Varje Onsdag är numera otroligt välkommen, trots att det betyder att E jobbar till sena sena kvällen. Mitt i veckan byter vi nämligen graviditetsvecka. Inatt låg jag vaken och väntade på att klockan skulle slå om :) När den väl  gjorde det sa jag "välkommen till vecka 13 lilla bäbis".

Igår innan läggdags stod jag och studerade kroppen i badrumsspegeln. Redan nu är det mycket som har förändrats. Brösten är större, bröstvårtorna mörkare och ådrorna syns mycket tydligare. Midjan är nästan borta och magen putar väldigt (mest på kvällen). Själv tycker jag att jag är finare nu, att kroppen är mer mogen på något sätt, trots att jag ser lite otymplig och småfet ut. Det är ju något oerhört vackert som händer med min kropp. Förr har jag läst i fler böcker och på nätet att många kring denna vecka nojjar över vikten och oroar sig för hur de kommer att se ut sen efter förlossningen. Något sånt hade jag inte ägnat en tanke, tills jag igår ställde mig på vågen och såg att jag redan gått upp tre kilo sedan hormonbehandlingen. Då gick tankarna plötsligt till min fina sambo E som ganska nyligen fått dille på att styrketräna och numera har en superkropp. Hur skulle han se mig i framtiden? Skulle jag vara lika snygg och attraktiv i hans ögon?

Det var ju typiskt att han skulle få för sig att träna upp sig precis nu när jag ska bli tjock ;) Förr var det jag som hade superkroppen och han var den degiga soffpotatisen. Jag får väl helt enkelt lita på att han inte är så ytlig och att jag kommer att kunna gå ner i vikt ett tag efter bäbisen är född. För mig har träning alltid varit en utmaning och när jag väl sätter igång vet jag att kilona kommer att rasa.... å andra sidan kommer träningen att konkurrera med världens finaste bäbis så det kanske inte alls blir så mycket av att svettas som det blir hemmamys :) I vilket fall som helst spelar det ingen roll. Redan innan vi började försöka skaffa barn gjorde jag klart för både mig och E att min kropp inte längre tillhörde varken honom eller mig. Den tillhör våra barn nu.

Jag hade nästan helt släppt tankarna på framtida kroppen när jag skulle sova men ändå tog det tid innan jag fick ro.

Jag har märkt att mina svårigheter att sova på natten hör ihop med hur mycket jag tänker på det underbara som händer oss just nu. De gånger jag lägger mig ner och börjar tänka på vilket kön pyret har, hur pyret kommer att se ut, hur det kommer att bli att hålla honom eller henne i famnen och den där härliga bäbisluken är det nästan omöjligt att sova. Igår hade jag dessutom suttit med E´s lillasysters bäbis i famnen på kvällen så det krävdes ganska mycket koncentration innan jag kunde somna.

Måste ju skriva att jag igår hade det första riktigt långa samtalet med E´s lillasyster sen de blev med barn. Det verkar som om det känns lättare även för henne nu att prata med mig. Innan har jag undvikit henne och hon mig. Hon frågade mycket om min graviditet och jag frågade mycket om hennes lilla flicka. Tänk vad härligt om allt kan bli som det var mellan oss igen!

Usch vad smöriga och jobbigt rosa mina inlägg är nuförtiden. Jag förstår om många läsare inte orkar med mig just nu.

Imorgon går vi in i vecka 13 vilket innebär 12 fulla veckor. Det går inte att beskriva hur magiskt det är, bara att få skriva det. Eftersom jag vill göra om bloggen till en bok sitter jag ofta och läser igenom gamla inlägg och kastas då på en gång tillbaka till gamla tankar och känslor. För att inte bli alldeles för ledsen tar jag det i omgångar och försöker påminna mig själv om att det faktiskt bor någon i magen nu. Men det är ju faktiskt otroligt svårt att få in!

Innan vi gick på julledighet på jobbet smög min chef fram till mig och viskade glatt att det börjar synas på magen. Tänk vad magiskt det blir när jag kan visa upp den utan att maskera eventuell bula med stora tröjor och koftor. Efter nästa ultraljud kanske det blir lättare. Då kanske jag tillochmed vågar mig på att sätta in en ticker <3

Det känns konstigt att andra snart kommer att kunna se att jag är gravid. Hitills är det ju bara jag som känt förändringarna, mest på insidan. Natten till igår märkte jag att jag nuförtiden inte längre känner när jag är kissnödig. Urinblåsan måste ha flyttat sig eller så ligger något ivägen. Jag vaknar som vanligt på morgonkvisten, men istället för kissnödigheten känner jag istället bara ett obehag som om det är något jag måste göra innan jag somnar om. Det är omöjligt att somna om. När jag trycker på magen känner jag ingenting men så fort jag sätter mig på toaletten kan jag kissa hur mycket som helst. Lite skumt men samtidigt ett tecken på att saker och ting fortsätter växa där inne :)

