Det känns som om tröttheten är på väg tillbaka. Perfekt timing nu när E har fyllt år och det kommer en massa folk både på middag och sen på kalas. E´s syster är dessutom glutenallergiker så det blir mycket specialbak och mycket städning på schemat för helgen. Blir så matt bara jag tänker på det.

Barnmorskan ringde upp och pratade en stund med mig om det här trycket jag känner ner mot underlivet när jag slappnar av. Hon förklarade det med att eftersom bäbisen befinner sig under naveln så här tidigt i graviditeten så skapas det ett väldigt tryck. Det går över när jag gått några veckor till. Det är ju sååå tidigt än. Det får jag alltid höra när jag pratar med henne. Irriterande. Hon trodde iallafall inte att det skulle vara några som helst problem och tyckte att jag skulle sluta känna efter så mycket. Lätt för henne att säga.

För första gången på länge kände jag att jag behövde gråta en skvätt efter vårt samtal. Jag vet inte varför igentligen. Kanske för att BM pratat om att hon förstår att jag är orolig eftersom vi hade svårt att bli med barn. Tror det var känslan av att ständigt misslyckas, att vänta på att det ska gå åt helvete som kom tillbaka.

Varför kan jag inte bara känna lugn och ro utan måste hela tiden hitta nya saker att oroa mig för? Under lunchen gick jag och la mig i vilorummet, grät en skväll och somnade sedan en timme. Jag tog med mig kameran och tittade på ultraljudsfilmen en gång för att påminna hjärnan om att jag verkligen är gravid.

Efter en stunds vila känns det bättre men huvudvärk och trötthet blev jag inte av med. Pyret är snäll och sparkar och rör på sig då och då så att jag kan få le ett tag. Efter vilan är den mesta av tryck-känslan borta för stunden och det ilar mest bara i ljumskarna. Skönt att känna att livmodern växer på där inne.

Urinprovet jag lämnade efter den avslutade kuren med anitibiotika påvisade inga bakterier eller annat skumt. Jag ska på uppmaning av vårdcentralen lämna ytterligare ett prov nästa vecka. Det känns skönt att de vill ha så bra koll på mig. Anledningen till att jag envisades med att lämna ytterligare ett prov är att det stundtals trycker på så väldigt i underlivet. Det kommer när jag sitter på huk eller sitter på toaletten och slappnar av. Svårt att beskriva men det känns som om allt i underlivet fylls med blod och trycks neråt. När jag sedan ska knipa eller ställa mig upp gör det liksom ont att använda musklerna. Typiskt uvi-symptom tänkte jag men tji fick jag där. Undrar om det beror på hur bäbisen ligger? Om den trycker på neråt ibland och att det är då det kan kännas sådär mysko?

För övrigt tittar jag på ultraljudsfilmen kanske 30 ggr/dag. Både jag och E tyckte oss se en liten snopp på RUL så vår tidigare övertygelse om att det kanske ligger en liten tjej i magen har nu ändrats något. Vi blir såklart överlyckliga oavsett om vi får en liten tjej eller en liten pojke men vi kan inte låta bli att spekulera. Längtar så tills vi kan visa upp filmen för E´s svärföräldrar. Tänk att det är den första filmen på vårt barn! Svårt att få in i huvudet att det är vår bäbis på filmen och att min hand som smeker magen bara befinner sig några centimeter ifrån honom/henne.

Äntligen ny vecka. Nu närmar vi oss halvtid och det är ju helt otroligt vad tiden ändå flutit på! Jag och E fick en liten stund tillsammans igårkväll då vi äntligen kunde skåla i den där alkoholfria champagnen som stått och väntat i kylen. Tanken var att vi skulle spara den till det första ultraljudet, men det blev inte av. Inte heller blev den uppdrucken efter det andra ul eller efter RUL.  MEN igår när vi firade våra 10 år tillsammans öppnades flaskan och vi skålade för pyret i magen. Choklad från fina vänner mumsade vi också på

Vi har alltid varit noga med att visa varandra hur mycket vi bryr och oss om den andra och flera gånger om dagen säger vi "jag älskar dig". På kvällen innan vi somnar håller han om mig och säger det som det allra sista orden för dagen. På morgonen innan jag går till jobbet ställer jag hans väckarklocka och masserar honom på fötterna innan vi skiljs åt. Kärleken är så stor men trots detta vet vi båda att det snart kommer en liten människa till oss som kommer att få all denna kärleken att växa ofantligt. Att vårt barn kommer att älskas till och med ännu mer än vad vi älskar idag. Det är något helt fantastiskt och det pratar vi ofta om.

