Igår försvann värken ett tag men återkom i bilen påväg hem. E körde som tur var och jag satt bredvid och grinade för att det gjorde så ont. Innan jag var hemma hann jag ringa sjukvårdsupplysningen bara för att få höra samma sak som från TF. Inget missfall, säkert bara tarmarna... La mig i badet på en gång jag kom innanför dörren och bad till Gud att äggstocken inte skulle explodera, för det var så det kändes. Efter ca 20 minuter i varmt vatten gick jag upp och satte mig och åt mina flingor, då släppte det (tack och lov!). Vi skulle ju bort senare på kvällen och det ville jag inte ställa in.

Idag känns det bättre men jag är fortfarande väldigt hård i magen. Dricker så mycket vatten jag bara kan och hoppas att jag slipper uppleva det där igen.

Kl 8 var jag på mitt första samtal inom vården som gravid. E kom inte från jobbet så jag fick gå själv men det var helt ok. Barnmorskan var jättetrevlig och varm. Innan vi gick in i rummet ursäktade hon sig att hon hade med sig en kaffekopp och frågade om jag mådde illa av lukten. "Ja just det" tänkte jag "jag är ju gravid!!" Det kändes så himla fantastiskt att bara få vara i rummet i den situationen så jag sken nog som en sol hela tiden. Flera gånger om dagen stannar jag upp och inser hur fantastiskt tacksam jag är för varje steg, dag och symptom.

Barnmorskan frågade en massa om vår livstil och informerade lite om vad som kommer att hända framöver. Jag fick en påhittat tid för senaste mens eftersom det måste man ha. Hon räknade också hela graviditetsveckor så hon skrev att jag är i vecka 8 vilket inte kändes så kul. Jag går ju in i vecka 10 imorgon :)

Vår nästa tid för inskrivning är den 3 Januari. Då påbörjar de skriva på den journal som kommer att följa oss hela vägen till förlossningen. Min fina mamma har sparat min gamla journal från när jag kom till världen så jag kommer att kunna jämföra vår lilla bäbis med hur jag själv växte i magen :)

Jag är så tacksam för att magen känns mycket bättre idag. Även barnmorskan lugnade mig och sa att det kommer att komma fler gånger då det känns konstigt i magen. Jag ska försöka slappna av och veta att det "bara" är livmodern som växer och krampar. Nu känner jag mig faktiskt lite lugnare och med det kom också en förkylning.

Halsen gör ont och jag tror att jag har lite feber. Att jag är supertrött och har en miljon saker att göra på jobbet spelar säkert också in. Men jag klagar inte. jag njuter. Barnmorskan sa att ibland kan man bli så trött och illamående att man tänker tankar som "det är inte värt det" osv. Det kommer aldrig att hända mig. Allt som kommer är värt det. Jag blev till och med lyriskt glad över att jag inatt var tvungen att ta en samarin eftersom jag hade så mycket halsbränna :D

Idag har varit en riktig skitdag, ursäkta språket. Redan på morgonen fick jag en ordentlig värk långt ner i magen, speciellt mot vänster äggstock. Det var nästan outhärdligt att sitta ner eller att gå. Magen blev uppblåst som en ballong fylld med eld. Gjorde skitont att ta på den. Såklart blev jag livrädd!

Efter att ha provat att ligga ner och vila på golvet utan resultat fick jag sätta mig på toaletten och försöka för allt jag hade att göra no 2. Inte roligt när man redan är hård i magen och det känns som om äggstocken ska sprängas.

Tillslut släppte det tack och lov mitt på dagen så att jag fick andas lite. Sen kom det tillbaka efter lunch.

Det kändes precis som de där hemska mensvärksliknande molvärken jag hade innan jag plussade, med tillägget att äggstocken på vänster sida kändes som en infekterad blindtarm.

I panik skickade jag iväg ett mejl till TF, stackars dom, och fick svaret att det nog var tarmen eller molvärk som spökar. Tydligen kan man ha ondare i sin graviditet när man behandlats med hormoner än om man lyckats på egen hand. Om det skulle bli värre skulle jag söka akut i min hemstad.

Nu känns det ok igen men jag bävar inför att behöva äta nånting så att det kommer tillbaka. Ok att det gör skitont, det var jobbigt, men att behöva vara rädd för att det ska vara ett missfall höll på att ta kål på mig. E från TF sa att det inte är så ett missfall börjar men jag kan inte låta bli att bli skräckslagen ändå. Jag har ju inte haft så hemskt mycket molvärk på ett tag. Knasigt att det ska sätta igång just nu.

