vecka känns det som. Det var mysigt men jobbigt att vara på fest. Jag var ju trött redan vid 19 så det var lite av en kraftansträngning att hålla sig pigg medans de andra partade på. Vi har berättat för värdparet att vi väntar barn och var säker på att de spridit det vidare till de andra kompisparen som skulle komma på kvällen. Det blev dock rätt så fort klart för oss att de inte sagt något alls. Lite pinsam stämning när alla i tysthet undrade om jag var gravid eller om jag bara ätit alldeles för mycket godsaker över sommaren. Vi visste inte hur vi skulle berätta det heller när det liksom redan gått några timmar av festen. Tycker iofs att jag inte ser så himla stor ut i övrigt förutom magen så de borde ha förstått vad som är på g.

Vi är så dåliga på att ta magbilder! att jag blir irriterad på mig själv. Hatar att det blir mindre av allt till barn nr 2. Det känns orättvist. Känner att denna graviditet får mycket mindre uppmärksamhet än när vi väntade A-V. Ingen frågar hur jag mår eller pratar om barnet i magen. När vi berättade för släkten sa de typ "åh vad kul" medans de med A-V grät och var alldeles jätterörda. Hoppas det blir ändring snart, kanske när vi går ut med allting.

Här är en magbild från vecka 18 (nästan 19). Magen är rundare och hårdare nu. Jag känner livmodern ungefär en centimeter ovanför naveln och när jag ligger ner ser jag att kulan sträcker sig mycket längre än den gjorde förut. Bäbisen rör sig jättemycket och jag känner honom/henne varje dag, speciellt när jag sitter och jobbar eftersom magen blir lite ihoptryckt då. Det går också att lokalisera bäbisen genom magen och när jag lägger mig ner ser jag tydligt vilken sida den är på eller om den ligger lågt eller högt.

Jag känner ofta tryckförändringar där inne när h*n rör på sig. Det är svårare att kissa eftersom det är ett sånt blodtryck där nere, precis som det var med A-V men då längre in i graviditeten. Det gör liksom ont i underlivet av att slappna av. Känner mig ofta kissnödig men så kommer det bara lite lite.

A-V pratar ofta om magen. "Mmm mammas mage... stor" säger hon och ibland också "bäbisen.. sen ut" och då pratar vi om att den kommer att komma ut till henne och att hon kan ta hand om den. Hon blir så glad och hoppar upp till magen för att krama och pussas. Får se om vi får samma glada reaktion sen när hon verkligen får se sin lillasyster eller lillebror.

En märklig sak jag upptäckt är mitt halsband. Det har hängt med sedan vi längtade A-V och jag har nästan alltid det på mig. På kedjan sitter det en rund ring med texten "Längtar efter dig" för att symbolisera A-V, ett hjärta gjort av en silversked som jag fått av E för att symbolisera oss två samt ett litet silverhjärta för att symbolera barnet i magen. Nu sen jag blev gravid igen har det börjat skruva upp sig hela tiden, något det aldrig gjort förut. Effekt av störe bröst, ändrad gång (redan?!) eller är det ett tecken? Väljer att tro på det senare :) det är finare.

I fredags satt det en lapp på A-Vs hylla på dagis. Den första kalasinbjudan ever! Så himla fint att jag nästan blev lite gråtig. Det är ett fotbollskalas och jag har inte riktigt bestämt mig för om hon ska få gå, men jag tror det. Hon är absolut minst och de andra barnen hade sagt "men Anna-Vera kan ju inte spela fotboll" så bara därför ska hon nog få visa att det kan hon visst.

A-V trivs som fisken i vattnet på den nya avdelningen vilket är skönt. Hon är minstingen så alla fröknarna tycker om henne så mycket och varje gång jag hämtar henne får jag höra vilken liten solstråle hon är och att hon är så easy going. Det enda lilla jobbiga just nu är att hon trivs så himla bra att hon inte vill åka hem. När jag kommer till dagis kl 15 blir hon glad och skriker "min mamma!". Springer och kramar mig hårt om benen och ger mig pussar, sen kutar hon allt hon kan därifrån och gömmer sig någonstans på gården. Jag har fått locka med mig henne på olika sätt: ibland har hon fått ett alldeles eget par bilnycklar att hålla i (det var inge roligt när hon inte fick köra bilen också), ibland har jag lovat att vi ska titta på Musse Pigg när vi kommer hem. Alltid tar det iallafall 10 minuter innan hon följer med.

