Det har alltid varit något jag längtat efter, att äntligen få vara med i tidningen med vårt nyfödda barn. Länge trodde jag att det aldrig skulle hända. En dag på jobbet fick jag se en annons där mamman hade samma förnamn som jag. När jag tittade snabbt kunde jag nästan fantisera om att det var våra namn och vårt barn som var på bilden. Jag sparade sidan som pdf och hade den på skrivbordet så att jag kunde öppna den och drömma lite då och då.

Idag är vi äntligen med i tidningen, jag och E och vårt nyfödda barn. Hon fyller 10 veckor idag men det är fortfarande svårt att helt förstå att det inte är bara en fantasi.

Här hemma har det varit hektiskt ett tag. Man tror att man har mycket tid när man är ledig men herregud vad dagarna bara flyger förbi!

Jag ringde bvc för att prata om A-V's läskiga episoder där hon sätter i halsen. Vi fick komma in samma dag på kontroll men fick svaret att det antagligen är dykreflexen och eftersom hon inte blir blå och livlös så ska jag sova lugnt om nätterna (yeah right!) Som tur är har hon inte haft några fler sådana incidenter *ta-i-trä*.

Vi tittade på film från A-V's första veckor och insåg att det händer så otroligt mycket med henne nu. Nu är hon med och ler åt oss och sina favoritsaker. När jag lägger henne brevid mig för att amma på natten slutar hon skrika och gapar för hon vet vad som kommer :)

När det är dags att sova brukar det fungera jättebra att lägga något över hennes ögon. Om hon fortfarande är orolig lägger jag näsan mot hennes och snosar på henne medans hon blundar.

Nu är videokameran tömd och jag ska bli bättre på att filma vardagen, det är ju trots allt den man brukar glömma. Imorgon väntar barnklädesmarknad och det ska bli jättekul att fynda! 10 kr för en body som i affärerna kostar 100 kr känns ju helt ok :) dessutom är det ju redan tvättat och innehåller mindre gifter.

Idag har vi varit och skrivit på faderskapsintyget som gör att E numera är pappa även på papperet. Självklart skrev vi också på för gemensam vårdnad. Detta betyder att A-Vs valda efternamn (E's) kommer att gå igenom.

Innan vi visste hur svårt det skulle vara att bli med barn hade vi planerat att vara gifta vid det här laget men de pengarna fick gå till annat. Till något, eller någon ;) mycket viktigare. Det spelar ingen roll att vi ännu inte haft tid/ork/råd att bli man och hustru. Nu har A-V hans efternamn och förhoppningsvis är det min tur snart :)

Efter noggranna efterforskningar på nätet (pålåtliga google) verkar det som om det är dykreflexen som gör så att hon inte andas. När saliv eller kräks kommer i fel strupe så täpps halsen igen. Det växer bort när de blir äldre och på kräksbarn är det vanligare att reflexen sitter kvar längre.

Jag tror att jag drömde om detta innan hon var född. Kom på att jag flera gånger under graviditeten drömde att halsen slöt sig och jag vaknade av att jag var tvungen att dra efter andan. Kanske kroppen kände på sig något?

Att A-V kommer att hålla oss vakna och nervösa i framtiden när hon blivit härlig tonåring råder det inga tvivel om, men att hon redan ska få mig att sova med ett öga öppet känns lite väl tidigt.

Hon är ju en kräkbäbis (självklart eftersom jag har kräkfobi) och trots att det blivit lite bättre på den fronten har hon börjat med något oerhört obehagligt. På nätterna efter matning när hon ligger mellan oss i sitt babynest kan hon ibland kräkas och andas in det så att hon inte får någon luft. Hon får inte ut ett knyst och sträcker på sig och sprattlar i panik. Som tur är sover jag så lätt att jag vaknar och kan lyfta upp henne snabbt som tusan. Så fort hon får luft igen skriker hon ett så hjärtskärande skrik att det river sönder mig. Efter några sekunder lugnar hon ner sig och vill bara ligga intill mig och gosa. Där somnar hon snabbt men jag kan inte sova riktigt igen. Funderar på hur jag nånsin ska våga lägga henne i egen säng?!

Idag har jag varit på mammasamtal på BVC och passade på att väga lillan. Hon väger nu 4440 gram och det betyder en ökning på 170 gram i veckan, alltså helt normalt. Var lite rädd att hon inte fick i sig nog med näring eftersom hon sällan är helt nöjd efter amningen men så är alltså inte fallet. Skönt!

