Åh det börjar närma sig. Funderar på hur jag ska kunna sova, äta och tänka i helgen över huvud taget. E är så less på att höra mig säga att jag är nervös att han nog bara svarar "ja men var inte det" per ren automatik. Det känns lite bättre att jag sett pyret på ultraljud för 1.5 vecka sedan, men bara lite. Då hade h*n växt rejält, rörde på armar och ben och det lilla hjärtat slog. Ibland kan jag förnimma vårt mirakel i magen genom små "knuffar" och ibland tror jag mig även känna att h*n vänder sig där inne. Det sprider sig en konstig känsla innuti magen. Svårt att förklara men det känns ungefär som när hjärtat plötsligt slår lite ojämnt och man drar lite efter andan för att det känns konstigt. Så känns det ibland. Något i magen roterar och man håller andan i någon sekund. Hoppas och önskar iallafall att det är vårt lilla pyre jag känner. Men det kan man ju inte heller vara säker på. Önskar att jag kunde snabbspola tiden tills vecka 27 då jag kommer att kunna känna "riktiga" sparkar och tydliga rörelser varje dag.

Eftersom E fyller på på Måndag planerar jag att ha kalas för honom veckan efter. Förr har jag alltid särat på min familj och E´s familj eftersom jag inte orkade bjuda min syster när hon var gravid eller när hon hade en nyfödd bäbis. Denna gång ska jag låta dom träffas och det känns så himla bra. Det är ett tecken på att jag och E mår så mycket bättre nu. Jag ser det på E som varje morgon vaknar på bra humör och jag ser det på mig själv som helt plötsligt ler riktiga leenden. Mitt skratt har till och med förändrats. Jag har inte skrattat riktigt på nästan 3 år.

TF, Falun och pyret har verkligen gett oss livet tillbaka <3!

När jag gick och la mig igår kände jag att jag skulle somna på en gång, vilket jag också gjorde. Men klockan 2 på natten vaknade jag av kramper och ilningar i magen, högt upp under revbenen och ner i ryggraden. Det gick inte att ligga kvar så jag satte mig på toaletten ett tag. Fast det funkar ju som bekant inte. Då gick jag några varv runt i huset. Satte på datorn och googlade på "smärta och kramp högt upp i magen". Den enda träff jag fick som verkade relevant var magkatarr, något jag aldrig haft problem med innan. Funderade på om det kan ha att göra med att jag sov på rygg... Varje gång jag ligger raklång på rygg känner jag pulsen slå jättehårt i kroppen och kanske livmodern hade tryckt på något som gjorde ont?

Fina E hade köpt hem flera påsar med olika sorters torkade katrinplommon så jag öppnade en av dom och tryckte i mig fyra-fem st innan jag la mig i sängen igen med kläderna på. Efter ett tag liggandes på sidan kändes det bättre och jag somnade, men då var klockan redan halv 4 skulle jag gissa. Då började jag drömma väldigt livligt istället. I en av drömmarna tyckte jag att det rörde sig så mycket i magen. När jag la handen där kunde man känna bäbisens huvud och kropp som hoppade och roterade jättemycket där inne. I drömmen grabbade jag tag i E´s hand och så låg vi där och kände när bäbisen hoppade och gjorde piruetter i magen. Sekunden efter det ringde klockan.

Jag är inte den piggaste människan på jorden idag men det kommer jag nog att bli på lunchen då jag får träffa flera av mina fina bloggvänner en stund <3!

Det finns ett gravidsymptom som verkligen inte gått i vågor för mig, som varit konstant hela tiden. Igår hade jag nästan panik på kvällen och letade land och rike *läs i huset och hos släkten* runt för att få tag på katrinplommon. Tillslut kom mamma, min räddare i nöden (haha) med en påse torkad frukt. Jag satte i mig alla plommon och alla torkade päron i tron om att det skulle bli bättre (ville inte skriva lösa sig ;) ). Tyvärr så är allt oförändrat idag. Funderar på att sätta in det stora artilleriet och köpa katrinplommonjuice på lunchen. Barnmatsvarianten är inte att rekomendera och torkade plommon verkar inte heller fungera så bra just nu. Så nu vet ni det, det var väl intressant? :D

I morse gick vi in i vecka 19 vilket betyder fyra dagar förutom denna innan det är dags för RUL. Jag har tagit ledigt hela RUL-dagen för att kunna varva ner. Skulle inte få nånting gjort på jobbet ändå. Herregud det är ju fem dagar kvar och jag har redan svårt att koncentrera mig!

E fyller 28 år samma dag, den 13:e Februari så jag planerar att väcka honom med sång, varm choklad och mackor. Han har redan köpt sin egen födelsedagspresent men han kommer att få en till från mig och en från pyret som han inte vet om. Dessutom kommer det att vänta ytterligare en sak på honom i köket. När E var liten brukade hans mamma göra iordning en kruka med chips som "jord", en gurka som "blomma" fylld med tandpetare med varsitt geléhallon på. Sök på "godiskaktus" på google så förstår ni vad jag menar. En sådan kommer han att få :) och kanske en nördig speltidning eller något.

Det ligger en ganska rolig historia bakom den första gången jag såg en sådan godiskaktus. E´s familj håller ganska starkt på traditionerna och när vi varit tillsammans i bara några månader var det dags för E att fylla år. Han skulle fylla 18 och jag var 16 så han bodde kvar hemma hos föräldrarna vid den tiden. E hade berättat att hela familjen brukade väcka honom med sång och tårta på sängen. Jag var såklart livrädd och sov med kläderna på och ett öga öppet hela natten. Man vill ju verkligen inte ligga näck när svärföräldrarna slänger upp dörren! Tilllslut blev det äntligen morgon och jag hörde steg i trappen. Det var E´s mamma. Hon öppnade dörren utan att titta in och fumlande ställde hon en godiskaktus på golvet. Sen sa hon:

Svärmor med hes viskande röst - "E!"..... "E!!"

