Tack för att fina och lugnande kommentarer. De värmer så mycket i hjärtat. Inatt har brösten ömmat och varit svullna. Såklart blev jag jätteglad och önskade att det skulle hålla i sig också idag, men det gjorde det inte. Det känns lite när jag tar på dom utanpå bh:n men det går inte att jämföra med hur de kändes inatt. Antar att hormonnivåerna kan gå i vågor?

Jag ska försöka att sluta oroa mig och bara tänka på att vi faktiskt väntar barn. Det är ju "bara" 17 dagar till VUL.

Här kommer en bild på min uppblåsta mage när vi gått in i vecka 6. Jag har ett eldsmärke på magen som ser precis ut som ett hjärta, något som förut gjort mig irriterad men som nu passar riktigt bra :) Det är ju vårt hjärta som ligger där i...

men det gör jag inte. Speciellt inte idag. Morgonens skräckupplevelse sitter fortfarande kvar och det faktum att brösten ömmar mycket mindre håller på att göra mig tokig. Jag känner mig inte bara lycklig utan väldigt väldigt rädd. Googlar man på att brösten ömmar mindre i vecka 6 så slutar det nästan alltid med missfall.

Ikväll känner jag mig inte alls gravid och jag svävar inte på moln. Det gör inte saken bättre att E´s mamma tjatar på facebook om det kommande barnbarnet. Jag vill så gärna också vara glad åt det faktum att vi också ska ge henne ett, men idag känns det som om jag bara drömt ihop allt.

Hur ska brösten kännas? Är det kört nu när ömheten nästan försvunnit? Förut gjorde bröstvårtorna ont men nu är de nästan som vanligt igen och det gör mig så rädd...

Jag var bara tvungen att åka och köpa ett till test på lunchen, trots att jag vet att det väntar tre stickor på mig i brevlådan när jag kommer hem. Eftersom jag inte har något tålamod hade jag bara hållt mig kanske två timmar, men teststrecket blev ändå mycket starkare än kontrollstrecket. Det gjorde mig lite lugnare. HCG-nivån har iallafall inte sjunkit.

I övrigt känns det som det gjort de senaste veckorna. Kanske lite tröttare idag pga att jag sover så crappigt. Brösten är ömma då och då, hård i magen, lite ont i huvudet och svullen mage. Idag har jag också varit på extremt dåligt humör. Inte bara ledsen för att jag blev så rädd imorse utan också lite arg. Nu efter ett till test och lunch så känns det bättre. Om jag stirrar på testet var 5:e minut kanske jag kan mota hemska tankar i dörren?

Föresten:

Jag vet precis hur jag blivit nu med bloggen och ni ska veta att det är helt ok att det finns de som inte orkar gå in och läsa hos mig lika ofta som förut. Jag har sett det många gånger hos andra som fått ett positivt test, man blir automatiskt insnöad på allt vad graviditet heter, man blir verkligen insnöad. Och rädd. Därför blir det mycket upprepning och tjat. Det gör ont när andra lyckas och det kan vara jobbigt att behöva läsa men jag vet att det inte innebär att ni inte unnar mig lyckan över att ha blivit gravid. Jag vet att ni finns för mig även om ni inte skriver lika ofta.

Vi har inte haft sex på väldigt länge. När jag var i klimakteriet hade jag absolut ingen lust, säkert inte E heller eftersom jag bara svettades och var allmänt otrevlig hela tiden. Under spruttiden var vi så fokuserade så då glömde vi bort det. Efter äggplock säger ju sig själv att man inte vill/kan och efter ET var jag rädd bara för att gå på toa.

Nu när jag äntligen är gravid vågar jag inte eftersom en orgasm brukar sätta igång en liten kramp i livmodern. Jag kan få en svag svag mensvärksliknande känsla i några timmar efteråt och det skulle gör mig rädd för att på något sätt påverka embryot i magen. Men så inatt drömde jag att vi hade sex och att jag fick en orgasm. I drömmen orsakade detta en jätteobehaglig kramp i livmodern och jag vaknade till med ett ryck! På en gång kände jag en tryckande värk långt ner i magen och brösten var precis som vanligt. Inte ens bröstvårtorna var så värst ömma längre. Tänk om jag drömde om smärtan i livmodern eftersom jag verkligen hade kramp?!

