De som känner mig lite vet att jag räknar ner till typ allt. :) Nu är det under två veckor till RUL! 13 dagar kvar innan vi står i sjukhusfoajén, livrädd och i vecka 18+5. Det är med skräckblandad förtjusning vi varje dag påminner varandra om att det snart är dags. Vi hoppas att det blir en underbar upplevelse. Att vi får se ett friskt och livligt pyre som växt på sig riktigt ordentligt!

Efter ett lyckat RUL är det dags att "komma ut" på jobbet. Det är fortfarande ingen som ställt frågan. Jag har gömt kroppen i stora tröjor och mina vanliga kläder fram tills nu. Men! idag går jag för första gången i korridoren  med mammabyxorna på mig. Jag har förbannat mig själv i flera veckor för att jag inte vågat dra på mig dom på morgonen. Istället har jag haft mina gamla jeans som bara satt ihop med hjälp av en hårsnodd. Varje gång jag satte mig ner var jag tvungen att ta bort snodden vilket gjorde det problematiskt att resa sig upp framför folk eftersom byxorna då kunde åka av. Dessutom satt de ändå tajt kring magen så att det ibland var obehagligt. Dumt av mig att inte lägga dom på hyllan tidigare!

E har känt bäbisen utanpå magen för första gången! Vilken lycka <3

Jag blir så irriterad på mig själv. Så fort jag har med TF eller BM att göra glömmer jag hälften av det jag igentligen ville fråga. FASTÄN jag oftast har en lapp framför mig! Under det senaste ultraljudet låg jag bara där som ett fån med ett stort leende på läpparna. Visst undrade jag en massa men det kom jag såklart på utanför dörrarna på väg till bilen.

När BM ringde igår pratade vi om myomet. Det ska kollas upp extra under vårt ultraljud och det känns ju skönt. Men jag ville ju också fråga om livmodern. Berätta att jag inte känner den så högt upp som den ska vara. Att jag är orolig för att den inte växer som den ska... Men som vanligt fick jag en blackout och kom på att jag glömt att fråga precis när jag tryckte av samtalet. Nu kan jag ju inte ringa igen. Jag har redan ringt henne två ggr och dessutom verkar det som om man inte får komma dit ändå så jag skulle inte få någon hjälp.

Hur har ni andra det? Känner ni livmoderkanten tydligt och högt upp? Jag känner den inte alls när jag står eller ligger ner. Kanske om man trycker jättemycket men det vill jag inte. Sitter jag känns den tydligt.

Tycker den är på olika ställen hela tiden. Ibland kanske 5cm under navlen och ibland längre ner.

Magen blir ju större, betyder det att allt är bra eller kan det vara något på tok ändå?

*Svar till oroligsomvanligt*

Vi har inte direkt köpt några saker till pyret än. Tittat har vi men ännu har vi inte vågat köpt något. Det har känts farligt på något sätt. Men åh vad vi (mest jag) har dregglat. Bara för att liksom komma igång har vi tillsammans skrivit om en lista där vi punktat viktiga saker som säng, skötbort, vagn osv. Sen har vi satt in olika datum på när det ska vara köpt. Jättebra för vår del eftersom det då liksom "måste" göras. Då spelar det ingen roll att vi känner oss malplacerade på babyproffsen :)

Idag har jag ändå tagit ett steg utanför listan och beställt två st babynests. Ett till mig och ett till min syster. Hittade en tjej på blocket om gör dom på beställning. Huur otroligt gulliga är inte dessa?!:

När jag dessutom tänker på att den är till för att bäbisen bla ska kunna sova mellan oss i sängen blir jag alldeles varm och mosig innuti.

Idag går vi in i vecka 17, pyret och jag. Eller, pyret är väl igentligen två veckor yngre än så men ni vet vad jag menar :) Detta betyder att det är 19 dagar kvar till RUL, 18 om man inte räknar med idag ;) Vi har också idag klarat av 40% av graviditeten!

