Ok så min kollega planerar att komma tillbaka till jobbet idag. Fine, det kan jag inte göra något åt trots att det är väldigt oansvarigt av henne. Ett tag funderade jag faktiskt på att inte komma till jobbet överhuvudtaget men jag bestämde mig för att det var liite för extremt just nu. Istället jobbade jag över en timme igår och komponerade ett väldigt detaljerat mejl med flera arbetsuppgifter till henne som gör så att hon inte behöver komma in på mitt rum för att fråga om något. Jag förklarade också att jag är så rädd för att smittas att jag håller mig lite ifrån henne idag. Hoppas hon respekterar det!

På kvällen städade jag hela huset med klorin och tvättmedel samt bytte sängkläder så att det känns fräscht iallafall hemma. Nu sitter jag på jobbet och ska jobba från kl 6 (!) till 14 med stängd dörr. Hoppas de andra respekterar det. Det är faktiskt inte bara för att jag är rädd att smittas av något utan också för att jag får så mycket mer gjort när jag får vara ifred lite.

Jag kan tänka mig att kollegan kommer att se att dörren är stängd och rycka upp den så fort hon kommer hit, för hon är lite sånn. Vad jag gör då vet jag inte. Antagligen påminner henne om att hålla sig borta. Det är väl inte för mycket begärt? Hon sa ju själv att hon också är rädd för att kräkas.

On a more happy note så tog vi  en ny magbild igår och jag fick posera fram och tillbaka framför E i mina nya gravidkläder. Det blir mycket snyggare och mindre uppenbart om man slutar att försöka gömma magen i jeans som ändå hålls ihop av hårsnoddar. Undrar bara när vi måste komma ut till folk på jobbet. Magen är ganska liten under förmiddagen för att sedan växa på sig rejält till kvällen. Kan nog gå ett bra tag till innan det uppdagas. Men samtidigt vill man ju att alla ska veta :). Idag är det andra dagen på vecka 14 (13+1). Om inte mindre än fem dagar får vi se vårt mirakel igen. Så nervöst men förhoppningsvis sååå underbart. Då kommer det ju att vara en liten bäbis med alla delar på rätt ställen.

Jag har nog skrivit det förut men denna årstiden är verkligen jättejobbig om man har emetofobi dvs rädsla för att kräkas. Speciellt denna veckan har varit väldigt jobbig. Det började med att en kollega sjukskrev sig i Måndags. Hon hade fått magsjuka över Nyårshelgen. Tråkigt för henne såklart men hon hade inte jobbat sedan Torsdagen veckan innan så jag blev inte så panikslagen. Då jag meddelade närmsta chef var han väldigt snabb med att komma in på mitt rum och beskriva hur jättemagsjuk hans fru var för närvarande. Där rök fikapauserna tillsammans med kollegorna.

Senare på dagen pratade jag om kräkfobi med en annan kollega som just nu arbetar väldigt nära mig. Jag delegerar ut jobb till henne så hon ränner till mitt tum stup i kvarten för att fråga om saker eller lämna över något. Hon berättade att hon också är väldigt rädd. Morgonen efter, i Tisdags när jag sitter på inskrivningen, har hon pratat in ett meddelande på mobilen att hon nog hade magsjuka för hennes mage var så konstig. Nu började paniken verkligen stiga. Så fort jag kom hem knaprade jag i mig råmjölkstabletter och ca 8 st hela vitpepparkorn.

Idag är den första magsjuka kollegan tillbaka på sitt kontor. Alldeles för tidigt enligt min mening så jag arbetar med dörren stängd till mitt rum idag. Fick nyss veta via facebook att den andra kvinnan planerar att komma tillbaka imorgon. OCKSÅ alldeles för tidigt! Vi har så mycket att göra och jag kan inte jobba hemmifrån. Dessutom har jag ansvaret att ge ut arbetsuppgifter till tre konsulter så stannar jag hemma så försenas jobben ännu mer än de redan är... Kollegan har bara varit symptomfri i knappt ett dygn och ska imorgon alltså in på mitt rum igen. Jag har ingen aning om hur jag ska göra!

