E jobbade hela helgen, som han gör var tredje helg... vilket känns som varannan, vilket känns alldeles för ofta. Iaf så försöker jag alltid hitta på så mycket som möjligt för att liksom kompensera att han inte finns där med oss just då. Detta är bra för mig med just nu, för om jag inte tvingar mig att ta mig ut på saker så tar tröttheten över och vips har vi suttit framför tv:n och slappat hela dagen. (Fast det är ju såklart också mysigt ibland och helt ok. Det händer absolut hos oss då och då;) )

På lördagen myste vi med långfrukost och busade ett tag. Efter en sen lunch och en halvtimmes sömn (för oss båda) kom min pappa och hans familj och tillsammans åkte vi till Selånger marknad. Det är en rätt stor marknad i utkanten av stan som alla vill gå (och trängas) på. Efter en svettig kvart av trafikkaos innehållande de obligatoriska gasande raggarna med trasiga avgasrör som ska ställa sig lite vart dom vill, hittade vi äntligen en parkeringsplats. A-V tyckte att det var jätteroligt att se allt folk och under två timmar satt hon helt stilla i vagnen och bara log. Jag försökte köpa en stor ballong föreställande Mimmi åt henne men hon blev lite rädd för ljudet när de fyllde upp från Heliumtanken så det fick bli en liten Dora-ballong på en pinne istället. Vi köpte munkar och hon blev irriterad på sockret men mumsade glatt i sig en bit när hon kom på hur gott det var. Innan vi gick hem köpte vi också grillad majs med massa smör vilket var en jättehit. Vi köpte med oss korv och kryddor till E samt godisremmar till mig och sen fick det räcka. Haha, hela dagen gick tydligen ut på att äta saker ser jag nu.

Vi plöjde oss fram i folkmassan och tog bilen till min mormor där det var lugnt och skönt. Vi åt resten av munkarna på hennes balkong och drack saft i solen. En riktigt bra dag som avslutades med ett  besök av min mamma och mormor på kvällen, och tillsist en bra bok i A-Vs stora säng. Som vanligt vill hon läsa och gosa i den men så fort det står klart att jag inte ska sova kvar där med henne vill hon till spjälis istället.

Gårdagen var också jättemysig och fullpackad. Klockan 11 blev vi hämtade av min mamma, hennes man och min mormor. Vi åkte till en stor lekpark i stan och pga att vädret var lite dåligt fick vi alla saker nästan för oss själva. A-V var jätteduktig och vågade klättra i näten som gick högt över marken. Totalt orädd trots att hennes små ben då och då åkte igenom hålen och hon blev fast tills jag kunde dra upp henne... Fast åka rutchkana själv ville hon bestämt inte, inte ens de små. Hon ville bara putta på oss andra och sa "jag putta jag".

När det började regna tog vi oss till stan och gick på kafé. Vi sprang fram till alla Sundsvallsdrakar vi såg och hon fick klättra upp på dom. Det var också väldigt fascinerande med alla duvor på torget och den stora fontänen med drakar som sprutar vatten. Väl på fiket fick A-V en liten cupcake med hallonfrosting på och en festis. Hon tyckte att det var så roligt att få vara med och satt så snällt bredvid mig på soffkanten. Efter ett tag fick hon syn på lekhörnan och gick dit ett tag. När vi kom hem var vi båda helt slut och vi somnade på varsitt håll i ungefär 1.5h Sen var det dags för besök av min pappa och hans famij igen. Jag bakade croissanter med plommonsylt och vi fikade tillsammans i soffan. Kvällen avslutades på samma sätt som lördagen och sen *poff* var det måndag igen!

För mig gör det absolut inget att det är måndag idag. Det betyder att vi gått in i vecka 17! Att E är hemma med A-V och att han får pusta ut efter en jobbig helg. Det betyder också att vi imorgon ska på ul!! hos TF. Nervositeten är verkligen på topp, sådär att man liksom skakar lite bara man tänker på det. Även fast jag då och då får känna barnet där inne och fastän jag ser att livmodern sticker upp som en stor bulle på magen när jag lägger mig ner - så är jag nervös för att lägga mig i stolen.  Samtidigt är det just den stunden jag längtar ihjäl mig efter just nu. Att få se bäbisen igen, nu som ett litet litet barn som har naglar och hår och kan sväja och suga på tummen <3!

