Idag är det precis ett år sedan vår testdag då vi fick reda på att vi väntade A-V. Då världen inte skulle vara så svart och tom för oss längre. Det var en sån lycklig dag. Om någon hade berättat för oss att jag på årsdagen skulke sitta med prästen i soffan och disskutera ett dop så skulle jag absolut inte trott på det. Jag var inställd på att jag inte kunde bli med barn.

Den 6:e november kommer för alltid att påminna om den där stora lyckan och lättnaden, men för andra i vår närhet var det bara en sorgens dag idag och det gör mig så ledsen. Fina A och hennes sambo fick dåliga besked och nära släktingar testade idag minus för tredje gången. Den kvinnliga släktingen är dessutom sjuk så vem vet hur många behandlingar de tillåts göra eftersom ivf-meicinerna innebär ett avbrott i hennes vanliga medicinering.

Det är så ledsamt att så fina människor fortfarande är kvar i sin kamp och det påminner mig om att även vi någon gång måste tillbaka till den.

Jag önskar att alla fick uppleva en 6:e november så som vi fick för ett år sedan men livet är som bekant orättvist. Efter prästens besök orkade jag inte ta mig an något speciellt utan passade på att mysa extra mycket med A-V. En dag kommer jag att berätta för henne om vår och våra vänners kamp för att bli med barn. Vid det laget har livet ordnat sig för de som ännu inte plussat. Jag hoppas bara att de orkar kämpa tills det plötsligt vänder öven för dom.