Nä fy vilken jobbig dag. Har jobbiga tankar, jobbigt jobb att sköta och hela dagen känns just... ja ni förstår.

Igår bjöd jag in pappa och hans respektive på en film och myskväll. E jobbade sent och skulle ansluta till fikat runt kl halv 8. Hela filmen satt jag och funderade på hur jag skulle berätta den roliga nyheten. All planering hade gått till hur vi skulle säga det till E´s föräldrar. Pappa trodde jag att det skulle bli lätt att säga det till men så kändes det verkligen inte igårkväll. När E äntligen kommit hem hade jag bestämt mig för hur det skulle göras.

När mamma och pappa väntade mig berättade dom det för min farmor farfar genom att fråga dom om de lärt sig sticka än? De skulle ju behöva det nu när de skulle få ett barnbarn som behöver en dopklänning.

Skitbra idé! tyckte jag. Pappa skulle ju förstå på en gång.

Så satte vi oss ner för att dricka kaffe. Tillslut tog jag mod till mig och frågade.

Jag - "Pappa... har du lärt dig att sticka än då"?

Pappa - "Va? Nä det kan jag verkligen inte" (konstig blick på mig)

Nu visste jag inte hur jag skulle gå vidare. Det här hade jag ju inte räknat med!

Jag - "Pappa... när frågade du någon om det sist?"

Pappa - "Inte vet jag... det har jag väl aldrig sagt. Vad knasig du är"

Jag  - "Jo, du och mamma frågade någon om det"

Pappa - "Nähähä det har vi absolut inte gjort"

Jag - "Joo för sådär en 26 år sedan frågade ni farmor det"

Pappa - "Nää... ja när vi skulle ha barn"

Ganska lång paus

Pappa - "Ska ni ha barn!"

Jag nickar.

Pappa kastar sig över mig och kramar mig hårt. Han släpper inte taget och jag förstår att han gråter. Jag börjar såklart också grina. Efter ett tag tittar vi på varandra med tårar som rinner nerför kinderna.

Jag - "Vilken tid det tog"

Pappa - "Ja men det är det värt"

Jag - "Haha, ja men jag menar innan du kom på det. Jag kunde hålla mig när vi berättade för E´s föräldrar men inte nu".

Efter några minuter när kramkalaset var över och både jag och pappa torkat tårarna kunde vi berätta att det var genom ivf. Även de blev överaskade eftersom de inte visste något om att vi varit iväg till Falun. Vi fick än en gång skryta lite om behandlingen och visa ultraljudsbilden. E sa högt och stolt "och vi har fått titta på lillhjärtat"

Pappa blev glad av att höra att vi har fyra st i frysen. Det tyckte han var fantastiskt.

Efter detta försökte vi fika men jag såg att pappa satt och tänke på det hela tiden. Flera gånger frågade han om de små i frysen. Fina pappa

Idag har jag sovit ut och hade jag inte lite ömma bröst när jag tar på dom och vore jag inte lite trött och seg skulle jag inte tro på att jag är gravid om jag inte redan visste det. Inget illamående idag och det borde jag väl vara glad för. Superdupertrött har jag nog aldrig varit... fast jag skulle inte ha något emot det. Börjar oroa mig lite över de få symptomen och får nog ta och läsa inlägget om vad TF sa om symptom.

Vi var nervösa hela dagen och självklart segade den sig fram som den gör när man längtar efter något. Runt klockan 19 samlades vi hos E´s lillasyster för att titta på hennes nyfödda lilla dotter. Vi lämnade ett paket med en mjuk Alfonsdocka och en gosig filt. Hon var verkligen jätteliten och otroligt söt. Tror att det blev lite mer verkligt för både mig och E att vi faktiskt väntar på en egen liten liten minimänniska!

När vi kom hem till svärföräldrarnas hus försökte vi få till det så att vi skulle fika allra först. Det gick ju nästan inte att hålla sig längre. E skulle få äran att säga det eftersom det är hans föräldrar och han var nog nervös för han satt väldigt länge och samlade mod. Tillsist började han äntligen prata.

E -"Var ni och tittade på lilla B i Tisdags?"

Svärmor - "Jaa, hon var så fin"

E- "Vi var också och tittade på en bäbis i Tisdags"

Svärmor - "Jaha... vilken då?"