Appropå amning så träffade vi en kvinna i 50-års åldern i helgen på vernisaget som frågade de vanliga frågorna (som alla andra) "går det bra med amningen? " "är hon snäll?" "sover hon på natten?". När det kom fram att A-V vaknar var tredje timme på natten för att ammas nästan skrek hon ut "Men hur mycket väger hon?! Är det över 4 kilo behöver hon INTE ammas på natten! Vägra henne mat så ska du se att det går över på tre dagar".

Förstår inte varför alla ska lägga sig i det här med amningen. Varför i hela världen skulle jag vägra henne mat om hon vill ha det? Skulle aldrig kunna ligga bredvid henne på natten när hon skriker efter mat och inte ge henne det! Eftersom hon vill ha det så är det ju något hon behöver.

A-V har börjat le flera gånger om dagen och inte bara när vi busar med henne. Nu kan man nästan tro att hon har humor när hon ligger och ler för sig själv :) På dagarna kan hon helt plötsligt bli jätteledsen och nästan otröstlig, speciellt när hon är övertrött och då är det enda som hjälper att lägga henne på skötbordet så att hon kan se Bamsemobilen som hon älskar. Det kan också funka att lägga henne i babygymmet men då får man vara snabb med att ta bort den lilla gröna fisken som hänger där för den verkar vara hennes ärkefiende :)!

Hon fyllde hela 8 (!) veckor i Lördags och dagen innan använde vi de sista blöjorna i den minsta storleken. Det kändes faktiskt lite motigt men jag är såklart glad åt att hon växer som hon ska.

Favoriten just nu är ramsan från babysången som går såhär (samtidigt som man gosar med dom):

"Fötter...ben...och kropp

armar...hals....och huvudknopp

det... är.....Duuuu!

 
Härmas och lipar mot mamma

Det är verkligen hög tid att ta kort till tidningen nu. Dessutom vill vi ha något fint kort att skicka ut som tackkort till alla fina som uppvaktat A-V sen hon föddes. Detta kom vi på imorse och ringde och försökte boka fotograf. Idag var den enda dagen som passade alla så E´s envisa förkylning till trots så kom min fina svåger med familj på besök för att fota lite. Vi hade badat och matat A-V precis innan så att hon skulle vara så glad och ren som möjligt men självklart lyckades hon smygkissa när hon låg på skötbordet och de valda kläderna blev helt dyngsura. När vi väl fått på henne en mysig höstdress, snytit E 50 ggr samt drogat med hostmedicin och tagit på oss kläder utan spyfläckar hade det börjat skymma och lillan var trött :)

Vi gick ut på altanen för att ta vara på det sista solljuset. Eftersom A-V är väldigt stark i nacken ville vi ha en bild på alla tre framifrån och lutade henne därför över en fäll som lagts på räcket. Tyvärr fick hon genast syn på parabolantennen och den var verkligen toppenintressant för hon vägrade slita blicken från den. Vi får se om några av bilderna blev ok iallafall :)

E tog några snabba (och oskarpa) bilder av mig och A-V efter att främmandet hade åkt hem. Bäst att passa på när jag för en gångs skull hade sminkat mig. Det händer verkligen inte ofta.

E ligger hemma med förkylning för andra gången på tre veckor så hela familjen ligger nerbäddade i soffan och slötittar på tv. Det ger tid över till att fylla i boken jag köpt till A-V.

Tanken är att jag ska skriva om hennes liv här med oss och hennes framsteg. Man glömmer så himla snabbt hur vardagen är i takt med att hon växer. Här kan jag skriva allt det vi upplever tillsammans dagarna och på det sättet kan både hon och jag läsa om det i framtiden.

I helgen firade vi min fina mormor som fyller 84 år imorgon. Som vanligt visade A-V upp sig från sin bästa sida och lät sig snällt skickas runt bland beundrande släktingar. Jag får ofta kommentarer om hur glad och lugn hon är, men som med alla andra har även hon en annan sida när hon är hemma :) När det bara är vi två kräver hon ständig närhet och att det händer saker hela tiden. Då är hon en väldigt vaken liten tjej. Såhär såg hon ut nästan hela kalaset:

Medans hon hemma för det mesta ser ut såhär :)