Jag märker att graviditeten går framåt iaf. Tröttheten sitter i men jag kan inte sova på natten. Drömmer mardrömmar och snurrar för att hitta en bra ställning. Det börjar kännas obekvämt att sova på mage trots att det finns mycket plats för livmodern där inne (den är stor som ett bäbishuvud nu läste jag nånstans). Igår när jag skulle lägga mig bredvid E och knäppte av mig bh:n kände jag inte igen brösten. De var som vanligt kokheta men mycket mycket större och liksom hårda, sådär som när det börjar bli dags att amma sitt barn när man har en liten. Jag blev alldeles fascinerad och var tvungen att väcka E så att han fick känna. Undrar om det kommer att börja produceras mjölk mycket mycket tidigare än med första barnet eller om det bara är hormonerna som gör att de känns stenhårda...

A-V är ju en riktig sjusovare och imorse var inget undantag. Jag fick gå upp och duscha och klä på mig innan jag gick in och väckte henne. Bar henne halvsovandes mot min axel och kände hur hon kramades och luktade på mitt hår. När jag satt henne på skötbordet sa hon "hej mamma" "åh min mamma" och klappade mig försiktigt på armen. Jag tog på henne kläderna jag lagt fram och visade henne ett par mockasiner med drakfötter på. De ville hon absolut ha på sig så det fick hon.

Det tog kanske en sekund för henne att ångra sig och när jag satte ner henne på golvet sjunk hon bara ihop till en liten arg boll som skrek "neeeej". Hon har blivit så himla kinkig på vissa kläder och jag känner igen det från när min lillasyster var liten. Precis samma beteende :) Jag frågade om hon skulle ta av sig mockasinerna men då skrek hon också nej. Tog upp henne och bar henne som en lång lealös korv till E som fortfarande låg och sov. Där låg hon och skrek ett tag i hans famn och sen var vi vekligen tvungen att åka. Jag drog av mockasinerna och satte på strumpor som verkade accepteras. Sen var det dags för jackan och den var inte heller bra. Som tur var blev hon på bra humör när hon skulle skicka slängpussar till pappan innan vi gick. Hon sa till och med "älskar dig"! Så himla hjärtesmältande.

Vi kommer alltid lite sent till dagis nuförtiden. Jag får följa med in och sätta henne på frukoststolen och halvspringa ut. Säger hela tiden att jag ska bli bättre på att ta mig upp på morgonen men det går inte. Helt helt borta i huvudet är jag och på natten drömmer jag mardrömmar på mardrömmar som avlöser varandra. Inatt tex slogs jag med en inbrottstjuv och sen gick jag av och ann i huset för att leta efter flera. Jag vaknar var 10:e minut av att jag ligger i ett oskönt läge och jag tror det är magen och de ömma brösten som är "bovarna". Kanske får börja sova med hajen igen.

Innan vi somnade igår la E handen på magen och fick för första gången känna något. Ingen direkt rörelse men han kände liksom hur livmodern trycktes uppåt mot hans hand. När vi väntade A-V var det nog svårt för honom att förstå att det verkligen låg någon där i magen, men denna gång verkar han mer intresserad av att försöka känna något.

Fick nyss ett mejl om att vagnen är skickad :O vilken skillnad mot för när vi köpte från en affär här i närheten. Där håller de ju vagnen tills man är i vecka 30. Ofattbart att det snart kommer att stå en vagn till i huset. En stor en. Med plats för två!

Idag köpte vi en syskonvagn! Det känns jättetidigt men vi vet inte hur det blir med pengar framöver eftersom jag iallafall tills vidare är uppsagd och blir arbetslös i samma veva som barnet är beräknad. Vi dividerade länge om vi skulle behöva någon sådan vagn men kom fram till att det blir nödvändigt när jag är mammaledig och ska gå med A-V till dagis eller om jag tar båda barnen (helt sjukt!) till stan.

Det känns nästan lika stort och pirrigt som när vi köpte vår första vagn <3! Tänk att det ska ligga en liten liten där i liggdelen nästa år. Att denna någon ligger i min mage just nu och sprattlar. Ofattbart och underbart. Önskar bara så himla mycket att mina fina vänner fick vara med om samma sak just nu istället för att vänta och vänta.

