Igår kom E´s yngre syster på besök. Inte den gravida systern utan den lite äldre. Hon fick reda på att hon har PCO för två år sedan, ungefär samtidigt som vi började försöka bli med barn. Sedan den dagen vi berättade om våra problem för E´s familj har hon inte sagt någonting alls om barnlösheten eller det hon och jag har gemensamt.

Men så igår kom hon alltså hit. Vi drack kaffe och tittade lite på tv, sånt som man gör. Skillnaden nu var att hon inte åkte hem efter någon timme. Det slutade med att bara hon och jag satt kvar i soffan och pratade om allt möjligt. Jag drog medvetet konversationen mot barnlösheten för att se vad som hände och det gick jättebra. Eftersom jag vet att E´s syster är en direktlänk tillbaka till svärmor så passade jag på att berätta allt det som jag gärna vill att de ska veta. Det som jag aldrig skulle kunna sitta och berätta för svärföräldrarna. Vi pratade om IVF, utredningar, kramper, sorg... ja nästan allt. Det var verkligen jättebefriande!

Det kanske låter egoistiskt eller konstigt men jag vill att våra nära och kära ska veta hur jäkla svårt det är att vara barnlösa mot sin vilja. Jag vill inte att det ska verka lite småjobbigt. Jag vill att de ska veta allt. Att IVF är någonting stort och skrämmande. Att det inte BARA är att lägga ner och tänka på annat. Att det kommer att göra ont. Förändra mig och min kropp.

Det finns allt för många som inte förstår. Men nu vet iaf E´s familj lite mer.

Nu sitter jag uppe och våndas över att jättetöntigt tal jag tänker hålla på min mammas bröllop imorgon. Det är inget jag har lust att göra men det är en sån där sak som man tvingar sig till för att utmana sig själv. Det hade kännts mycket bättre om talet var färdigskrivet men det är det såklart inte. Blir nog uppe en bra stund till och våndas. Men det gör inget för vet ni vad? Nu är det bara 10 dagar kvar!!!!!