A-V kräver mer och mer uppmärksamhet nu när hon kommit på att hon både kan sitta och stå (i knät när man håller i henne). Hon älskar att stirra och tycker mycket om att titta intensivt på allt och alla som kommer i vår väg. Det var ett tag sedan vi vägde henne med hon är nog uppe i 6 kilo skulle jag tro. Det börjar tära på mina handleder, speciellt när vi sjunger "en flygande bäbis" på babysången och lyfter upp de små ovanför våra huvuden.

Fars dag, som såklart uppmärksammades här hemma var jättemysig. E fick frukost på sängen och fina paket av A-V. Vi låg kvar i sängen och åt med henne mellan oss i skenet av tända ljus. Vi pratade mycket om tiden innan A-V och hur ofattbart det fortfarande känns att hon verkligen finns här hos oss. Dagen spenderades senare hos både E´s och min pappa. En massa tårta och onyttigheter blev det. På kvällen fick jag världens flashback till hur det var för ett år sedan då jag gick omkring här hemma och mådde konstant illa. Måste behärska mig med sötsakerna nu. Jag och E skakar hand på att vi ska bli nyttigare ungefär två ggr i veckan, men redan samma kväll brukar vi ändå sitta i soffan med varsin kaka i handen.

Trots sötsaker så är jag nere på min normalvikt igen (fast utan alla härliga karatemuskler :/). Behandlingarna hade lagt på några kilo också som det kändes skönt att bli av med. Eftersom vi sa nej till p-piller så är jag äntligen helt utan tillsatta hormoner och det känns bra att kunna låta kroppen vila lite.

Tiden går med rasande fart och idag är A-Vs sista dag som en tremånadersbäbis. Om några dagar ska hon få smaka på riktig mat för första gången. Självklart ska det filmas :) E börjar se fram emot att gå på pappaledighet några dagar i veckan och jag bävar inför att gå tillbaka till slitet på jobbet. Ringde faktiskt igår och bestämde med chefen att jag bara vill jobba 40%, alltså två dagar i veckan istället för tre. Det var en lättnad att få ok från henne efter flera veckor av vånda inför att behöva "lämna" A-V. Två dagar på jobbet känns mycket lättare än tre.

Vi firade E lite försiktigt på fars dag förra året men detta blev hans allra första riktiga firande och det var stort. Varje gång far och dotter är tillsammans kan jag se vad enormt stolt och kär han är. Det gör ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på den tiden då jag hela tiden var tvungen att berätta att det gått åt helvete och jag såg att han blev så ledsen. Det enda vi önskade för varandra var att vi skulle få bli föräldrar. Det är verkligen ingen självklarhet att få barn och varje mor och fars dag framöver kommer uppmärksammas rejält hos oss.