Som väntat går det lååååångsamt. Mensvärken jag kände jättestarkt ruvardag 1 och lite mindre rd 2 har klingat av och igår samt idag känner jag knappt av magen alls. Förutom att det är trängre när jag ska knäppa byxorna. Ibland kan det kännas mot äggstockarna och då och då kan det trycka och spänna men inte alls som i början. Magen ser inte klok ut, speciellt på kvällen. Om jag inte drog in den skulle folk kunna tro att vi var i 4:e månaden, utan att överdriva.

Igår började jag märka av Crinonen i brösten. Det brände och sved i dom och det kändes även när jag låg på mage (vilket jag gjorde hela kvällen i soffan bara därför, för man är ju skadad). Även idag känns det lite som blåmärken när jag tar på dom utanpå bh:n men såhär blev det förra gången också så jag inbillar mig inte att det ska betyda något annat än att kroppen reagerar på progesteronet. Hela tiden försöker jag undvika frestelsen (haha) att klämma på dom för att forska i om det känns mer eller mindre i dem.

Förkylningen sitter fortfarande i vilket gör mig glad. Jag vill att mitt immunförsvar ska vara i botten och än verkar den ju inte ha kunnat bekämpa nästäppan och hostan. Hoppas att det också betyder att den inte orkar fajtas mot vår sista lilla blastocyst! Jag har gått utan jacka och klätt mig lite extra kallt i hopp om att göra förkylningen värre. (Ja jag är knäpp).

Igår när E kom hem från jobbet hade han ett fånigt leende på läpparna. Han berättade att han stått på jobbet och plötsligt fått en sån varm känsla av att det var vår tur nu. Han hade kännt det så starkt att vi ska få lyckas nu att han gick runt och log hela kvällen och sa "tänk om det är så". Jag är mycket mer reserverad med att hoppas så men jag är glad att han är glad, för egentligen, resultatet och känslorna blir ju desamma oavsett om man varit positiv eller negativ innan testet. Då är det ju skönt att han kan må bra och vara glad istället för orolig och negativ som jag är.

Jag kommer på mig själv att tänka och känna efter hela tiden "är jag gravid?" "är det något annorlunda i kroppen?" för jag har fått för mig att man ska liksom bara veta. Är det så? Känner man det på sig innerst inne? Med A-V vet jag att jag var och skrapade mot botten dessa dagar men att hoppet och en bra känsla ändå smög sig på trots all ångest kring typ ruvardag 9. Då kanske jag kände att kroppen var gravid?

 

Jenny

21 maj 2014 15:14

Ja, man vill ju helst veta direkt. Om det gick. Jag har också en känsla av att det blir er tur snart. Hoppas känslan är rätt! Jag känner igen dina tankar, gick och kände efter hela tiden. Ruggigt jobbigt faktiskt! Jag tror på er och skulle bli så glad för er skull om ni fick ert efterlängtade syskon. Kram Jenny

EVL

21 maj 2014 17:29

Ja tänk om man slapp vänta på besked, bara ta all jobbig behandling och resultatet på samma gång.
Tack vännen!

 

CandraCandra

21 maj 2014 17:26

Jag hade ställt in bloggen på att bara folk som kan identifiera sig får lämna kommentarer för det är som du säger så tråkigt att få sådan här saker slängda i ansiktet. Klart att man längtar efter syskon och sorgen blir ju inte mindre bara för att man redan har ett barn. Hoppas att ni alla mår bra i alla fall för jag tänker på er väldigt ofta och håller tummar och tår. Kram

http://candrawendel.wordpress.com

EVL

21 maj 2014 21:14

Mm det borde jag göra. Tack fina vännen! Kramar!

 

Sara

21 maj 2014 21:33

Jag tror inte alltid man behöver känna något på sig. När jag plussade,med,twinsen hade.jah typ 0 hopp och,inga symptom, men ja, du vet ju vad som hände ;)

Jag tror att detta är gången det är dags - håller tummarna!

Kram

http://miraklensmamma.blogspot.com

EVL

22 maj 2014 08:19

Tack så mycket för peppen fina du! Kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...