Yogastudion här i Sundsvall håller varje Onsdag till mitten av Maj en kurs i gravidyoga. Funderar på om det är något för mig. Skulle behöva lära mig att slappna av och känna lite mer tillit till kroppen :)

Så här beskrivs gravidyogan:

   "Att gå en kurs i Gravidyoga är ett sätt att förbereda sig fysiskt och mentalt inför förlossningen samtidigt som man ökar välbefinnandet för både mamma och barn under graviditeten."

Oj vilken helg. Först storstädning och middag med några vänner, sen storhandling, städning igen och kalas hela dagen på Söndagen. Inte mycket till vila och inte så jättenyttiga intag för den delen heller :). Men trevligt var det. E´s lillasyster hade med sig lilla familjen och jag och E blev båda så bäbissjuka att vi var tvungen att ta en shoppingtur direkt efter kalaset. Det blev inhandlat en taklampa och en vägglist till pyrets rum. Det viktigaste rummet i hela huset. Efter montering och inspektering däckade vi i sängen redan klockan 21.20

Idag har jag och E träffats en snabbis på lunchen och handlat färg till ytterligare ett rum. Tanken är att vi ska orka/hinna/vilja/våga måla om redan ikväll men vi får se hur det blir med det. Vi valde en ganska varm gråfärg så det ska bli oerhört intressant att se hur det blir. 

Hela helgen har jag kännt av pyret jättelite. Några småknuffar mot kvällen men inte mycket alls. Längtar så tills h*n växer på sig så pass mycket att jag får känna tydliga rörelser mest hela tiden. Jag har också märkt att magen ändrar form mycket mer nu än den gjort innan. När jag ligger på mage växlar den med att puta ut väldigt till att nästan försvinnna. Det är också svårt att känna vart livmodern slutar nu. Ibland känner jag kanten precis i höjd med ovansidan av naveln och ibland känns det som om den är någon centimeter längre upp. Ibland när jag tar på magen är den mjuk och ibland känner jag jättetydligt vart bäbisen ligger. Så mysigt <3!

Trots att det är så roligt att handla saker till pyret drar vi oss lite för det. Det känns fortfarande lite förbjudet. Undrar när vi ska våga oss på att köpa till exempel vagn och spjälsäng?

Vi har föresten fått hem vårt babynest. Bild kommer senare.

Jag och syster innan behandlingen.

Jag och syster innan hon födde sitt andra barn. Vecka 35 vs vecka 15.

Det känns som om tröttheten är på väg tillbaka. Perfekt timing nu när E har fyllt år och det kommer en massa folk både på middag och sen på kalas. E´s syster är dessutom glutenallergiker så det blir mycket specialbak och mycket städning på schemat för helgen. Blir så matt bara jag tänker på det.

Barnmorskan ringde upp och pratade en stund med mig om det här trycket jag känner ner mot underlivet när jag slappnar av. Hon förklarade det med att eftersom bäbisen befinner sig under naveln så här tidigt i graviditeten så skapas det ett väldigt tryck. Det går över när jag gått några veckor till. Det är ju sååå tidigt än. Det får jag alltid höra när jag pratar med henne. Irriterande. Hon trodde iallafall inte att det skulle vara några som helst problem och tyckte att jag skulle sluta känna efter så mycket. Lätt för henne att säga.

För första gången på länge kände jag att jag behövde gråta en skvätt efter vårt samtal. Jag vet inte varför igentligen. Kanske för att BM pratat om att hon förstår att jag är orolig eftersom vi hade svårt att bli med barn. Tror det var känslan av att ständigt misslyckas, att vänta på att det ska gå åt helvete som kom tillbaka.

Varför kan jag inte bara känna lugn och ro utan måste hela tiden hitta nya saker att oroa mig för? Under lunchen gick jag och la mig i vilorummet, grät en skväll och somnade sedan en timme. Jag tog med mig kameran och tittade på ultraljudsfilmen en gång för att påminna hjärnan om att jag verkligen är gravid.

Efter en stunds vila känns det bättre men huvudvärk och trötthet blev jag inte av med. Pyret är snäll och sparkar och rör på sig då och då så att jag kan få le ett tag. Efter vilan är den mesta av tryck-känslan borta för stunden och det ilar mest bara i ljumskarna. Skönt att känna att livmodern växer på där inne.

