Brösten är lite ömma när jag tar på dom utanpå bh:n. Det ilar i livmodern som en tryckande mensvärk. Ibland drar det till ordentligt i sidorna vid äggstockarna. Jag svettas och har panikkänslor över att det känns kört. Det tar emot att kissa som om allting är uppsvällt runt urinblåsan. Vill bara ligga ner idag. Som tur är har jag och A-V en mysdag framför tv:n. Jag är så tacksam att jag har henne!

Magkramper från helvetet och nu värk långt ner i magen. Två alvedon och skållhet vetekudde hjälper inte. Mår illa över vår situation just nu och vill bara gräva ner mig nånstans. Kanske dagens dop påverkade mer än jag trodde. Hoppas på en bättre dag imorgon.

Idag vill jag bara gråta, för brösten är mycket mindre ömma och allt som känns i kroppen är ett pulserande misslyckande. Men det ska jag inte. Istället ska jag på dop. Andra lyckas iallafall få sina syskon.

Jag hade en sån underbar natt inatt! När jag la mig mådde jag lite illa, trots att vi nyss fikat. Så när jag försökte sova började började brösten göra ont, jätteont. När jag hostade drog det i sidorna av magen och jag fick sådana flashbacks till när jag väntade A-V. Självklart låg jag bara på mage och njöt av att det gjorde ont. Önskade så himla hårt att det skulle få vara kvar när jag vaknade. Brösten kändes mycket större, hårdare och varmare. Jag var en sekund från att väcka E för att tvinga honom att känna på dom (haha).

Jag fick fantisera om att jag var gravid. Att jag skulle få ta bilen ner till Falun nästnästa vecka för att få dropp. Hur jag skulle vara strålande glad varje kilometer och varje sekund i bilen.

Somnade inte förens runt 3 och när klockan ringde för sjätte gången vaknade jag av att kroppen kändes ungefär som vanligt. Det drar lite i sidorna ibland när jag andas djupt. Det sticker lite i magen mot höftbenen och då och då kan det svida lite i brösten. När jag tar på dom utanpå bh:n är de lite ömma men inte alls mycket.

Är rädd att det inte ska komma tillbaka, att den där lilla stunden på natten ska vara den enda positiva boosten under detta försök. Snälla säg att det inte är så. Snälla säg att vi kan bli gravida igen.

Igår på dagen och kvällen ömmade brösten nästintill ingenting och det enda jag kände var små hugg i livmodern, ungefär som vid skrapningen när den lilla nålen/sugen stötte mot livmoderväggen. E jobbade sent och jag försökte desperat att hitta på saker för att slippa vara ensam med mina tankar. Jag och A-V gick därför iväg till min mormor och sedan vidare till min mamma. Vi kom tillbaka till huset rätt sent så jag behövde bara sitta ensam i soffan ungefär en halvtimme innan E var hemma igen och det är jag tacksam för.

Imorse när jag slog upp ögonen och utvärderade situationen gick orden "det räcker inte" genom skallen. En mening som sammanfattar både mina tankar och känslor just nu. Det känns som om jag precis som förra gången försöker övertala mig själv men att jag innerst inne vet jag att jag är tom. Ibland kommer det duster av hopp, som när brösten började kännas och när E verkade så himla säker... men så avtog ömheten och kroppen känns nu lika tråkig som vanligt. Jag önskar att det aldrig ens börjat sticka i dom så tidigt, då hade jag kanske kunnat skjuta upp den är känslan av att ha förlorat lite till. Hade inte tänkt börja nojja förens nästa vecka.

Idag svider det lite i brösten, men det beror nog på att jag nyss tagit en Crinone. Det är inte alls som när jag var gravid med A-V. Det räcker liksom inte. Magen känns som under stimuleringarna - det trycker mot sidorna och mitt i livmodern. Det känns ömt när jag sätter mig ner. I övrigt känner jag bara av alla extra kilon och en tryckande skräck.

Jag är så rädd för vad det ska betyda om vi misslyckas igen. Nu har vi ju provat allt som går. Blir det verkligen någon skillnad av ett frysförsök?

Jag längtar till veckan efter testdagen då jag och E får åka härifrån tillsammans.

Som väntat går det lååååångsamt. Mensvärken jag kände jättestarkt ruvardag 1 och lite mindre rd 2 har klingat av och igår samt idag känner jag knappt av magen alls. Förutom att det är trängre när jag ska knäppa byxorna. Ibland kan det kännas mot äggstockarna och då och då kan det trycka och spänna men inte alls som i början. Magen ser inte klok ut, speciellt på kvällen. Om jag inte drog in den skulle folk kunna tro att vi var i 4:e månaden, utan att överdriva.

Igår började jag märka av Crinonen i brösten. Det brände och sved i dom och det kändes även när jag låg på mage (vilket jag gjorde hela kvällen i soffan bara därför, för man är ju skadad). Även idag känns det lite som blåmärken när jag tar på dom utanpå bh:n men såhär blev det förra gången också så jag inbillar mig inte att det ska betyda något annat än att kroppen reagerar på progesteronet. Hela tiden försöker jag undvika frestelsen (haha) att klämma på dom för att forska i om det känns mer eller mindre i dem.

Förkylningen sitter fortfarande i vilket gör mig glad. Jag vill att mitt immunförsvar ska vara i botten och än verkar den ju inte ha kunnat bekämpa nästäppan och hostan. Hoppas att det också betyder att den inte orkar fajtas mot vår sista lilla blastocyst! Jag har gått utan jacka och klätt mig lite extra kallt i hopp om att göra förkylningen värre. (Ja jag är knäpp).