Ikväll besökte jag och A-V hennes lilla plastmoster som tyvärr ligger på sjukhus just nu. Vi hade köpt en liten rosa gris som A-V fick ge henne. Samtidigt såg hon att moster hade en jättestor mimmi! Musse och mimmi är typ det bästa hon vet just nu och där satt hon på sängen nästan lika stor som A-V själv. Åh om ni kunde få se hennes lilla min. Helt oslagbar!
Efter besöket åkte vi hem och fikade lite och sedan sprang vi ikapp till badet för att hinna bada innan E kom hem. Kvällen avslutades i Es famn i soffan och nu sover hon i hennes spjälsäng inne på sitt rum. Vi har ju försökt få henne att sova i hennes stora säng, och för ett tag sedan gick det jättebra... men nu är det bara totalvägran. Hon springer upp oavsett om vi lägger henne 5 eller 60 ggr. Det slutar ändå alltid med att hon sover i spjälisen. Vi provar storsängen ca 3 ggr per kväll men försöker att inte pressa det för mycket. Hoppas att hon valt sin andra säng tills det är dags för bäbis nr2 att komma ut.

Vi tog också magbilder ikväll. Har inte jämfört dessa med förra vecka 16 men magen måste vara större denna gång! Något jag märkt är att märket på magen som typ är format som ett hjärta konstant är mycket mörkare. Så får jag alltid när jag har feber och det är väl lite så med kroppen nu. Sen igår tycker jag att jag känt bäbisen mer på dagen än någonsin innan vilket är jätteskönt!

Ikväll var min syster och hennes familj här på besök. Hon och jag låg på sängen och spelade Supernintendo då hon fick känna på magen. På höger sida var livmodern mycket hårdare och det kändes som om det var något eller någon där. Så helt plötsligt när hon trycker till får jag världens pet/spark/rörelse på motsatt sida magen. Precis som om någon hoppade eller sparkade till <3! Underbart! Tänk om det var den första starka fosterrörelsen. Känns inte som om det kan vara något annat.

Dagarna går fort! och jag hinner inte med hälften av det jag skulle vilja. Vill måla tavlor men orkar inte ens ställa fram penslarna innan jag blir trött eller får ont i huvudet. All ork går åt till att mysa med A-V och städa så pass att huset ser ok ut om vi får oväntat besök. Det är verkligen en kraftansträngning att orka laga nyttig och varm mat varje eftermiddag när jag mår illa och kroppen bara skriker "ät flingor och mjölk, något kallt som går fort!"

Kommer inte ihåg att det kändes såhär i kroppen när jag väntade A-V. Har för mig att jag var mer som vanligt dessa veckor. Nu känns det som om jag har influensa, hela tiden. Jag svettas och fryser om vartannat. Brösten är glödheta! är nästan förvånad att det inte osar från dom. Ofta har jag ont i huvudet och är yr. Orkar knappt gå på promenad längre och när jag väl gör det så rinner svetten från ryggen på 5 minuter. Samtidigt klagar jag på att jag inte känner så mycket, vilket nu när jag ser det jag skrivit verkar skitdumt. Jag är tacksam för de små pick från insidan som jag får några ggr om dagen. Idag tycker jag till och med att det kommit några starkare rörelser.

Idag lämnade jag A-V på den stora avdelningen för första gången. Där är barnen från 3-5 år. Måste säga att det känns väldigt märkligt att hon ska upp till den gruppen när hon började dagis så sent som i januari. Hon är defenitivt yngst i gruppen och många av sakerna är ju anpassade till de äldre, längre barnen. Som tur är får hon med sig sina favoritvänner från minsta avdelningen, det är väl det som gör att jag och E accepterar detta. Men det känns samtidigt som om hon tvingas bli "stor" onödigt fort. En mamma som jag träffade på gården sa att hon var glad att hennes son skulle vara med äldre barn, men jag tycker nästan tvärtom. Förstår inte varför vissa vill att deras barn ska bli stora så snabbt? A-V får gärna vara liten lääääänge till. En dag är de tonåringar och vill inte kramas och pussas längre. Vad gör man då?!