Inte nog med att jag måste vara rädd att själv må dåligt. Det värsta är att jag är så rädd för att smitta E. Han kräks alltid så himla mycket när han blir dålig (perfect match eller hur?). Det är sååå fruktansvärt att behöva vara i samma hus som honom just då. Ingenting blir bättre av att jag mår illa konstant som gravid heller. Det är ju omöjligt att veta om jag bär på nån smitta eller om det bara är pga lill* pyret i magen. Har inhandlat två olika sorters rengöringsmedel och planerar att städa kliniskt rent i hela huset innan E kommer hem från jobbet. För en gångs skull är det faktiskt bra att han jobbar till 22 både idag och igår. Usch för att vara rädd för sånt här! Tänk ändå att jag inte alls, lååångt ifrån, har samma panik som jag brukade få innan jag blev gravid! Det har faktiskt hänt att jag har lämnat honom åt sitt öde. Stackarn. Herregud att E står ut med mig.

För att lugna mig själv, och det har funkat bra hitills faktiskt... har jag påmint mig själv lite oftare om att jag faktiskt är gravid. Okej då om jag får magsjuka... jag har ju iallafall vår älskling i magen. Så brukar jag tänka. Oftast hjälper det.

För att avsluta med något rolig kan jag berätta att jag tröstköpte ett till par gravidbyxor idag på lunchen samt två tröjor storlek något större. Vad otroligt sköna alla gravidplagg är! Det syns ju inte utåt heller att det är det man har på sig... tänk om man skulle fortsätta även långt efter att bäbisen är född :) Ikväll får jag ta en ny magbild. Kanske det får mig på andra tankar.

Äntligen äntligen är de största riskveckorna över! Nu är vi inne i vecka 14 :) Undrar om tröttheten, de ömma brösten och illamåendet kommer att lägga sig nu. Vill nästan inte det eftersom jag vet redan nu att jag kommer att vara orolig om jag mår allt för bra.

När jag var liten växte jag upp med tre andra tjejer. Vi bodde nästan grannar med varandra och vi har följts åt sedan vi var nästan nyfödda. Alla tre har olika personligheter och intressen men på något sätt har vi ändå lyckats hålla ihop. Så ofta vi kan försöker vi träffas och fika eller hitta på någonting roligt. Jag och min vän K har båda haft svårt att få barn så lyckan var total när vi plötsligt fick vara gravida samtidigt. Hon ska föda nu i Januari.

Igår besökte jag henne. Självklart var vännen T också med. Innan jag ens hunnit in i köket för att kramas berättade T att hon också är gravid, i vecka 16! Bara två veckor före mig. Jag blev såklart jätteglad och skulle utbrista något i stil med "men herregud vad kul!", men innan jag hann göra det berättade hon att hennes lillasyster också är gravid, med samma bf. Innan jag hunnit reagera på DET också hann K berätta att HENNES lillasyster också är med barn!

Det betyder att jag, min lillasyster, K, hennes lillasyster, T och hennes lillasyster kommer att få barn samma år. Nästan samtidigt. Det är ju helt otroligt.

Jag behöver väl nästan inte ens skriva att tacksamheten inför att ha lyckats just nu är skyhög! Igår på inskrivningen satt jag och tittade i en gravidtidning och läste om ett stort kompisgäng som alla var gravida samtidigt. Jag skrattade och visade E. Herregud, sånt kan man ju inte tajma!... Men tydligen kan det bli så ändå.

T hade försökt i 5 månader och redan blivit lite desperat och provat diverse knep. Lite klumpigt sa hon "ni förstår inte hur jobbigt det var..."

Både jag och K tittade på varandra... "joo vi gör nog det"

Jag och E har verkligen sett fram emot den här dagen båda två. Äntligen var det dags för inskrivning på Mvc!

Vi har en jättesnäll barnmorska som heter Yvonne och jag är numera tappad på ca 6 rör blod. Flera gånger frågade de om jag ville ligga ner under sticket eller om jag ville titta ut genom fönstret :) Tycker inte alls att det är något jobbig med sprutor nuförtiden så jag satt och pratade och tittade på rören som fylldes.

Mitt järnvärde verkar vara för lågt, vilket skulle förklara att jag känner mig så yr och trött. I veckan ska jag få svar på om jag behöver äta några tabletter samt vilken dos. Tills vidare är jag ordinerad att äta mycket gröna grönsaker.

RUL är satt till den 13 Februari, på E´s födelsedag. Först kändes det bara roligt att det blev på samma dag, sen började vi tänka att det kanske inte alls är så lyckat. Mycket kan ju hända innan dess, eller Gud förbjude under RUL:et.

Vi försöker ta en sak i taget och fokuserar på VUL hos TF om bara en vecka. Allt ska gå bra! Det måste det.