Julen har varit lugn och spenderats med mestadels E´s släkt. Allt kretsar såklart kring det nyfödda barnbarnet men då och då får även vi lite uppmärksamhet. Då det delades ut paket på kvällen fick vi en smällkaramell av min systerson innehållande en liten body och texten "Till kusin-vitamin som jag ska lära allt jag kan". E´s mamma som agerade tomte utbrast "åh det var tidigt"... vilket gjorde mig lite irriterad. Senare visade det sig dock att svärmor och svärfar gett oss en "mitt första år-bok" i julklapp. Lite dubbelt kanske :)

Nu börjar alla vänner föda sina barn och både jag och E kan med den största tacksamhet konstatera att gåvan vi fått skonat oss från en riktigt fruktansvärd tid. Det var ovant att sitta på julafton och för en gångs skull känna hopp och glägje istället för sorg. Varje dag känner jag att det växer där inne i magen och det är den absolut bästa känslan i världen. Trots att molvärken ofta kan göra mig väldigt rädd. Både jag och E försöker ändå ha tillit till den lilla i magen.

Natten till idag kände jag för första gången tydligt livmodern som växt halvvägs till naveln. Det har oroat mig i några dagar att man ska kunna känna skillnad på vanlig mage och den hårda kant som visar vart livmodern befinner sig. Pyret är nu stor som en kiwi och den måste ju såklart ha gott om plats. Jag blev så fånigt glad att jag väckte stackars E för att berätta och sen kunde jag inte somna om på hela natten. Jag var en zombie hela dagen idag men vad gör det.

Imorgon är det bara en vecka kvar till riktig inskrivning på mvc och två veckor kvar till ett mycket efterlängtat VUL hos TF. Jag och E ska smyga iväg på lunchen för att åka en sväng till babyproffsen och bara mysa av atmosfären (och självklart det faktum att vi äntligen har något där att göra ;) ) Tacksam är ordet!

Vi har inte vågat lägga ut en babyticker än men då och då går jag in på widgeten och kollar av hur många dagar det är kvar. Idag på självaste julafton är det 200 dagar kvar till beräknad födsel :D Vecka 12 (11+3) idag.

God Jul alla fina bloggvänner. Hoppas vi alla får det vi önskar oss nästa år! Och även de som får sina fina älsklingar innan nyår också såklart ;)

Jag har alltid varit så otroligt rädd för döden och att något dåligt ska hända de människor jag älskar. Det är ju såklart det värsta tänkbara scenariot. Jag tror att min rädsla beror väldigt mycket på saker som hänt under min barndom och att jag alltid varit ett känsligt barn.

När jag var liten hade jag en morfar som jag älskade så otroligt högtoch kärt. Han var navet i vår familj och tidigt i livet blev han väldigt sjuk. Flera gånger trodde han själv att han skulle dö ifrån oss. Några av de gångerna fanns jag och min syster vid hans sida. Jag kommer ihåg att jag ofta låg bredvid honom i sängen när han sov middag och lyssnade på hans hjärta och andning. Försökte bevara stunden. Rädslan för det som var oundvikligt fanns alltid där och bara tanken på den dagen det hemska blev verklighet får mig fortfarande att börja gråta. Han var den första som dog ifrån oss och det var fruktansvärt att behöva inse att döden verkligen är något man inte kan undvika för alltid.

Som liten var jag nästan alltid orolig. Pappa pendlade mycket och hade ett riskfyllt jobb och jag målade alltid upp skräckscenarion av att det skulle vara sista gången jag skulle se honom, varje gång han åkte igen. När mamma åkte iväg med jobbet var jag helt förstörd. Jag fick alltid för mig att jag kunde känna på mig att något dåligt skulle hända. Såklart gjorde det inte det.

Nu när jag är vuxen känns oron inte lika påtaglig. Visst jag är bra på att oroa mig för andra och målar upp hemska saker i huvudet men det är inte lika farligt som när jag var liten. Men nu.. Mamma ska till Kina på bröllopsresa imorgon och jag vet inte vad det är med mig. Jag är så ledsen. Två kvällar i rad har jag gråtit (!) på kvällen innan jag och E ska sova. Jag vet inte riktigt varför men jag har inte kunnat sluta. Visst jag är flygrädd och som alltid rädd att något ska hända men herregud hon måste ju kunna åka på semester utan att hennes vuxna dotter beter sig som en bäbis. Undrar om jag gråter för att min älskade mamma ska vara på andra sidan jorden över Jul eller för att jag är hemskt flygrädd?