Urinprovet jag lämnade efter den avslutade kuren med anitibiotika påvisade inga bakterier eller annat skumt. Jag ska på uppmaning av vårdcentralen lämna ytterligare ett prov nästa vecka. Det känns skönt att de vill ha så bra koll på mig. Anledningen till att jag envisades med att lämna ytterligare ett prov är att det stundtals trycker på så väldigt i underlivet. Det kommer när jag sitter på huk eller sitter på toaletten och slappnar av. Svårt att beskriva men det känns som om allt i underlivet fylls med blod och trycks neråt. När jag sedan ska knipa eller ställa mig upp gör det liksom ont att använda musklerna. Typiskt uvi-symptom tänkte jag men tji fick jag där. Undrar om det beror på hur bäbisen ligger? Om den trycker på neråt ibland och att det är då det kan kännas sådär mysko?

För övrigt tittar jag på ultraljudsfilmen kanske 30 ggr/dag. Både jag och E tyckte oss se en liten snopp på RUL så vår tidigare övertygelse om att det kanske ligger en liten tjej i magen har nu ändrats något. Vi blir såklart överlyckliga oavsett om vi får en liten tjej eller en liten pojke men vi kan inte låta bli att spekulera. Längtar så tills vi kan visa upp filmen för E´s svärföräldrar. Tänk att det är den första filmen på vårt barn! Svårt att få in i huvudet att det är vår bäbis på filmen och att min hand som smeker magen bara befinner sig några centimeter ifrån honom/henne.

Äntligen ny vecka. Nu närmar vi oss halvtid och det är ju helt otroligt vad tiden ändå flutit på! Jag och E fick en liten stund tillsammans igårkväll då vi äntligen kunde skåla i den där alkoholfria champagnen som stått och väntat i kylen. Tanken var att vi skulle spara den till det första ultraljudet, men det blev inte av. Inte heller blev den uppdrucken efter det andra ul eller efter RUL.  MEN igår när vi firade våra 10 år tillsammans öppnades flaskan och vi skålade för pyret i magen. Choklad från fina vänner mumsade vi också på

Vi har alltid varit noga med att visa varandra hur mycket vi bryr och oss om den andra och flera gånger om dagen säger vi "jag älskar dig". På kvällen innan vi somnar håller han om mig och säger det som det allra sista orden för dagen. På morgonen innan jag går till jobbet ställer jag hans väckarklocka och masserar honom på fötterna innan vi skiljs åt. Kärleken är så stor men trots detta vet vi båda att det snart kommer en liten människa till oss som kommer att få all denna kärleken att växa ofantligt. Att vårt barn kommer att älskas till och med ännu mer än vad vi älskar idag. Det är något helt fantastiskt och det pratar vi ofta om.

Hela gårdagen svävade vi på små rosa fluffiga moln. Jag var så lycklig att till och med en incident som vanligtvis skulle skakat om hela tillvaron inte rubbade mig särskilt mycket. Efter ultraljudet åkte vi nämligen hem till min syster och hennes små barn för att mysa. Vi var där kanske en timme och sen åkte vi hem. På kvällen precis innan vi skulle gå ut genom dörren för att åka till svärföräldrarna hör syster av sig och säger att hon fått magsjuka. Visst det var inte roligt att höra och vi ställde in besöket hos E´s föräldrar men jag hade inte alls lika mycket panik som jag brukar få.

Vi tillbringade kvällen i soffan istället och hade maratonvisning av senaste säsongen av 24. Då och då sprang vi in till datorn för att titta på filmen från ultraljudet. Innan vi såg pyret igår var vi säkra på att vi väntar en liten tjej, men eftersom båda tyckte att vi såg en liten snopp när läkaren tittade på höften och låren tror vi nog att det kan vara en liten pojke i magen :)

Idag firar jag och E 10 år tillsammans! Båda två hade helt glömt bort det så jag fick ringa och gratta honom när han var på väg till jobbet :) Tyvärr kommer han inte hem fören klockan halv 10 så vi får inte så mycket tid tillsammans. Firandet är istället planerat till April då vi åker till Stockholm för en weekendresa bara vi tre.

Bjuder på en bild dagen till ära. Detta togs i somras på mammas bröllop, precis innan vi påbörjade behandlingen som skulle föra pyret till oss.

Bäbis var 18 cm lång och vägde 200 gram, precis som den ska göra i denna veckan så vi fick behålla den 11:e Juli som bf. Det var magiskt och obeskrivligt att äntligen få se pyret så länge. Jag låg och log och grät lite i smyg hela tiden. Tack vare tips från Solens strålar tog vi med oss kameran och har nu en filmsnutt som kommer att visas 1000 ggr här hemma. Såhär i efterhand kom jag på att vi inte ens hade en tanke på att fråga om myomet men eftersom det inte syntes något och läkaren inte sa något om det så antar jag att den försvunnit. Vi känner bara total lycka idag <3!