Jag stannade ungefär en timme och satt med på frukosten. A-V tyckte att det var jättekul och flera gånger la hon handen på mig och deklarerade för alla kring bordet "min mamma här". Personalen presenterade henne för de äldre barnen och hon fastnade för en kille som heter Pelle. Hon satt och mummlade hans namn hela tiden. A-V var jätteduktig att äta själv och slukade två portioner gröt med äppelmos och en macka. Efter frukosten visades jag runt och A-V var lite klängig. Ville helst vara i min famn hela tiden. Som tur är hittade hon något intressant precis innan jag skulle åka och då gick det bra att vinka hej då.

Längtar tills jag får hämta henne igen. Hoppas hon fortfarande är 2 år när jag kommer dit ;)

Känner mig helt slö i huvudet nuförtiden. Kanske tröttheten i kroppen satt sig i knoppen nu? Om det inte vore för lunchen och en timmes sovstund i vilorummet vet jag inte vad jag skulle gjort. Idag när jag la mig på sängen så kände jag hur det kom starka vågor av sömn som bara slog emot mig, så att jag nästan blev svimfärdig.

Det känns tydligt att kroppen har extra mycket blod nu och att hjärtat pumpar på fortare. Hela tiden både känner och hör jag min egen puls slå, nej snarare hammra genom kroppen. Som om hela jag pulserar. Så fort jag sätter fingrarna mot något känner jag min egen puls genom fingertopparna och då jag har ont i huvudet så värker det i takt med hjärtats slag.

E har försökt känna något i magen men det enda som känns är min dundrande puls. Fast det vore nog konstigt om han kände något utanpå magen när jag knappt känner något innuti. Bäbisen gör sig väldigt sällan tillkänna. Kanske nu när jag sitter framför datorn och dricker kallt bubbelvatten att det ibland pickar lite under naveln. Annars är det nästan uteslutande bara på kvällen som jag känns små bubblor eller som en lite fisk som vänder sig där inne.

Däremot har jag mycket sammandragningar just när jag sitter och jobbar. Det verkar som om även bäbisen är trött och less på kontorsarbete ;)

Vet inte riktigt när det hände men nu syns livmodern tydligt när jag ligger ner. Det blir en hård bulle som sträcker sig till under naveln. Efter ett tag sjunker den in i magen men varje morgon när jag vaknar och är kissnödig är den där igen. Då passar jag på att försöka känna efter något med får alltid bara min egen puls tillbaka. Längtar tills jag får känna mer och slipper tänka på det hela tiden. Förhoppningsvis blir jag lite mer lugn nästa tisdag då det är dags för ultraljud hos TF.

Om allt ser bra ut är det dags att gå ut med graviditeten till alla. Och chefen, måste säga till honom personligen eftersom han inte har facebook. Jag gruvar mig på något sätt. Idag ringde en nära vän som jag inte pratat med på jättelänge och jag berättade för henne. Det kändes jobbigt även det. Har ingen aning om det gjorde ont i hennes hjärta eller inte. Ville liksom inte prata om det allt för mycket.

Kanske facebook är en taskig kanal att gå ut med graviditeten på överhuvudtaget, men samtidigt finns det inget annat sätt.

Igår gick vi in i vecka 16 och det firades med att möta upp fina vänner på stan, ta en lunch vid ån och gå på den tidiga bion (som typ pensionärerna... men det vägdes upp av att det var Turtles vi såg). Dagen var jättemysigt men jag blev så himla komatrött att jag fick kämpa för att inte somna inne på bion. När vi hämtat A-V från hennes farföräldrar var jag tvungen att lägga mig i hennes lilla säng ett tag för att inte somna ståendes. Det var jättehärligt för A-V kom och la sig bredvid mig och var glad åt att vi kunde gosa ett tag. Älskar att hon vill vara så nära.

Jag mår bättre nu än innan. Brösten gör fortfarande ont och huvudvärken är kvar men jag mår inte lika illa och nog lite piggare än för några veckor sedan. Däremot är jag onödigt känslig just nu. Och onödigt lättirriterad. Blödig. Har noll ork. Det är nog inte så lätt att leva med mig nu. Jag och E råkar rätt så ofta i luven på varandra och det var likadant när vi väntade A-V. Antagligen behöver jag mer av allt nu. Antagligen fattar han inte det, nu heller.