Hela gårdagen svävade vi på små rosa fluffiga moln. Jag var så lycklig att till och med en incident som vanligtvis skulle skakat om hela tillvaron inte rubbade mig särskilt mycket. Efter ultraljudet åkte vi nämligen hem till min syster och hennes små barn för att mysa. Vi var där kanske en timme och sen åkte vi hem. På kvällen precis innan vi skulle gå ut genom dörren för att åka till svärföräldrarna hör syster av sig och säger att hon fått magsjuka. Visst det var inte roligt att höra och vi ställde in besöket hos E´s föräldrar men jag hade inte alls lika mycket panik som jag brukar få.

Vi tillbringade kvällen i soffan istället och hade maratonvisning av senaste säsongen av 24. Då och då sprang vi in till datorn för att titta på filmen från ultraljudet. Innan vi såg pyret igår var vi säkra på att vi väntar en liten tjej, men eftersom båda tyckte att vi såg en liten snopp när läkaren tittade på höften och låren tror vi nog att det kan vara en liten pojke i magen :)

Idag firar jag och E 10 år tillsammans! Båda två hade helt glömt bort det så jag fick ringa och gratta honom när han var på väg till jobbet :) Tyvärr kommer han inte hem fören klockan halv 10 så vi får inte så mycket tid tillsammans. Firandet är istället planerat till April då vi åker till Stockholm för en weekendresa bara vi tre.

Bjuder på en bild dagen till ära. Detta togs i somras på mammas bröllop, precis innan vi påbörjade behandlingen som skulle föra pyret till oss.

Bäbis var 18 cm lång och vägde 200 gram, precis som den ska göra i denna veckan så vi fick behålla den 11:e Juli som bf. Det var magiskt och obeskrivligt att äntligen få se pyret så länge. Jag låg och log och grät lite i smyg hela tiden. Tack vare tips från Solens strålar tog vi med oss kameran och har nu en filmsnutt som kommer att visas 1000 ggr här hemma. Såhär i efterhand kom jag på att vi inte ens hade en tanke på att fråga om myomet men eftersom det inte syntes något och läkaren inte sa något om det så antar jag att den försvunnit. Vi känner bara total lycka idag <3!

Åh det börjar närma sig. Funderar på hur jag ska kunna sova, äta och tänka i helgen över huvud taget. E är så less på att höra mig säga att jag är nervös att han nog bara svarar "ja men var inte det" per ren automatik. Det känns lite bättre att jag sett pyret på ultraljud för 1.5 vecka sedan, men bara lite. Då hade h*n växt rejält, rörde på armar och ben och det lilla hjärtat slog. Ibland kan jag förnimma vårt mirakel i magen genom små "knuffar" och ibland tror jag mig även känna att h*n vänder sig där inne. Det sprider sig en konstig känsla innuti magen. Svårt att förklara men det känns ungefär som när hjärtat plötsligt slår lite ojämnt och man drar lite efter andan för att det känns konstigt. Så känns det ibland. Något i magen roterar och man håller andan i någon sekund. Hoppas och önskar iallafall att det är vårt lilla pyre jag känner. Men det kan man ju inte heller vara säker på. Önskar att jag kunde snabbspola tiden tills vecka 27 då jag kommer att kunna känna "riktiga" sparkar och tydliga rörelser varje dag.

Eftersom E fyller på på Måndag planerar jag att ha kalas för honom veckan efter. Förr har jag alltid särat på min familj och E´s familj eftersom jag inte orkade bjuda min syster när hon var gravid eller när hon hade en nyfödd bäbis. Denna gång ska jag låta dom träffas och det känns så himla bra. Det är ett tecken på att jag och E mår så mycket bättre nu. Jag ser det på E som varje morgon vaknar på bra humör och jag ser det på mig själv som helt plötsligt ler riktiga leenden. Mitt skratt har till och med förändrats. Jag har inte skrattat riktigt på nästan 3 år.

TF, Falun och pyret har verkligen gett oss livet tillbaka <3!