Igår kom jag till dagis lite tidigare eftersom jag var så trött på jobbet att jag ändå inte fick något gjort. A-V hade fått på sig sina alldeles nya lite för stora regnkläder och var på väg ut. Hon var så himla gullig när hon tultade omkring där inne i omklädningsrummet. Först blev jag förvånad över att de fått på henne gummistövlarna utan bråk men hennes fröken blev alldeles paff när jag berättade att vi minsann aldrig fått tagit på henne några sådana. "Nej hon har aldrig varit sur en enda gång på dagis fick jag till svar".

 Denna dagen sa hon bara "min mamma" och sen försvann hon ut genom dörren som en oljad blixt. Jag förstod att det inte skulle bli lätt att få med sig henne. Samlade ihop hennes saker som skulle med och påbörjade sökandet. Ute på gården stod hon och petade med en spade. Jag såg att hon tittade oroligt åt mitt håll. Så fort jag kom nära henne skrek hon "Nej!" och la sig ner som en mask på marken. Fröken som stod närmast henne sa "Åh vad kul att se henne såhär för så är hon aldrig på dagis"....

Hon krälade och krälade och vägrade gå upp. Skrek så hela dagiset stannade upp. Jag hade ju händerna fulla så jag kunde inte lyfta henne riktigt och varje gång jag tog tag i henne blev hon alldeles lealös som en katt. Det slutade med att fröken gick därifrån för hon tyckte väl att det blev pinsamt. Jag fick trycka ihop alla sakerna och släpa upp henne i famnen. Vi gick mot grinden medans hon skrek och skrek och skrek. Väl vid bilen vägrade hon sitta i stolen och spände ut sig som en båge. Var ju tvungen att ha bildörren öppen så alla hörde vår cirkus som då pågått i typ en kvart. Tillslut fick jag ner henne i stolen och spände fast henne. Hon skrek och var arg tills vi 2 minuter senare svängde in på vår gata, då sa hon "hemma" och allt var frid och fröjd.

Jag tog fram mackor och mjölk, mest för min egen skull för jag behövde kraft efter det där kriget. Vi fikade tillsammans och sen tog vi ett bad. När jag efter många om och men fått upp henne därifrån satte jag på tv:n i sovrummet och la mig bredvid henne. Inte lätt att tampas med en arg 2-åring som ibland tror att hon är 3. Men det är iallafall ett angenämt problem. Skönt att hon trivs så bra. Önskar bara att E någon gång slutade i tid så att han kunde hämta henne från dagis.

Jag vet inte vart ni ska bo, om ni ska stanna över i Falun innan eller efter plocket... men parkeringen ligger efter samma gata som Hotell Bergmästaren och First Hotell. (Jag rekomenderar Bergmästaren!)  

IVF-kliniken är markerad med en etta och ett kryss där dörren är. Går din man ut genom dörren kan han snedda runt hörnet ner på parkeringen bara, det är väldigt nära. Skulle det vara fullt där (sist jag var där stod det en cirkus(!) där) så finns det parkering utanför hotellen som kostar lite mer.

Stort lycka till!!!

Igår gick jag och la mig som 28 och vaknade som 29. Är det nu man ska börja med den där berömda trettioårskrisen? Känns lite så faktiskt. Dagen har ändå varit bra, lite ångest till trots. E och A-V väckte mig med frukost på sängen och ett kort som grattade på "nästan 30-årsdagen" - tack E! Jag fick varm choklad, mackor och rosor. A-V tyckte att det var jättespännande att få fika i sängen och deklarerade många ggr att mamma fyller år.. eller "mamma åååår".

Sista kvällen som 28 avslutade jag med mys. E kom hem sent och jag hade dukat upp fika på sängen framför den nya tv:n som vi satt upp i sovrummet. Vi myste och såg på SOA innan det var dags att sova. Tog ett sista kort tillsammans innan jag plötsligt skulle vara så mycket äldre ;)

Notera gravidhajkudden på sängen ;)

Just det, innan E kom hem hann jag påbörja en ny bok till A-V. Jag skrev ju en dagbok från hennes första dag tills hon var nästan 2 år, då tog sidorna slut. Nu har jag äntligen fått fingrarna ur och köpt en ny. En till henne och en till hennes syster eller bror.  Började att skriva ner lite om förra helgen då hon gick på bio för första gången. Vi såg Pettsson och Findus och hon satt stilla med sin lilla popcornskål och zoo-ask nästan hela filmen, som ändå var 1.5 timme.

Innan vi åkte iväg till dagis skickade vi en hälsning till A-Vs IVF-syster Astrid som är född på samma dag som jag.

Så, nu är jag ett år äldre och några 100 gram större än när jag somnade igår :) Fantastiskt att faktiskt få spendera en födelsedag såhär. Det är ju första och kanske enda gången som jag är två personer när jag fyller år!

Dagens mage. Börjar bli svårt att dölja på jobbet. Kanske dags att komma ut.