Kalaset gick sådär. Jag lyckades nog se ganska glad ut, men visst stack det i hjärtat när E´s lillasyster pratade om när de snart blir gravida. Jag blev nog inte ledsen så mycket pga att de antagligen kommer att lyckas före oss utan för att längtan blev så stor och jag känner mig så jävla värdelös. Jag är flera år äldre och jag borde vara gravid vid det här laget. På kvällen när vi gick och la oss kunde jag äntligen gråta igen. 5 minuters snyftande var allt som behövdes. Sen kunde jag somna.

På morgonen åkte E till jobbet och jag blev liggandes kvar själv i sängen. Jag har inte orkar uppdatera nånting om symptom denna gång och jag har heller inte haft så mycket, som vanligt. Jag låg och tänkte att det bästa som skulle kunna hända är ju att mensen inte kommer, det näst bästa är att mensen kommer idag på dag 14. Eftersom mensen alltid kommer efter 16 dagar för mig så skulle det ju betyda att det denna gång funkat som det ska och ALLA andra gånger har det varit något knas. Då skulle kanske denna gång vara vårt första riktiga försök... Jag bad till Gud och förklarade läget.

Så vid fruktosten börjar jag få ont. Tror ni inte att mensen har kommit?! När han äntligen lyssnar så väljer han det det näst bästa! Tur att jag redan lämnat återbud till ett kalas. Dagen får bestå av att skrapa upp mig själv från golvet, igen. Och förbereda mig för spolning om någon vecka. Fan jag är så LESS på det här. Jag vill må bra!!!!

Läste på enmammawannabee´s blogg att hon gärna ville läsa lite om vilka hennes besökare är - det skulle jag också vilja! Om det finns några för mig okända läsare får ni väldigt gärna kommentera och berätta lite om er själva.

Så skönt att det är Fredag idag! Drabbades av nån miniförkylning som gav mig feber i 1.5 dag och nu känner jag mig väldigt arbetstrött och vimsig. Det är bara jag och "min rival" kvar i korridoren så risken finns att vi måste fika tillsammans bara hon och jag. Det känns verkligen som om hon har någonting emot mig, men det kanske bara är en känsla. Jag tycker verkligen sånt är jättejobbigt, jag vill vara omtyckt av alla. Det är väl bara att inse att man kan inte falla alla i smaken, även om man kan försöka.

On the plus side, idag tittade gruppchefen in och sa att han tyckte att mitt cv var jättebra. Han skickade det vidare till VD:n så att han kunde läsa det :) Det måste ju vara positivt!

Idag efter jobbet ska vi åka direkt till E´s morbror som fyllde 46 år i Onsdags. Det ska bli jättekul och mysigt, älskar verkligen att spendera tid med hans släkt, men soffan och sängen lockar nog minst lika mycket. Känner mig fortfarande hängig och lite nere. Svårt att peppa mig själv till ett bra humör. Har märkt att hälften av gångerna som vi besöker E´s familj blir jag på ett bra humör. Den andra hälften av gångerna blir jag ledsen och nere. Hoppas att det inte syns, det gör det nog. Kanske har det något samband med vart i behandlingarna i befinner oss.
E berättade igår att när jag ringde honom och sa att vi skulle ta Ovitrellesprutan så mådde han jättebra. Han var superpositiv och kände att nu jäklar ska det lyckas. Så igår satt han på jobbet och kände sig nere. Då kunde han inte alls känna något hopp... Vi får se hur det går ikväll på kalaset. Tråkigt nog så vet vi ju att det sitter ett till par bredvid oss som också upplever samma bergodalbana. De vet fortfarande inget om vad vi går igenom.

Det är tur att vi ska på David Batra på Söndag. Det borde ju muntra upp oss.
God knows we need it!

Igårkväll tog jag en snabb dusch efter jobbet. Mitt under schamponeringen slog det mig att det verkligen var längesedan jag gråtit. Konstigt... Jag försökte klämma fram några tårar men jag kände mig underligt kall innombords. Stunden i dushen brukar ju annars vara avsatt för alla undertryckta känslor. Senare på kvällen i soffan försökte jag igen. Nej, ingenting...

Så imorse när mamma stod och gasade med bilen utanför huset och jag var sen som vanligt bestämde min mobil sig plötsligt för att försvinna. Det gick inte att hitta den någonstans och naturligtvis var den satt på ljudlös. Jag sprang omkring som en galning och blev mer och mer förbannad. Onödigt förbannad.

Försenad och strulig i håret satte jag mig tillslut i bilen, utan telefon, kokandes av ilska och med tårar i ögonen. Jag var så arg/ledsen att mamma inte vågade prata med mig förens vi närmade oss jobbet. Ni vet en sån ilska som vill att man bara skriker rakt ut. Ett frustrerat Ronja Rövardotter-skrik (fast utan vårglädjen då alltså).

Jag är fortfarande på dåligt humör över mobilen men mest över vår situation. Okvinnlig och misslyckad är vad jag känner mig. Jag känner mig som illustrationen. Till råga på allt har jag fått jordens största finne på hakan. Nu jäklar skulle tårarna kunna komma. Vart finns en dusch när man behöver den?!

På lunchen träffade jag en gammal vän och självklart berättade han att ett avlägset kompispar har bestämt sig för att skaffa barn. De har börjat försöka. Förmodar att det kommer att gå fort eftersom ingen utav dem har jobb eller utbildning och de är storrökare. Den gamla vännen tittade ner på min mage och frågade helt ogenerat om vi också hade en på g. Jag bet ihop som vanligt. Min mage är uppsvälld som en ballong nuförtiden så han kanske tyckte att jag såg tjock ut. Tack för den!