E - "Vår egen"

.... Paus. Svärmor ser ut som ett frågetecken i en halv sekund och E´s andra syster som också sitter med i soffan utropar "åh!!"

Svärmor - "Men herregud är det sannt!?"

E -"Ja!"

Svärfar - "VA, ska ni ha en bäbis?!"

E -"Ja!"

Svärmor börjar gråta - "åh herregud jag är så glad för er skull. Och för våran"

Svärmor ställde sig upp och gav oss varsin hård kram. Jag kunder inte sluta le men fick samtidigt kämpa för att hålla tårarna tillbaka men det hjälpte nog att jag var så himla nervös. Kommer igentligen inte ihåg hela händelsen så jätteklart. Bra att jag skriver ner det nu :)

Svärfar satt mest bara i soffan och log. Han började genast fantisera om att han måste köpa en större motorbåt för alla barnbarn och hur stora godispåsar de behöver köpa till helgerna. E´s familj är väldigt liten och ingen önskar nog mer att den ska växa än just svärfar.

E´s syster sa att hon kännt det på sig men svärmor och svärfar hade absolut ingen aning. De antog att vi inte ville prata om det eftersom vi var så less på att det aldrig fungerade. De hade försökt gett oss lite andrum och hade inte vågat fråga någonting. Efter att de första tårarna lagt sig på svärmor frågade hon när vi ska ha. Jag svarade 11:e Juli och hämtade bilden på lilla pyret som de skulle få. När jag berättade att vi fick ett så tidigt ultraljud pga att vi gjort IVF förstod jag att de inte fattat att det var på det sättet vi lyckats. Tydligen hade vi gjort ett bra jobb med att dölja att vi hunnit åka ner till Falun två ggr. E´s syster frågade om det hade gjort ont och jag och E fick skryta en stund om hela upplevelsen. Vi vill gärna att de ska förstå att vi är väldigt stolta över hur vårt pyre blev till. Alla blev väldigt glada av att höra att vi har fyra st till i frysen. Svärfar utropade högt "Men vad bra, då kan ni få fem barn!"

Vilken känsla det var att berätta. Obeskrivbart. Samtidigt kändes det som om vi satt och hittade på allt. Skönt att vi hade med oss bilden som kunde bevisa det, både för dom och för oss.

Ikväll berättar jag för pappa och sen är nyheten ute. Den har gått som en löpeld genom hela släkten på andra vägar redan (läs mamma) så nu vet nog alla.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag som vanligt inte sugen på någon slags mat. Dessutom var E ute på jobb och skulle inte komma hem förens halv 10 på kvällen. Det fick bli en stor skål med iskall mjölk och cornflakes istället samt en väldigt sur och väldigt god blodapelsin. Sen försökte jag sova för jag var så trött. Men det gick inte. Jag var alldeles ensam i ett stort kallt hus och det var för tyst helt enkelt.

Eftersom mamma lyckades ringa efter skjuts precis när E kom innanför dörren blev jag ivägsläpad i bilen och kunde inte mysa med E i soffan förens klockan var 23. Vid den här tiden brukar jag redan sova. När jag äntligen kommit hem igen blev det en snabb magbild och en isglass i soffan innan vi släpade oss mot sovrummet. På en gång när jag la huvudet på kudden började jag må illa. Fast jag var hungrig. Jag låg och vred och vände på mig ett tag innan det blev ohållbart och jag var tvungen att skynda mig in i köket. Där satte jag snabbt i mig fyra (!) rostmackor med skinka och en tablett Postafen. Kom isäng runt klockan 1 och det har satt sina spår idag. Jag känner mig bakis helt enkelt. Illamående, trött och orkeslös. Min räddning idag blir nog yogan där jag sagt till instruktören att jag bara kommer att ligga ner under hela passet. Förhoppningsvis kan jag somna utan att snarka för det vore ju pinsamt.

Ikväll ska vi berätta för E´s förlädrar. Det har jag drömt om att få göra i flera år. Vet inte riktigt varför det är så viktigt att få berätta för just dom men det har alltid varit något jag sett fram emot. Vi har försökt gått igenom vad vi ska säga men E strular alltid till det så det kanske bara blir pannkaka och helt obegripligt :)

Idag gick vi in i ny vecka. Vecka 9 (8+0), vilket betyder att pyret ska växa till storleken av en jordgubbe :)

T hos TF frågade om jag vågat få en tid för inskrivning än och tyckte att jag skulle ta tag i det efter besöket igår. Därför tog jag mod till mig imorse och ringde mödravårdscentralen. Det känns fortfarande så himla mysko att säga orden "jag är gravid" att jag nästan hade problem med att klämma fram det. En tid fick vi iallafall för ett kort första samtal. Den 6:e December kl 8! Skönt att ha små små milstolpar att se fram emot.