När jag gick och la mig igår kände jag att jag skulle somna på en gång, vilket jag också gjorde. Men klockan 2 på natten vaknade jag av kramper och ilningar i magen, högt upp under revbenen och ner i ryggraden. Det gick inte att ligga kvar så jag satte mig på toaletten ett tag. Fast det funkar ju som bekant inte. Då gick jag några varv runt i huset. Satte på datorn och googlade på "smärta och kramp högt upp i magen". Den enda träff jag fick som verkade relevant var magkatarr, något jag aldrig haft problem med innan. Funderade på om det kan ha att göra med att jag sov på rygg... Varje gång jag ligger raklång på rygg känner jag pulsen slå jättehårt i kroppen och kanske livmodern hade tryckt på något som gjorde ont?

Fina E hade köpt hem flera påsar med olika sorters torkade katrinplommon så jag öppnade en av dom och tryckte i mig fyra-fem st innan jag la mig i sängen igen med kläderna på. Efter ett tag liggandes på sidan kändes det bättre och jag somnade, men då var klockan redan halv 4 skulle jag gissa. Då började jag drömma väldigt livligt istället. I en av drömmarna tyckte jag att det rörde sig så mycket i magen. När jag la handen där kunde man känna bäbisens huvud och kropp som hoppade och roterade jättemycket där inne. I drömmen grabbade jag tag i E´s hand och så låg vi där och kände när bäbisen hoppade och gjorde piruetter i magen. Sekunden efter det ringde klockan.

Jag är inte den piggaste människan på jorden idag men det kommer jag nog att bli på lunchen då jag får träffa flera av mina fina bloggvänner en stund <3!

Det finns ett gravidsymptom som verkligen inte gått i vågor för mig, som varit konstant hela tiden. Igår hade jag nästan panik på kvällen och letade land och rike *läs i huset och hos släkten* runt för att få tag på katrinplommon. Tillslut kom mamma, min räddare i nöden (haha) med en påse torkad frukt. Jag satte i mig alla plommon och alla torkade päron i tron om att det skulle bli bättre (ville inte skriva lösa sig ;) ). Tyvärr så är allt oförändrat idag. Funderar på att sätta in det stora artilleriet och köpa katrinplommonjuice på lunchen. Barnmatsvarianten är inte att rekomendera och torkade plommon verkar inte heller fungera så bra just nu. Så nu vet ni det, det var väl intressant? :D

I morse gick vi in i vecka 19 vilket betyder fyra dagar förutom denna innan det är dags för RUL. Jag har tagit ledigt hela RUL-dagen för att kunna varva ner. Skulle inte få nånting gjort på jobbet ändå. Herregud det är ju fem dagar kvar och jag har redan svårt att koncentrera mig!

E fyller 28 år samma dag, den 13:e Februari så jag planerar att väcka honom med sång, varm choklad och mackor. Han har redan köpt sin egen födelsedagspresent men han kommer att få en till från mig och en från pyret som han inte vet om. Dessutom kommer det att vänta ytterligare en sak på honom i köket. När E var liten brukade hans mamma göra iordning en kruka med chips som "jord", en gurka som "blomma" fylld med tandpetare med varsitt geléhallon på. Sök på "godiskaktus" på google så förstår ni vad jag menar. En sådan kommer han att få :) och kanske en nördig speltidning eller något.

Det ligger en ganska rolig historia bakom den första gången jag såg en sådan godiskaktus. E´s familj håller ganska starkt på traditionerna och när vi varit tillsammans i bara några månader var det dags för E att fylla år. Han skulle fylla 18 och jag var 16 så han bodde kvar hemma hos föräldrarna vid den tiden. E hade berättat att hela familjen brukade väcka honom med sång och tårta på sängen. Jag var såklart livrädd och sov med kläderna på och ett öga öppet hela natten. Man vill ju verkligen inte ligga näck när svärföräldrarna slänger upp dörren! Tilllslut blev det äntligen morgon och jag hörde steg i trappen. Det var E´s mamma. Hon öppnade dörren utan att titta in och fumlande ställde hon en godiskaktus på golvet. Sen sa hon:

Svärmor med hes viskande röst - "E!"..... "E!!"

Yrvaken E - "Jaa?"

Svärmor - "Grattis!"

Sen stängde hon dörren. Haha. Där hade jag legat vaken hela natten och våndats. Hon hade säkert tyckt att det var lika obekvämt som jag tyckte att det var. Tack och lov så är vår relation så pass stabil och bra nu att om hon var i samma hus som E nu när han fyller 28 skulle hon säkerligen ha ryckt upp dörren och sjungit för full halls. Tänk att vi firar 10 år tillsammans på alla hjärtans dag <3 Och att vi äntligen är tre istället för två! Det har vi längtat efter sedan den dagen vi träffades.