Jag fick panik och sprang på toaletten. Hoppades att jag bara var kissnödig igen,trots att jag kissade klockan 3 (nu var klockan halv 6). Väl på toaletten var magen så uppblåst att jag inte fick ut något kiss. Efter några svettiga sekunder kunde jag trycka ut ganska mycket men det var svårt. Det kändes som om livmodern eller något kring urinblåsan var alldeles uppsvälld och ivägen.

När jag gick tillbaka till sängen var jag alldeles kallsvettig. Självklart gick tankarna till det allra värsta och det gick inte att somna om. Nu såhär på jobbet ömmar brösten lite mer men jag har en otroligt hemsk obehagskänsla kvar i magen. Tänk om jag verkligen hade kramp i verkligheten och att det betyder att något gått fel?

Det borde ligga tre små graviditetstest och vänta på mig i brevlådan när jag kommer hem. Hoppas att de lugnar mig! Usch det är hela 18 dagar kvar tills vi får åka på ultraljud.

Igår spenderade jag kvällen i soffan och i badet. Trots en del symptom som jag vet är vanliga såhär i en tidig graviditet kom jag på mig själv med att ligga och fundera på om detta verkligen händer? Varje gång jag tänkte på det vi varit med om de senaste dagarna började jag gråta. Inte som förut, pga att jag var ledsen, utan för att jag är så lycklig. För första gången på över 2 år.

Jag tror att jag skrivit om det förut att det är så förunderligt att allt kan förändras så drastiskt på bara någon sekund. Hela livet kan ändra inriktning. I nästan 2.5 år innan vårt positiva graviditetstest i Söndags var vår verklighet en helt annan än den vi plötsligt lever i nu och det är så tydligt att varken E eller jag har hunnit med i svängarna. Hela tiden kommer vi på helt nya saker som vi kanske måste tänka på som verkligen inte fanns med på världskartan förut - Vad får man äta? När kan vi köpa en till bil? När/var/hur ska vi berätta? Vart kan man ha ett skötbord... osv

Både pga att det är svårt att ta in och för att vi inte kan ta någonting för givet innan vi sett att allt är bra så ligger alla sådana tankar på is. Efter ultraljudet om 19 dagar kanske vi kan landa. För tillfället svävar vi bara i det blå. Jag analyserar fortfarande precis allt men ibland tar jag mig tid att bara mysa. Om allt är som det ska ligger det ett litet pyre på ca 7mm i min mage och nu i vecka 6 börjar hjärtat att slå. Det är så mysigt att tänka på även om det är nästan ogripbart.

Ikväll sysselsätter jag mig med kroki med en av våra närmsta vänner. Samtidigt räknar jag ner. Det är "bara" 19 dagar kvar till det första ultraljudet.

Wow vad konstigt det känns att få skriva det här inlägget. Det är en overklighetskänsla utan dess like varje gång jag får klicka i kategorin "gravid". Varje morgon vaknar jag och känner mig inte längre nertryckt i sängen. Som jag längtat efter det här! Vi är så tacksamma att det lyckades nu för jag vet inte om vi hade orkat med den babyboom som står för dörren. Istället för att må dåligt varje dag är vi nu fånigt upprymda och jag var rädd att vi aldrig skulle få må såhär. Herregud vad otroligt tacksam jag är!

Idag gick vi in i vecka 6, 5+0 och vi har tänkt att vi tillsammans ska börja ta en bild på magen. Tanken är att alla bilder vi tagit i samband med IVF:et, inklusive de jag lagt ut på bloggen, ska sättas in i ett album. Inte bara för att visa bäbisen hur vår resa såg ut utan också för att kunna visa släkt och vänner. Att IVF är något fint och en otrolig resa. Det är en jättehärlig idé det här med albumet men vi är inte så handlingskraftiga eftersom vi fortfarande inte har förstått vad det är som händer. Vi är såklart otroligt glada men samtidigt väldigt chockade både jag och E. För varje minut som går sjunker det in lite mer och med det så ökar oron för att det ska hända någonting. Än så länge har jag lyckats hålla mig borta från att googla på hemskheter men det är väldigt lätt att tankarna går åt det hållet.