Dagen bjuder inte på något direkt roligt då jag måste jobba över till sena kvällen. E jobbar också sent så vi får fira men en magbild och sen hoppa i sängen direkt när vi kommer hem. Det funkar det med. Vi är glada för att dagarna går. Snart får vi se pyret igen

Jag hörde av mig till TF för att höra om sammandragningarna kan ha med myomet att göra och om man måste kolla upp det. T svarade att det är ofarligt och vanligt men att jag skulle boka en tid hos vår barnmorska så att hon kan kolla på magen och lyssna på bäbisen. Jättebra och lugnande. Problemet är bara att jag inte får boka en tid hos min BM. Innan vecka 23 anses man tydligen vara för tidigt gravid för sådana besök! Jag får inte ens komma dit och lyssna på bäbisens hjärtljud (vilket vi fortfarande aldrig har fått gjort). Min syster fick lyssa på sin förstfödda redan på inskrivningen om jag är orolig så måste jag vända mig till kvinnokliniken. Barnmorskan har inte ens kännt på magen någon gång fastän jag till och med hade någon fråga ang en väldigt öm punkt när vi var där på inskrivningssamtalet.

Efter några minuters samtal med min BM sa hon att hon skulle höra med en förlossningsläkare. Vet inte riktigt om vad men hon skulle ringa upp imorgon. Igenligen är jag inte så orolig, jag vill mest ha det kontrollerat eftersom jag ofta är öm kring livmodern också... men fasiken vad dåligt att man inte kan få en tid hos sin barnmorska om man känner att man behöver det. Varför skriver man då in sig kring vecka 12-13?

Nu vet jag vad det är som händer med min kropp några ggr om dagen. Jag har sammandragningar. Det kommer oftast när jag tar det lugnt, inte när jag stressar eller rör på mig som man läser att andra kan få. Hela livmodern blir stenhård och det känns som om den trycks uppåt utåt mot magen. Det gör inte särskilt ont men man hajjar verkligen till på att det händer något. Oftast försöker jag få bort byxorna från magen så fort som möjligt för att det känns obehagligt. Det känns lite som när man är alldeles sprickfärdig för att man verkligen måste kissa. Ungefär så...

TF upptäckte ju ett möjligt myom i livmodern. Ofarligt för barnet men det kan ge sammandragningar tidigare i graviditeten. Antar att det är det som händer nu. Undrar om det är farligt ändå...  Läste någonstans att det kan påverka blodflödet till moderkakan och att man ibland måste äta mediciner mot detta.

Någon annan som upplevt sammandragningar tidigt i graviditeten?

Veckorna går undan men på samma gång går det så himla långsamt. Självklart räknade jag fel på dagarna och det är idag 20 dagar kvar till RUL...  Vi kommer då att vara bara två dagar ifrån att gå in i vecka 20 (19+0).

Känner inget i magen när jag står, går eller ligger ner. Den blir irriterande platt på natten och det är svårt att känna livmodernkanten. Ibland tycker jag mig känna den halvvägs till naveln och ibland känns det som om den ligger lite längre ner. Inga fler starka rörelser men det förväntar jag mig inte heller. Livmodern ligger lite bakåtlutad och det är antagligen därför det är så svårt att känna den när jag ligger ner eller står upp. Sitter jag så trycks den frammåt och då går den att känna, men samtidigt blir det ju missvisande angående hur långt upp den sträcker sig.

På jobbet när jag sitter framför datorn så trycks magen ihop. Då kan jag känna smått pickande eller som om magen är väldigt orolig långt ner. Men det kan ju lika väl vara pulsen som jag känner.

Fastän jag för det mesta lyckas hålla mig rätt lugn (jo faktiskt) så kan jag inte låta bli att oroa mig för en massa saker. Saker som "växer livmodern verkligen som den ska?" och "Ska inte magen sätta fart snart?"

Oftast är det värst på natten då jag vaknar och lägger handen på magen. Den är nästan platt vid den tiden och det går inte att känna någon livmoderkant...  Dum som man är börjar jag tvivla på att jag verkligen är gravid. Vet ju att jag är det men man är ju inte direkt smart när man halvsover. Inatt låg jag vaken och vred mig i flera timmar eftersom jag mådde illa av en äckelkänsla av att pyret inte skulle växa som normalt.

I svaga stunder har jag faktiskt funderat på att ringa tant L... bara för att få en tid för UL. Men herregud, jag måste ju börja slappna av snart eller hur? Efter RUL blir det ju inga fler ultraljud. Jag ska ju klara av den tiden också. Mantrat "Jag ÄR gravid och allt är bra" och att intala mig själv att jag verkligen tror på pyret i magen har blivit en viktig del av vardagen.

Önskar jag kunde vara mer som E och bara njuta.