Ett år efter plusset har de äntligen funnit varandra!

Idag är det precis ett år sedan vår testdag då vi fick reda på att vi väntade A-V. Då världen inte skulle vara så svart och tom för oss längre. Det var en sån lycklig dag. Om någon hade berättat för oss att jag på årsdagen skulke sitta med prästen i soffan och disskutera ett dop så skulle jag absolut inte trott på det. Jag var inställd på att jag inte kunde bli med barn.

Den 6:e november kommer för alltid att påminna om den där stora lyckan och lättnaden, men för andra i vår närhet var det bara en sorgens dag idag och det gör mig så ledsen. Fina A och hennes sambo fick dåliga besked och nära släktingar testade idag minus för tredje gången. Den kvinnliga släktingen är dessutom sjuk så vem vet hur många behandlingar de tillåts göra eftersom ivf-meicinerna innebär ett avbrott i hennes vanliga medicinering.

Det är så ledsamt att så fina människor fortfarande är kvar i sin kamp och det påminner mig om att även vi någon gång måste tillbaka till den.

Jag önskar att alla fick uppleva en 6:e november så som vi fick för ett år sedan men livet är som bekant orättvist. Efter prästens besök orkade jag inte ta mig an något speciellt utan passade på att mysa extra mycket med A-V. En dag kommer jag att berätta för henne om vår och våra vänners kamp för att bli med barn. Vid det laget har livet ordnat sig för de som ännu inte plussat. Jag hoppas bara att de orkar kämpa tills det plötsligt vänder öven för dom.

Här rullar det på. A-V vaknar ungefär 9.30 varje morgon och hon är alltid på bra humör. Hon äter fortfarande 3 ggr per natt men jag är så van att vi somnar om igen nästan direkt. Däremot har jag fått problem med att somna på kvällarna istället. Ofta blir det så att jag ligger vaken ett tag efter att de andra somnar. Eftersom hon ofta satte i halsen och inte fick luft förut sover hon fortfarande mellan oss i sängen. Nu var det länge sedan det hände och vi ska börja lägga henne i sin egen säng. Snart. Nån dag.

I veckan fick jag hem en gammal stol som stått i mormors lägenhet så länge jag kunnat minnas. Den var i ganska dåligt skick och jag fick en vision av att måla den vit. Som dyna använde jag ett tyg som har lite koppling till Anna-Vera. Natten då vattnet gick i sängen hade vi nämligen mina favoritsängkläder nybäddat. Det var verkligen inget litet sipprande utan en stor fors som kom ut. Det var superblött i sängen och stora pölar överallt på vägen in till badrummet. Vi brydde oss inte om att städa på en gång utan åkte in till förlossningen direkt eftersom det började göra ont.

Efter förlossningen var vi kvar på rummet länge eftersom jag var så yr att jag inte kunde gå upp från sängen utan att se dubbelt. Det var en kombination av ansträngning och av att nag tappade 0,5 liter blod efter att hon kom ut. Det betydde att vi var fast väldigt länge i rummet som luktade fostervatten och annat. Vi mådde båda två så illa innan vi äntligen fick byta till patienthotellet. Jag tyckte att allt luktade fosterrvatten! När vi fick kaffe att dricka efteråt på kvällen tyckte jag t.om att det smakade som vattnet luktade *brrr*

It goes without saying att det inte var jättetrevligt att komma hem till pölar och blöta sängkläder. K
Jag kunde inte gå in! E fick skura och sätta igång tvättmaskinen. Han sprejjade t.om med sin deodorant inne i badrummet vilket har gjort att jag nästan kräks nu när han använder den.
Sängkläderna åkte alltså in i tvättmaskinen men där blev de sen kvarglömda i nån dag. När E kom på att han glömt dom var en del av dem prickiga av mögel :(. Eftersom de var mina favoritsängkläder och för att förlossningen satte i gång när vi hade dem så ville jag inte kasta bort dom.

Nu när jag gjorde om stolen kunde jag klippa ut en bit som inte blivit förstörd och göra om det till en stolsdyna.