Alltså jag är ju inte jättestor än såklart men det är inte så kul att inte ha några kläder som passar längre. Än har vi inte sagt något till kollegor och vänner så jag får gå i för trånga kläder eller typ klänning hela tiden och det gör att jag känner mig ruskigt osnygg just nu. Inga gravidbyxor sitter bra än för magen är inte så pass rund att "magpåsen" sitter bra.

Att det är jobbigt att känna sig schasskig är inget som E förstår och ibland har han varit okänslig. Som när en kompis tog ett kort på mig där jag såg kollosal ut samt gjorde en ful min och E sa "jamen du ser ju ut sådär". Han säger nästan aldrig heller att han tycker att jag är fin, fastän det är nu jag behöver höra det som mest. Det gör mig ledsen att han inte kan förstå att han måste anstränga sig lite mer nu. Och arg för att han måste anstränga sig. Det ska väl komma automatiskt om man älskar någon?

Ja onödigt analytisk och känslig just nu. Annars mår jag prima. Jag och E är vänner nu tills mitt nästa utbrott. Tur han är van. Och tur att vi varit tillsammans så pass länge att vi inte är rädda för att bråka lite.

8 dagar kvar till UL!

Inatt åskade och regnade det som tusan i våra trakter. Supermysigt med alla knallar och alla smällar men jag och E låg och var rädda i sängen, pga regnet. Vi bor högst av alla hus i området och när det byggdes 69 tyckte någon arkitekt att det var supersmart att göra taket alldeles platt... fastän vi bor i norrland där vi får hur mycket snö som helst på vintern.

Det betyder inte bara att vi måste upp på taket och skotta som dårar varje vinter (och vara rädda att råka skada plastduken så att vi ska få vattenskador i hela huset) utan också att rännorna för regnvatten går på INSIDAN huset. Det är så jädra dumt att det är inte klokt. Dessutom har vi en barrskog som granne på baksidan som fäller barr över ventilerna och täpper igenom dom. Optimalt? Nope.

Alltså ni skulle se våra hus på vintern. Alla har panik och skottar som idioter. En granne krånglade till och med upp en snöslunga(!) på sitt tak men han tänkte inte på att den inte kan kasta så långt så han fick bara stora snöhögar överallt och fick hålla på hela kvällen med att få bort det. Måste ha gått åt 100 liter bensin för honom den gången. Det är dessutom alltid lite tävling om vem som får bort sin snö först. E brukar stå i fönstret och skrika "Jaha, titta nu är Johnssons ute och skottar. Den jävlen! Nä nu måste ju jag också ut! Jag orkar inte!!!"

Det är defenitivt bättre med regn än med snö men igår när vi låg i sängen och skulle sova kom jag plötsligt på att det inte lät något i huset! När det regnar forsar det vatten i stuprännorna innanför väggarna men nu var det alldelels tyst. Vi blev iskalla båda två. Det betydde ju att regnet inte kunde rinna bort från taket och höll på att samlas till en liten minisjö där uppe. Åskan var nära, bara kanske någon kilometer ifrån oss hela tiden så vi vågade inte ta stegen upp på taket. Det var bara att vänta på att det skulle gå över och be till högre makter att det inte skulle börja låta från taket.

Jag låg och fantiserade om att taket skulle börja knaka och spricka och E låg och mummlade om att alla på hans begravning kulle tycka att han varit dum i huvudet som klev upp på taket med en lång kvast mitt i natten då det åskade som värst. (Han tror alltid det värsta). Det gick inte att sova.

Så klockan 4 blev det äntligen ett uppehåll i åskan och E for iväg som en oljad blixt. Tror aldrig han har sopat så jädra fort i sitt liv ;) och äntligen började det strömma i huset.

Inte mycket sömn inatt alltså men det är ok när det är fredag idag och taket på huset inte rasat in på oss.

Idag jobbar jag på kontoret men är ensam även här. Känner mig verkligen ogravid idag förutom lite ömma bröst och en mage som inte vill få plats i byxorna. Inga rörelser eller bubblor eller något i magen... försöker att inte stressa upp mig över det. Räknar istället ner till ul. 11 dagar kvar idag. Jag ska INTE ringa tant L och be om ett ultraljud!

Funderade ett tag på att låna en doppler av en väninna men tänk om jag inte skulle hitta igen hjärtljuden? Vågar inte utsätta mig för det. Sitter hellre obekvämt med magen lite i kläm och försöker känna något, vad som helst.