Minuterna innan tolvslaget tittade vi på varandra jag och E. Vi enades om att det kändes helt fantastiskt att äntligen få fira in ett år som har så stor potential till att bli helt fantastiskt. Åren som gått har varit fyllda av tårar, mediciner och tvivel inför framtiden, nu kände vi för första gången på länge hopp om att vårt liv skulle kunna starta på nytt. Att det kanske blir sådär som vi drömt om med hus och barn.

Nyårskvällen var väldigt lugn och skön. Jag och E lagade en god förrätt till hans släkt och mellan efterrätten och kaffet gick vi och la oss på svärföräldrarnas säng där vi somnade med armarna om varandra. På samma sätt som vi sov på sjukhussängen i Falun efter äggplocket.

Imorgon är det ÄNTLIGEN dags för inskrivning på mvc! Som jag längtat, och räknat ner såklart ;) Precis en vecka efter det har vi tid hos TF för ytterligare ett VUL. Känner redan nu att jag kommer att vara ett nervvrak precis som förra gången men jag försöker att behålla lugnet. Vet inte riktigt vad vi kommer att göra imorgon hos vår barnmorska men det ska bli skönt även för E att vi gör något "riktigt" med den här graviditeten. Han kunde inte vara med på hälsosamtalet så han har inte deltagit i något sedan vårt första ultraljud. Roligt att även han ser fram emot att besöka ett ställe som luktar sjukhus. Det är verkligen ett framsteg :D

Idag gjorde jag det. Jag vågade marschera in på HM och köpa mina första gravidbyxor. Det är ett par gråa tajta manchesterbyxor som absolut inte sitter åt kring magen. Tyvärr är dom ganska tajta kring benen men de kanske blir lite större när man använt dom mycket. Jag köpte också en röd och blårandig tröja i en lite större storlek som kommer att funka bra till både byxorna och en större gravidmage.

Nu är jag helt slut och jag har fortfarande 4,5h på jobbet och kvällshandling inför nyår kvar på agendan. *phu*

... det känns liksom alldeles för tidigt. Alldeles. Men samtidigt får jag inte igen byxorna... så hur ska man göra? Det är så fruktansvärt obekvämt att tvinga upp dragkedjan så att den klämmer på magen. På en gång får jag molvärk och då jag sätter mig ner på jobbet måste jag i smyg dra ner gylfen för att kunna andas normalt. Detta medför att jag måste ha stora koftor som kan täcka de öppna byxorna.

På ett sätt trodde jag att jag var redo att kanske inhandla ett par byxor eller två. Iallafall med ändamålet att ha dom på lut tills när magen tjockat på sig ännu mer. Jag tog därför en runda på Birsta igår och klämde lite försiktigt på gravidplagg samtidigt som jag tittade mig omkring eftersom jag var rädd att någon skulle stirra på mig. Efter ett tag vågade jag prova ett par, men det kändes lite förbjudet. För det första är magen plattare på morgonen och det skulle kännas märkligt att gå omkring med midjan upp till brösten under kläderna på jobbet. Skönt, men konstigt. För det andra kanske vi borde ligga lågt tills vi vet att allt ser bra ut på VUL:et i vecka 15. Vi vill ju inte ta ut något i förskott.

I morse hade jag nästan panik för inga byxor ville passa ordentligt. Jag hade lagt fram ett par som är mjuka och härliga men nu gick de inte ens att dra upp dragkedjan. Antar att rumpan och låren och allt växt på sig mer än jag trott :) Det slutade med att jag fick dra på mig samma gamla jeans som jag nästan alltid går i på jobbet. Jag har två par som ser likadana ut men det vet ju inte kollegorna. De tycker väl att jag är creapy som aldrig byter kläder.

Det är märkligt men det är faktiskt lite jobbigt både det här med kläderna (att det kanske ska synas att magen växer) och att berätta för andra att vi är gravida. Det känns som om jag ljuger, eller skryter eller liknande... istället för att visa omgivningen hur överlyckligt glad jag är så drar jag på det på något sätt. Tack och lov för facebook som säkerligen kommer att vara vägen för mig att "komma ut" till kollegorna. Jag funderar på att gå ut med både graviditeten och det faktum att det är en IVF-bäbis där. Så får frågorna och kommentarerna komma i fikarummet sen. Jag tror inte att jag pallar att stå upp och berätta för alla in person. Hur gör man det liksom?

Knepigt vilka lyxproblem man kan ha helt plötsligt.