A-V växer så det knakar. Jag upptäckte det först på babysången i måndags när hon plötsligt inte längre såg minst och yngst ut i gruppen. Alla påpekade också att hon växt mycket både på bredden och längden :). När hon ligger på skötbordet, favvostället som alltid får henne att skratta, märker man att hon har fått sånna där underbara goslår som man bara vill pussa på. Kinderna börjar också bli rejält runda och goa. Inte konstigt att hon lägger på sig när hon vill ha mat typ hela tiden. Jag är inte svårövertalad till att ge henne mat heller eftersom jag ofta tänker på att denna tiden snart är förbi. Vi tar vara på varje minut tillsammans.

Idag beklagade jag mig för mamma att jobbet börjar i februari. Hon sa att det alltid går att skjuta upp det lite. Några sekunder senare ringde telefonen och det var min chef som ville ha ett datum för när jag börjar igen. Jag var tvungen att säga februari och därmed blev det bestämt. Usch.

Nu närmar sig dopet och med den kommer också Jul och efter det går det i rasande fart mot Februari då det är tänkt att jag ska börja jobba tre dagar i veckan. Jag har redan inte så lite panik över det. Jag vill inte! Jag vill inte trappa ner på amningen, herregud det går alldeles för fort det här. Jäkla skit att det ska vara så jämnställt hela tiden ;)!

Förr stressade vi över tiden och fastän vi äntligen fått vår efterlängtade så är det ännu ett problem. Hur landar man? Min mammaledighet är ju snart över!

A-V har börjat använda rösten mer och mer. Det är så roligt och konstigt att höra henne "prata". Vi kan fortfarande inte riktigt föreställa oss hur hon kommer att låta sen när hon kan säga riktiga ord. Det är sant som de säger att varje ålder har sin charm. Nu är hon inte längre en liten spädis utan en bäbis men nu är det jättekul att hon söker kontakt med oss (trots att jag ibland saknar den lilla lilla grodan).

Idag, eller igentligen igår eftersom klockan är över 12, var det ett år sedan återföringen av blastisen som sen skulle bli A-V. Jag kommer fortfarande iåg att det kändes så märkligt och allting hände så snabbt. Doktorn pekade på ett nrummer på en lista och berättde att det var det embryot de valt ut till oss. Vi hörde en centrifug av något slag gå igång och efter ett tag kom en sköterska ut med ett rör. Vips så fick vi se en liten liten prick på skärmen och sen var det dags att hoppa ner från stolen. Det tog bara några minuter. Efter det satte vi oss utanför ett rum för att vänta på nästa läkare som skulle informera lite. Vi pratade inte direkt med varandra då utan tog tillvara på stunden. Jag var närmare en graviditet än någon gång tidigare! Efter ett väldigt kort samtal med en kvinnlig läkare som mest besrod av frågan "hur ska man klara av dagarna till testdagen?" så fick vi åka hem med ett gravtest i handen. Samma test som senare skulle meddela den största lyckliga nyheten i vårt liv.

Idag skulle vi fira med babysim men mina badkläder är mystiskt försvunna så jag och A-V tog en långprommis till affären istället och inhandlade ingredienser till en citronmarrängpaj. Hon satt i sin babysitter i köket medans jag bakade och pratade om vad jag gjorde hela tiden. Får hon inte bli buren i famnen kräver hon att man pratar eller sjunger hela tiden. Varenda gång jag byter blöjja blir det därför rena rama musikalen :) tur att det bara är hon och jag hemma för det mesta.

Pajen delades med mormor och gammelmormor som passade på att gosa med A-V. Nu ligger vi på rad i sängen och jag ska pussa henne godnatt. Jag är så lycklig över att hon finns här, en egen liten person. Lika lycklig är jag över att två en gång blev en.

Idag jobbade E sent och när han klev innanför dörren blev A-V jötteglad. Medans jag gjorde iordning några kvällsmackor bar han henne så att hon kunde se mig. Jag pussade mig frammåt i luften och gav henne en puss. Hon log stort och efter ett tag kom det! Det första riktiga skrattet! Jag fortsatte och hon skrattade gång på gång. Både jag och E började gråta. Åh ad stot hon börjar bli. Det känns så märkligt att höra hennes röst.