Ömheten i brösten har ökat lite de senaste dagarna. Nu gör det inte bara ont i själva bröstvårtan utan också på sidorna av bröstet. Igår på badhuset kände jag att de var lite knöla men det släppte efter någon timmes badande. Tack föresten för alla tips om bubbelpoolen. Det slutade med att jag bara satt och doppade fötterna i det varma vattnet och det räckte mer än nog :)  Hela upplevelsen med badet var faktiskt lite surrealistiskt. I ett gäng på fem personer var tre höggravida. Hade jag inte varit gravid hade det alltså varit en ren mardrömssituation att vara fast på en liten yta med kvinnor som bara jämför magar och klagar på foglossning. Då och då kom det välbekanta sting i hjärtat tills jag sekunden efteråt kunde påminna mig själv om att jag faktiskt också satt där och väntade barn! Då kunde jag le.

Molvärken i magen har ändrat karaktär och är inte alls som under förra veckan då jag var helt säker på att mensen skulle komma vilken sekund som helst. Nu sticker och ilar det bara och det känns inte alls likt mensvärk vilket känns lugnande. Magen är fortfarande uppblåst och förstoppad och det är jobbigt att sitta ner vid datorn men det går bättre om jag i smyg knäpper upp byxorna. Brösten är mycket fylligare och stramar då och då. På kvällarna är jag jättetrött men jag vaknar varje natt klockan 3 och måste gå på toa. Efter det somnar jag inte om förens kanske 5 så det finns ju en logisk förklaring till varför jag är slutkörd när jag kommer hem.

Vi har fått en tid för VUL den 29 November kl 8.40 Det är 20 dagar kvar men det känns som en evighet. Vi kan ju inte slappna av innan vi vet att det vekligen är ett litet pyre som lever där inne. Och föresten... hur ska man våga sluta med Crinonen?! Kan man inte få dispans och få fortsätta med dom tills man iallafall varit på ultraljudet?

Föresten, jag har fortfarande kvar den där hårda bullen på vänster sida av magen när jag ligger ner. Varken TF eller Falun visste vad det kunde vara... Finns det ingen annan som känner igen sig? Det har varit så sen äggplocket och det gör inte ont. Det är bara stenhårt och stor som en tennisboll ungefär.

Jag har redan hunnit nojja över symptom. Efter bara en dag :) Igår var det brösten som inte ömmade särskilt mycket helt plötsligt. Självklart gick jag i taket och stackars E önskade nog att han kunde stänga av öronen permanent. När vi la oss var jag fortfarande nervös men runt klockan 3 inatt efter att jag varit uppe och kissat låg jag och log åt att de äntligen ömmade igen.

Det kommer att ta på krafterna att försöka att inte oroa sig så mycket. För varje liten känning i magen blir jag iskall men känner jag för lite blir jag såklart rädd. Mellan de mindre panikatackerna försöker jag landa i att vi har lyckats bli gravida tillsammans. Mina ägg och E´s spermier. Det funkar med oss två tillsammans. Det ger mig väldigt mycket tröst.

Men det lugnar inte alltid- därför drar jag igång operation sysselsättning igen. Ikväll ska jag åka och bada med två av mina äldsta vänner. Alltså inte äldst åldersmässigt utan de två personer jag kännt allra längst ;)

För visst får man bada bubbelpool i vecka 5?!

Sen den första dagen jag började blogga har jag förundrats över att det finns så mycket kärlek, stöd och värme hos  alla i bloggvärlden. Jag har fått så många nya ovärderliga vänner att mitt hjärta känns alldeles fullt och varmt. Vissa har jag haft nöjet att träffa och andra har jag bara pratat med över nätet. Ändå vet ni nästan allt om mig. Och ni stöttar mig i vårt och torrt.

Idag när jag kom hem från jobbet väntade ett paket på mig på köksbordet. Min underbara vän Min längtan har skickat jättevackra blommor och en nallebjörn med praliner till oss! Mitt hjärta svämmade över. Tänk att det någon jag aldrig träffat men som bor ganska nära, som vet allt om mig men som aldrig har pratat med mig face to face, bryr sig så mycket och hoppas så mycket för oss. Natten till vår testdag låg hon vaken samtidigt som mig för att hon var nervös och hoppades.

All kärlek till er och tack igen Min längtan. Du är underbar