Idag har vi arrangerat en höstbild i vardagsrummet och tagit kort på A-V inför Halloween. Önskar att både ljuset och kameraobjektivet vore bättre men trots oskärpa så blev bilderna fina iallafall. Löven och allt det vi använt ligger kvar på golvet tills imorgon om andan faller på att försöka ta fler kort, men risken finns att det blir massakerat under naten av en viss katt...

Idag är det precis ett år sedan vårt efterlängtade äggplock. Det känns fortfarande som om det var bara igår. Det visste vi ju inte då men det var den allra första dagen i Anna-Veras liv. Vilken speciell känsla det är att veta precis vilken dag, ja nästan vilken minut hennes liv tog sin början! När vi vaknade den morgonen var det mulet och trist men när vi stegade ut från kliniken hade solen spruckit igenom molnen och det var plötsligt vackert väder. Jag kommer ihåg att vi tyckte att det speglade mycket hur vi kände just då. Den långa långa väntan inför att få börja med IVF och all nervositet inför plocket var äntligen över. Ängslan och rädslan skulle ju nå nya höjder bara några dagar senare men just då i det ögonblicket kände vi inte alls sån stor sorg utan faktiskt mer hopp än vi kännt på länge. Det kändes så bra att veta att vi nu var mitt uppe i att få den bästa hjälp som finns att få, oavsett hur det skulle gå så var vi omhändertagna. Det var SÅ skönt att liksom lämna över till någon annan. Nu var det inte längre vårt ansvar att det skulle bli ett barn. Vi satte oss i bilen och kände en sån lättnad, fast också en saknad för de små potientiella barnen vi skulle åka ifrån några dagar. Vi lämnade ju faktiskt kvar en stor del av oss där i Falun. Staden som alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i vårt hjärta.

Anna-Vera fick fira sitt första år på ett lite knepigt vis eftersom det var dags för vaccinationssprutorna idag. Hon är fortfarande en liten morgontrött tjej så det var inte poppis att behöva stiga upp klockan halv 8 på morgonen. Som tur är kunde E följa med till BVC innan han skulle till jobbet. Han fick det jobbiga uppdraget att hålla i lillan när nålarna skulle in i hennes små små lår. Jag trodde att det skulle gå bra att titta på men när nålarna gick in och hon började skrika så högg det till så fruktansvärt i hjärtat att jag fick bita mig hårt i läppen för att inte gråta. Så fort det var klart nästan ryckte jag henne från E´s famn för att trösta. Tack och lov gick det fort att få henne lugn igen så fort hon fick lägga sig på skötbordet med nappen. Väl hemma så sov hon ganska länge och var lite trött och seg. Än så länge ingen feber eller svullnad på benen.

När E åkte iväg för att jobba stoppade jag ner A-V i hennes nya åkpåse och tog en tur ner till havet. Hon somnade snabbt till ljudet av vågorna och jag fick tid att mysa i solskenet och passade på att plocka på mig en massa fina runda lena svarta stenar från stranden. När jag var liten brukade jag alltid plocka sten just där så jag tror att jag ska försöka göra något fint av dom till hennes rum. Kanske lägga dom i en glasvas med ett ljus i mitten. Som ett minne på årsdagen. Precis som för ett år sedan sprack solen igenom och det var riktigt varmt och fint att sitta ute.

Efter prommenaden var hon lite piggare och lyckades trots lite småhängighet greppa tag i sin skallra för allra första gången, sådär medvetet :)

Igår åkte jag och A-V på "bloggträff" med fina fina vänner. Med oss hem hade vi två otroligt fina presenter till lillan. En jättefin och passande ugglesparbössa och en underbar kopp med texten: "Din resa till livet är unik. Du är unik" Tack så otroligt mycket igen! Det värmer så att ni tycker om A-V så mycket och det betyder också mycket att ni orkar vara med mig även när det känns tungt.

Sitter och funderar lite över det kommande dopet. Planerar att baka en massa kakor månaden innan och lägga i frysen men problemet är att vi har glutenallergiker, nötallergiker och laktosintolleranta i släkten... What to do? Biskvier är ju bra gör nästan alla och går att frysa, men de innehåller ju mandel.

Ska jag göra egna tårtor eller beställa... Nä kommer inte så långt med planeringen men inbjudningskorten är iallafall designade och kan skickas på måndag. Alltid något :)!