Igår när E kom hem från jobbet hade han ett fånigt leende på läpparna. Han berättade att han stått på jobbet och plötsligt fått en sån varm känsla av att det var vår tur nu. Han hade kännt det så starkt att vi ska få lyckas nu att han gick runt och log hela kvällen och sa "tänk om det är så". Jag är mycket mer reserverad med att hoppas så men jag är glad att han är glad, för egentligen, resultatet och känslorna blir ju desamma oavsett om man varit positiv eller negativ innan testet. Då är det ju skönt att han kan må bra och vara glad istället för orolig och negativ som jag är.

Jag kommer på mig själv att tänka och känna efter hela tiden "är jag gravid?" "är det något annorlunda i kroppen?" för jag har fått för mig att man ska liksom bara veta. Är det så? Känner man det på sig innerst inne? Med A-V vet jag att jag var och skrapade mot botten dessa dagar men att hoppet och en bra känsla ändå smög sig på trots all ångest kring typ ruvardag 9. Då kanske jag kände att kroppen var gravid?

Jag fick en anonym och rätt så otrevlig kommentar på mitt senaste inlägg. Först tänkte jag strunta i det men väljer ändå att skriva ett svar i form av ett inlägg.

Så här skrev anonym:

"Jag förstår inte vad du gnäller över... Här kan inga biobarn bli till hur mycket vi vill och har försökt! Ni kan faktiskt adoptera om det är så viktigt med ett syskon. Och jag vet att du mest troligt kommer att tycka denna kommentar känns bitter MEN tänk då hur hånande dina inlägg kan anses hos en som är oförmögen att få ett endaste barn genom magen och som bara drömmer om det"

Först och främst. Ja jag tycker att din kommentar är aningen bitter och onödig, MEN jag förstår dig också till viss del. Innan A-V tyckte jag också att det var jobbigt att läsa om dom som lyckats få sitt efterlängtade barn. Jag vet att det kan göra jätteont i hjärtat att andra har barn när man själv står och stampar. Det kan skära som en kniv. Men, kan ju tycka att du kan strunta i att läsa bloggar om syskonlängtan om du vet om att du irriterar dig... för detta är en blogg = en dagbok = mitt liv. Man kan inte gå in på en blogg som uttalat handlar om syskonlängtan och sen anklaga personen som skriver för att vara hånande. Så gör man bara inte.

För mig har barnlängtan alltid handlat om flera barn. Jag visste tidigt att jag ville ha en stor familj och fastän vi får kämpa så finns den intensiva längtan efter flera barn fortfarande där. Den kommer inte att försvinna och jag kan lova dig att den är lika stark som med första barnet. Sorgen är inte lika mörk och stark pga A-V, men längtan är densamma.

Och vadå "ni kan adoptera?" Du som också är mitt uppe i din längtan, du vet väl att det inte bara är att adoptera? Det är en jättelång process innan man är där psykiskt och mentalt.

Det är så tråkigt att det ska behöva vara såhär i barnlöshetsvärlden. Istället för att stötta och hjälpa så ska vissa ständigt tracka ner på andra. Längtan och resan till barn är individens egen och det är tråkigt att vissa känner att de måste definera vad som är acceptabelt att längta efter.

Hoppas att ni får ert efterlängtade barn och om/när ni börjar längta syskon kan du se tillbaka på det här. Alternativt inte surfa in och tracka ner på folk på deras blogg. Och kanske inte vara anonym när du lämnar tråkiga kommentarer.

Igår drogs jag med en svag tryckande/ilande mensvärk långt ner i magen hela dagen. Väntade på svar från Falun om den hemska värken jag haft på natten och då de inte svarade slängde jag iväg ett mejl till Ellen hos TF också. Såhär såg det ut:

"Hej,
Jag fick tillbaka en 6-dagars blastocyst i Lördags. Eftersom de tror att mitt imunförsvar är för bra har jag ätit prednisolon och fick även IL-dropp efter återföringen. Dagen efter återföringen fick jag mensvärk och natten mot idag hade jag jätteont. Är det normalt att man har ont efter insättningen eller är det kroppen som försöker stöta bort det främmande föremålet?

mvh
Lise"

 Kände mig så sjukt nere och låg igår. Åkte hem tidigare från jobbet för att få vara i E´s famn. Vi lagade mat och bakade raberberpaj. Magen gjorde fortfarande ont, som om någon satt ett band över livmodern.

Mot kvällen ringde en sköterska från Falun upp för att prata med mig om mitt mejl. Hon frågade om jag hade feber och hur jag mådde i övrigt. Kramperna i livmodern trodde hon berodde på att kroppen reagerar på att embryot satts dit men att det inte ska påverka hurvida det kan fästa eller inte. Hon sa också att det kan kännas så i en tidig graviditet men då jag påpekade att det isåfall kändes jättetidigt mummlade hon typ "jaaa.."

Vet inte om jag blev så mycket lugnare av hennes förklaring för hon lät så himla osäker genom hela samtalet med en sånn medlidande ton och jag fick borra in naglarna i låret för att inte börja gråta. Tog ut pajen ur ugnen så fort vi lagt på och grät ett tag i köket.

Idag är det ruvardag 3 och kroppen känns som vanligt förutom lite spänningar i livmodern. Känner inte av brösten alls. Känner inte av något som jag skulle tolka som positivt. Är så himla livrädd! Livrädd för vad det innebär om det inte lyckas. Vad betyder det om ett perfekt embryo inte vill fästa när vi gjort så mycket för att kroppen ska ta emot det?

Kan min kropp någonsin bli gravid igen?

Jag vet att vår IVF-läkare sagt att det inte är ovanligt att man använder upp alla i frysen när man vill ha syskon, att det kan vara svårare andra gången. Hon sa att vi inte skulle få panik. Vår privata gyn TF har sagt att det bara SKA gå igen. Men varför är det så svårt?!?!