Varför säger man föresten att man "försöker bli med barn" när man i andra fall säger "vi tänker skaffa barn"? Borde det inte heta:

"Vi skulle väldigt gärna vilja bli välsignad med att lyckas
bli gravid. Helst utan flera år av sorg och otillräcklig-hetskänslor"

Jag har tillbringat halva dagen igår och hela morgonen idag på att fylla i all information för att kunna söka tjänsten som jag vill ha. Frågorna i formulären kan jämföras med de man får på en intervju och jag vill ju verkligen att allt ska bli så bra som möjligt. Jag fastnade en lång tid på vilken lön jag skulle begära. Efter mycket dividerande med familj, vänner och Unionen kom jag fram till 26.000 kr. Har ingen aning om hur det står sig mot mina kollegor men oavsett så blir det ett rejält lyft eftersom min nuvarande arbetsgivare snuvat mig på två löneförhandlingar. Varje gång jag rest med jobbet har jag fått hälften så mycket som mina kollegor i traktamente. Detta har kännts redigt pissigt eftersom jag vet att konsultföretaget tar ut 50.000 kr för mig i månaden.

Anyway, imorse innan fikat klickade jag äntligen på "send" och fick ett kvitto på att jag ansökt tjänsten. Direkt efter det var det dags för fika och jag tog min kopp för att ställa mig i kö till kaffe- och theautomaten. Där står min ena kvinnliga kollega, min rival (kvinnan som också vill ha tjänsten) och en kille från en annan avdelning. Killen frågar plötsligt vad det är för tjänst som utannonserats och min kvinnliga kollega utbrister " Ja vi söker ju egentligen (mitt namn)". Det blev jättetyst och jag skämmdes eftersom jag såg att min rival blev sammanbiten och tyst. Killen från den andra avdelningen sa nånting om att han hoppas att jag får tjänsten och sen skyndade jag mig att ta en plats i soffan.

Lite background information: Jag är kännd som tjejen som alltid bjuder på fika. Finns det bullar, kakor eller tårtor frågar folk alltid om det är jag som bjuder. När min rival kom till vår grupp gjorde min klumpiga chef misstaget att berätta detta för henne. "(mitt namn) bjuder alltid på fika här, hon är så snäll så". Sen dess har det utspelat sig ett tyst och outtalat fikakrig mellan henne och mig. Dagen efter tog hon med en jättesemmeltårta och någon dag senare påminde hon mig om att hon bjudit på fika! "Kommer du ihåg att jag bjöd på semmeltårta?" Jag kontrade nästföljande dag med en massa mumsmums.

Idag när vi satte oss kring fikabordet visade det sig att hon hade med sig bullar - "för att det är vår". Det är så uppenbart att hon vill smöra (så som jag gjort de senaste åren ;D) Så nu börjar fikakriget på allvar. ITS ON! ;D

Jag är en person som det alltid ordnar sig för. Det tyckte jag i alla år fram tills  dess att vi inte lyckades bli med barn.Det finns ju beskrivet sen förut i bloggen hur lyckligt lottad jag varit med min familj och min pojkvän. Nu tänkte jag berätta lite om mitt jobb:

Trots att jag sökte ett jobb där 70 andra personer tävlade om platsen var det jag, en av de minst arbetserfarna, som fick anställningen. Efter några månader kraschade börsen och lågkonjunkturen var ett faktum. En efter en sparkades runt omkring mig men just min grupp fortsatte av någon anledning att tjäna pengar. Jag blev den enda inhyrda konsulten kvar på hela bygget, trots att jag var yngst. Även vid nästa stora omorganisation blev jag kvar. Jag tjänar fortfarande alldeles för lite från bemanningsföretaget men har turen att ha en underbar chef som hela tiden kämpat för att hålla mig kvar på företaget.

Nu sitter jag på jobbet och uppdaterar jobbets intranät hela tiden. Idag ska nämligen mitt jobb läggas ut. Det är dags för min grupp att anställa en till på heltid. Chefen meddelade mig i Fredags att de vill att jag söker. Jättebra! men irriterande nog är jag inte ensam om att vilja ha den här tjänsten. För någon månad sedan tog gruppen nämligen in en till konsult. Detta är en kvinna som tidigare varit anställd i över 20 år på företaget. När så många fick kicken blev hon anställd av ett bemanningsföretag och fick så småningom komma tillbaka till företaget som konsult. Nu är hon alltså här i vår grupp och från dag ett deklarerade hon att hon ville tillbaka. Hon smörar något så otroligt med alla i gruppen och jag är 100% säker på att hon också kommer att söka. Om jag tar med mig fika tar hon med sig ännu mer fika dagen efter. I Fredags påminde hon mig om att hon bjudit på tårta för någon dag sedan!

Det som gör mig nervös är följande:

Hon är över 45 och har redan fått de barn hon vill ha

Hon har över 20 års erfarenhet

Hon är nästan löjligt utåtriktad

Hon kan nästan lika mycket som jag, i vissa fall mer

Jag är ung

Har bara arbetat på företaget i 2.5 år

De antar att jag kommer att vilja ha barn snart

Min chef vet om att vi har problem och att jag behöver mycket ledig tid

Jag är mycket mer tystlåten än vad den andra kvinnan är

Hur ska det gå?!