Idag var det dags för det första babysimmet. A-V hade både ätit, sovit samt tränat i en annan pool innan så jag trodde att hon skulle gilla det. Meeen efter ca 10 minuter i vattnet började underläppen skaka och sen var gallskriket ett faktum. Jag och hennes faster försökte doppa henne igen efter lite ammning men nästan på en gång kom samma skrik tillbaka. Bad var nog inte uppskattat idag. Att ligga på rygg inne i duschen däremot var jätteroligt!

Efter dagens bravad sov hon jättelänge och nu har hon somnat om igen efter en kort ammningssrund. Antar att det blev för många intryck. Hoppas att hon uppskattar vattnet mer nästa gång. Vi kanske får "träna" lite innan dess.

Idag fyller A-V hela tre månader! Det har gått så fort att jag nästan inte hunnit med i svängarna. Hon lär sig så mycket nytt varje dag och snart får vi överge storlek 56 för att endast ha 62.

E jobbar helgen så vi firar bara hon och jag. Igår badade vi på badhus för allra första gången och idag låg vi länge och myste tillsammans innan det var dags att kliva upp halv 10. Efter ammningen och lite lek fick hon ligga i babygymmet ett tag innan hon var alldeles för trött för att leka.

Vi har pratat mycket om att A-V har blivit lite mammig den senaste tiden. Hon vill alltid hålla koll på vart jag är och det är inte ofta som hon släpper mig med blicken. Nu när vi ska sova slår det mig att jag nästan är ännu värre. Hon är mammig men jag är döttrig :)

När vi ska sova lägger jag mig alltid så nära henne jag bara kan. Hon vrider ansiktet mot mig och jag somnar medans jag andas in hennes utandning. Vi delar samma täcke. Jag saknar henne då hon äntligen sover och när hon har ont gör det ont i mig. Jag vill alltid ha henne nära och det är inte ofta eller länge jag släpper henne med blicken...

Det är såklart också skönt att få liiite egentid ibland. Igår i bilen hade vi denna konversation:
Jag - har du märkt hur fridfullt och rogivande det är att sitta på toa these days? Det är liksom ens enda egentid.
E -jaaa! Jag har inte ens en tidning med mig jag bara sitter där och stirrar in i väggen och ler.

Tusen tack för alla fina tips om amningen! Har halkat efter med bloggen och godkände bara alla kommentarerna eftersom jag aldrig fick tid att svara på dom. Tack tack tack ni är underbara allihopa.

Det är nog som många skrev pga att hon bara vill snutta som hon blir arg. Försökte pumpa ut mjölk ett tag men det har aldrig riktigt fungerat för mig så jag gav upp. Nu ammar jag tills jag känner att suget minskar, då tar jag bort bröstet och sätter i nappen men håller henne i samma position. Det fungerar jättebra.

Jag har verkligen kommit in i rollen som mammaledig nu. Stressar inte utan gör det som känns bra. Eftersom A-V inte har så jättefasta sovrutiner än får man liksom gå på känsla. Varje måndag är det någon aktivitet för oss två. Antingen banysång eller babymassage. Jag blev jätteglad att se att det visst fanns några platser kvar på babysimmet så efter den 17 oktober kommer vi att bada tillsammans varje onsdag hon och jag.

Jag tänker inte alls på jobbet och det är så skönt att verkligen kunna slappna av. Idag ringde en säljare som ville veta mer om vad vi gör i vår grupp och jag fick tom tänka efter lite. Mina tankar går nu bara till lillegos och planering av hennes dop som ska hållas i December.

Det var nästan på dagen ett år sedan vi träffades på ett fik och sedan en restaurang och åt tillsammans. En av oss väntade på testdag medans fyra andra spänt stod i startgroparna för IVF och sprayade för fullt. Tänk om vi vetat då att hela fem stycken skulle plussa och få barn nästan samtidigt, OCH att alla fem skulle få döttrar! Fantastiskt!

Vi träffades igen när magarna knappt syntes och tog en långfika på samma café. Efter det följde vi varandras bloggar och väntade spänt på både vår egen men också varandras förlossningar. Så kom då fem fina underbara längtansflickor till världen, nästan samtidigt <3.

Igår träffades vi. Nu med barnen i våra famnar. Vilken underbar dag det var! Det känns fantastiskt att kunna fortsätta följas åt och att en dag kunna berätta för våra barn att de delade resan tillsammans på ett sätt. Tack för en fantastisk dag!

En mamma och ett barn saknas på denna bild :)