Kan det vara hormonerna eller om jag bara är en mes helt enkelt? Det är ju något med ens mamma. Mamma är alltid mamma och jag skulle inte kunna leva utan henne. Samtidigt vet jag ju att det kommer att gå bra för dom att flyga. Om bara huvudet kunde förstå det med.

Idag vaknade vi till en ny vecka. Vecka 12 (11+0). Det känns härligt att det närmar sig veckan då de flesta pustar ut något. Även fast många gynekologer inklusive TF säger att risken för missfall minskar efter att man sett hjärtat slå i vecka 8-9. Undrar om man någonsin kan slappna av? När slutar man tillexempel analysera papperet på toa? När får man inte längre panik över minsta lilla magknip?

Jag är så oerhört tråkig nuförtiden. Allt bara handlar om jobbet och när jag kan gå hem och lägga mig framför tv:n. Jag är oftast väldigt trött och lite äckelmagad på kvällen så ingenting känns spännande förutom att ligga under en filt i mina stora mjukisbyxor. På dagen mår jag bättre men är fortfarande trött och brösten är fortfarande ömma som blåmärken när jag har på mig bh:n. Kanske inte världens sexigaste och trevligaste person just nu alltså men E verkar stå ut :) Det är ju för en god sak. Skulle inte ändra på något för allt i världen!

Julen har blivit väldigt mycket lidande detta år och det finns inte en julsak framtagen än. Vi har iofs en röd vägg i vardagsrummet men den är alltid röd så jag räknar inte med den :) Som en effekt av min lathet kommer jag att stå och lägga in sill och koka senap dagen före Jul. Tack och lov har jobbet släppt hem mig hela Fredagen så att jag hinner med mig om jag stressar lite.

Angående att göra om bloggens första del till en bok så har jag tittat på bloggtillbok.se men inte riktigt gillat att man är så låst till deras design. Jag har därför beslutat att göra den själv. Det går minst lika bra om man har tillgång till InDesign eller liknande verktyg. Nu kan jag lägga in fler bilder och kanske till och med revidera vissa inlägg som skulle vara för magstarka för familjen att läsa. Boken kommer att vara till för mig och E som ett minne men det finns nog några stycken i släkten som skulle vilja/behöva läsa den.

Det är inte utan att gråta en skvätt som jag går igenom bloggen, från det allra första inlägget till idag. Jag har länge tänkt låta göra en bok av vår historia och nu blir det nog verklighet. En bok som beskriver hur det var för oss den första tiden när vi började försöka bli med barn, när vi lärde oss att på något sätt överleva i barnlöshetsdjungeln. De allra flesta inläggen är så blåögda och man får nästan lust att ge sig själv en örfil. Jag läser om hur jobbigt det var med de första gynekologbesöken och hur vi försökte tänka positivt som bot på det som inte ville komma. Ju längre tiden gick blev inläggen mer syniska och mörka men på något sätt orkade vi fortsätta. Tillslut var vi framme vid det jag varit så rädd för och nu är det förhoppningsvis det som ger oss vårt första barn. Tänk vad livet kan ta en på en åktur.

Kanske kommer jag alltid att gråta när jag läser boken men det spelar ingen roll. Det är vår historia och jag tror att det finns många i vår närhet som skulle vilja läsa om hur vi har haft det. Jag ska ju inte sluta blogga och jag kommer säkert att göra fler böcker av inläggen i framtiden. Den bok som görs av bloggen då kommer säkerligen få mig att gråta lika mycket men förhoppningsvis av glädje istället för sorg. Nu hoppas vi kunna lägga undan den mörkaste tiden och fokusera på att skapa en blogg full av glädje istället. Om allt går bra får vi vår lilla älskling. Visst det var lång leveranstid och h*n var väldigt dyr, men när man längtat och kämpat finns det inget man inte skulle ge för sitt barn. Ingenting annat har något värde. Alla sprutor, piller, tårar och dagar av hjärtskärande sorg har varit värt det i slutändan. Fick jag önska bara en sak skulle jag vilja att alla fina människor som kämpar skulle få lyckas.

Vecka 5 - Någon dag innan testdagen. Undrade om det bodde någon där eller inte.

Vecka 6

Vecka 7

Vecka 8

Vecka 9

Vecka 10

Vecka 11