Det som känna allra mest spännande just nu är att vi ska berätta för E´s föräldrar imorgon efter jobbet! Det har jag längtat efter i minst 7 år! Jag sms:ade och frågade om de skulle vara hemma runt kl 6 imrorgon och fick till svar att de kanske skulle vara det och att E´s lillasyster fortfarande inte kommit hem. Förstår inte riktigt vad svärmor ville ha fram med det men jag antar att hon menar att det går bra att vi kommer förbi eftersom lillasystern ändå inte är hemma från bb än. Vi är alltså kanske inte riktigt lika spännande och viktiga just nu, och det kan man ju förstå. Men efter imorgon kommer vi nog att behandlas lite annorlunda :)

Vi har föresten kommit på hur vi ska kunna säga det på ett roligt sätt trots att vi är så nervösa. Hur det går och vad vi sa kommer jag att skriva om imorgon kväll :) Som vanligt, tänk om tiden kunde gå lite fortare!

Tidigt tidigt satt vi i bilen. Jag, E, pyret och Alf. Fast vid den tiden kändes det oroligt om vi verkligen var fyra st i bilen eller inte. Natten hade varit jättejobbig och varken jag eller E orkade prata eller knappt fundera på hur det skulle gå. Vi gjorde bara klart att vi var otroligt nervösa.

I bilen på väg hem fick Alf ta hand om pyrets bild. Man kan nästan se på Alf hur slitna och lättade vi var när vi äntligen åkte från klinken med goda nyheter!

Nu sitter Pyrets bild på kylskåpet så att vi kan se den varje dag. Den runda ringen ovanför liten är gulkroppen som senare kommer att lämna över till moderkakan. Bilden är inte så bra som den vi först fick se. Då såg man pyret mycket bättre, men detta är tusen gånger bättre än ingen bild alls <3

Innan vi lämnade Härnösand gladare än vi någonsin varit förut fick jag springa in på Hemköp och köpa min första gravidtidning. Jag ska verkligen läsa den med vördnad!

Jag är så jädra tacksam. Tacksam såklart för vårt fina pyre med sitt starka tickande hjärta på VUL idag men också för att E´s lillasyster nyss födde en dotter och jag kan bara vara glad och njuta för deras skull. Jag är också tacksam över att vi kommer att kunna berätta att vi är gravida när vi träffar E´s familj nästa gång. Nu kommer det att börja rasa in bäbisar i vår bekantskapskrets med en väldig fart och jag kommer att överleva. Vet inte hur det hade gått annars.

Jag är också oerhört tacksam för alla mina fina bloggvänner. För dom som varit ofrivilligt barnlös och stöttar med råd och de som fortfarande kämpar men ändå orkar vara glada för vår skull.

Vi kommer att berätta för E´s familj på Torsdag men ingen utav oss vet vad vi ska säga. Alla vitsiga sätt att säga det på, som vi fantiserat om genom åren, känns alldeles för komplicerade nu. Både jag och E är för nervös och för känslosam för att säga det på ett snittsigt sätt så jag tror att E bara får säga det helt enkelt. Det spelar ingen roll längre hur det kommer fram. Ingenting förutom vårt pyre i magen spelar någon roll nu.

Här kommer listan igen:

Delmål IVF

Start [x]

Godkännt VUL [x]

Äggplock [x]

Befruktade ägg [x]

ET [x]

RD1 [x]

RD2 [x]

RD3 [x]

RD4 [x]
RD5 [X]
RD6 [X]

RD7 [X]
RD8 [X]
RD9 [X]
RD10 [X]
RD11 [X]
RD12 [X]
Testdag [X]

Positivt graviditetstest [X]

Tidigt VUL 29/11 klockan 8.40 där allt ser bra ut [X]
Berätta för familj och vänner []

Inskrivning hos BM []
Komma förbi vecka 12 []
VUL vecka 14 där allt ser bra ut []

RUL där allt ser bra ut []
Fullgången graviditet []
Lyckad förlossning []
Frisk och kry bäbis <3 []