Yrvaken E - "Jaa?"

Svärmor - "Grattis!"

Sen stängde hon dörren. Haha. Där hade jag legat vaken hela natten och våndats. Hon hade säkert tyckt att det var lika obekvämt som jag tyckte att det var. Tack och lov så är vår relation så pass stabil och bra nu att om hon var i samma hus som E nu när han fyller 28 skulle hon säkerligen ha ryckt upp dörren och sjungit för full halls. Tänk att vi firar 10 år tillsammans på alla hjärtans dag <3 Och att vi äntligen är tre istället för två! Det har vi längtat efter sedan den dagen vi träffades.

Fem dagar kvar. Kan inte tänka på så mycket annat. Jo att kanske att jag igår lyckades fastna med benet under E när jag reste på mig och idag har superont i bäckenet. Det ilar när jag går och när jag sätter mig ner. Hur lyckas man med det?

Jag räknar också ner till en mysig lunch denna veckan med fina bloggvänner. Dit är det inte lika många dagar :)

Så har jag varit och lämnat urinprov igen. Det har inte kännts riktigt bra efter anitbiotikakuren så jag vill få det bekräftat att UVI:n verkligen är borta. Tyvärr så var de som vanligt så stressade att jag bara fick kissa och sen gå därifrån. Hann inte ställa några frågor alls. Svar på odlingen kommer om några dagar. Jag vet att KK som skrev ut Selexid förra veckan inte valde att odla vidare mitt prov och tittade inte heller efter GBS. Men det måste väl barnmorskan ha tittat efter när vi skrev in oss på mödravårscentralen?  Om jag skulle haft GBS skulle det väl visat sig på några av alla de prover jag lämnat hos både barnmorskan, kk och TF? Jag är så himla knäpp som oroar mig för allt hela tiden!

Nu är provet iallafall lämnat och nu ser vi fram emot rutinultraljudet som är om bara en vecka. Vi längtar som galningar trots att vi samtidigt är otroligt nervösa. Jag har påmint E varje dag om hur många dagar det återstår innan vi får se pyret igen och jag trodde han var less på att räkna ner, men igår när vi satt i soffan sa han plötsligt:

E - "Du har ju inte sagt något om dagarna idag!"

Jag - "Jaha, jag trodde du var less på att jag tjatade?"

E - "Nej absolut inte!"

Jag - "Ok det är 8 dagar kvar!"

E - "Nää det är bara en vecka kvar!!"

Jag - "Vad gullig du är, har du tänkt på det idag på jobbet?"

E (Ler och ser drömsk ut) - "Ja, hela dagen"

De senaste dagarna har magen verkligen "ploppat" ut. Eller så syns det mer nu när jag gått över till mammabyxor (äntligten). Jag som vill vänta med att berätta på jobbet till vi sett att allt är bra på RUL får det kämpigt att dölja magen i fikarummet. Det känns skönt att det bara är 9 dagar kvar till vår tid 11.30 på sjukhuset.

Imorgon har jag ätit klart kuren för urinvägsinfektionen men jag har inte fått någon tid för att lämna urinprov så att man vet med säkerhet att bakterierna är borta. Eftersom jag haft problem med UVI förut så vill jag vara på den säkra sidan. Därför ringde jag imorse och bokade tid till Måndagen. Det finns nog många som irriterar sig på oroade förstagångsgravida som jag men det spelar ingen roll. Jag vet att jag inte kommer att slappna av innan jag sett svart på vitt att allt är bra. Dessutom är det fortfarande inte helt borta, det känner jag varje gång jag går på toaletten.

Idag är det vecka 17+2 och det innebär inte bara att vi kommit en dag närmare RUL utan också att min bästa vän K ligger och föder barn! Hon som kämpat mot både endometrios och slöa/få spermier i 9 år. Mina tankar går också till fina Hjärtat blöder som idag får tillbaka ett fint embryo och blir ruvare <3! Extra mycket lycka till till er idag!

Måste bara skriva om min hemska mardröm som väckte mig klockan 4 imorse. Jag drömde att jag blivit med barn via IVF men att bäbisen inte skulle må så bra i min mage. För att den skulle överleva flyttade läkarna den till min systers mage. Jag kunde se bäbisen sparka där inne och var glad för att den snart skulle bli flyttat tillbaka till mig. Det skulle göras hos TF i Härnösand men när vi kom dit vägrade han göra det och sa att så fick man inte göra. Bäbisen skulle förbli i min systers mage och då blev det också hennes barn. Men hon ville inte ha det.

I drömmen satt jag och grät efteråt på en stol i köket. Min syster gav mig ett jättestort gossidjur och sa "Ja vi tänkte ju ge er den är när ni fött ert barn, men eftersom du inte får det nu så får du väl ta den här själv".

F R U K T A N S V Ä R D dröm!! Usch vad jobbigt det var att vakna upp och börja ifrågasätta om jag verkligen är gravid på riktigt.  Det var så skönt att kunna lägga handen på magen och känna att det är hårt och står upp där livmodern växer. Förstår inte varför det ska vara så svårt för min kropp att drömma fina drömmar om det som kommer i framtiden. Har det inte riktigt gått in i huvudet på mig än att vi verkligen väntar barn?