Igår var vi på BVC för första gången sedan A-V var 5 månader och 3 veckor. Det var dags för 9-månaderskontroll. När vi satt i väntrummet fick vi se vår gamla mvc-sköterska och hon stannade och pratade en stund med oss. Det kändes så märkligt att A-V snart har varit utanför magen lika länge som hon var innuti. Kom så väl ihåg när jag satt i samma väntrum och väntade på hälsosamtalet. Då var jag i vecka 14 och var fortfarande chockad och lite förvirrad över att jag äntligen var gravid. 

Jag tänker väldigt ofta tillbaka på när jag väntade A-V. E tycker nog att jag hakat upp mig lite och det kanske jag har men jag förstår samtidigt varför. När jag var gravid kunde jag äntligen tycka om mig själv igen. Äntligen gjorde kroppen som den skulle. Samtidigt kändes allting så overkligt att varje dag blev speciell. Även de dagarna då det gjorde satans ont eller då jag kände för att kräkas hela tiden. Jag tyckte mer om mig själv och min kropp när jag väntade A-V än vad jag gör nu.

Allting kanske hör ihop med att jag tycker att det är jobbigt när tiden bara rusar iväg. Önskar att det fanns ett sätt att bevara det värdefulla lite längre. Jag tänker såklart också jättemycket på hur underbart det är nu när A-V äntligen är hos oss. Jag tycker om mig själv som mamma och jag älskar vårt liv tillsammans men tiden går alldeles för snabbt. Oron över att behöva hoppa tillbaka till barnlösheten och behandlingarna igen gör mig lite snurrig. Det är en resa vi både ser fram emot och bävar inför.

A-V väger nu 8030 gram och växer på som hon ska. Sköterskan fråga lite om vad hon kan, hur/vad hon äter och om vi tycker att hon hör som hon ska.

Hon har lärt sig att sträcka fram handen för att göra en "high-five" och nu drar hon sig upp på allt hon ser. Än så länge kommer hon inte upp på knäna så ett litet tag till kan vi njuta av att ha en bäbis som bara kan krypa. Måste hinna göra huset mer barnsäkert innan hon lär sig gå. Konstigt det där att de dras till allt som är farligt och som de inte får röra.

A-V har fått sin sjunde tand. Nu kan hon bitas utav bara den. E har gjort misstaget att sticka in fingret i munnen på henne några gånger men kommer nog att akta sig för det framöver. Tre småtänder sitter i underkäken och fyra på ovankäken. Vi får det aldrig på bild för det är tydligen topphemligt men hennes fina framtänder har en liten madonnaglipa som kommit nu på slutet. Någon annans bäbis som fått något liknande? Undrar om det växer bort med tiden. Det ser iallafall otroligt gulligt ut nu när hon ler.

Hon visar mer och mer att hon faktiskt har ett humör. Speciellt svärmor och svärfar har svurit på att hon aldrig någonsin kan vara "besvärlig" och att hon är världens lugnaste tjej. Nu efter åtta månader har de fått se att även hon kan ställa till med skrikkalas. Det beror väl på att hon nu kan krälkrypa och klättra fram till det man vill istället för att sitta snällt och vänta på att bli underhållen.

På Söndag är det familjegudstjänst i kyrkan och vi i babysången ska framträda med några visor och ramsor. Det kändes så märkligt när körledaren sa att vi är gruppen med de stora barnen. När hände det?! Sen är det slut och vi blir inte kallade till någon mer grupp förens hon fyller 5 år då de har någon sorts reunionsånggrupp. Jag har svårt att ens tänka mig hur hon kommer att vara som femåring men inser att det bara kommer att smälla till så är vi där.

Här är en bild på den vanligaste vardagssituationen här hemma. A-V har precis ätit frukost och det är äntligen dags för mig att få lite flingor och mjölk. Då tittar hon på mig med denna minen och en speciell doft sprider sig i köket. Minns inte sist jag åt frukost utan att först behöva byta bajsblöja. Vill inte minnas det heller, detta är mycket bättre!

Påsken har varit mysig. Vi har sovit länge alla tre. I samma säng på morgontimmarna och jag har fått extra tid att snosa mig in i hennes lilla nacke. Jag ammar fortfarande på natten/morgonen men det känns att det är på sluttampen. Häromnatten ville hon ha mat och då jag la henne till bröstet skulle jag skjuta in hennes kropp mot min men lyckades inte. Hon har blivit för lång för det. Hon har blivit för stor för att ligga som en liten groda mot mitt bröst när vi är ute och går också. Nu vänder hon sig automatiskt utåt med kroppen så att hon ska se så mycket som möjligt. Nu kryper hon ifrån mig när vi leker på golvet. Det är mycket mer distans nu.

Men det nya för med sig mycket bra saker också såklart. Nu kan hon kramas och bestämmer själv (oftast) när hon vill dela ut dem. Hon kanske inte ligger kvar på samma plats när vi leker/myser men hon kan dansa och på många sätt kroppsligt visa när hon är glad och upprymd. När vi läser godnattsaga är hon gammal nog att uppskatta de fina bilderna och tycker att det är kul att ligga still och lyssna.

Imorgon är det dags för jobb igen. Det känns helt ok. Hade lite ångest över att behöva gå in till chefen och erkänna att jag tappat bort min mobiltelefon (klant som jag är! Har letat efter den i två veckor) men tack och lov hittade E den ikväll!! Dagarna går fort och det är kul att komma hem till A-V eftersom hon blir så himla glad av att se mig.

Röntgen i förrgår gick bra. Det var tre trötta familjemedlemmar som checkade in i centralreceptionen på Onsdagsmorgonen. A-V har ju haft feber sen i Måndags men eftersom urinprovet inte visade på någon UVI *yey* så var det helt ok att undersöka henne. Hon hade 39.2 hela natten innan och låg och vred på sig mest hela tiden men innan vi åkte iväg till sjukhuset var hon tillfälligt feberfri.

Vi irrade bort oss en smula men hittade tillslut rätt och träffade väldigt trevliga sköterskor på barnavdelningen. A-V fick läggas på den stora britsen och där blev hon avklädd och tvättad på nederdelen av kroppen. Efter det fick hon en bedövningssalva som skull ta bort obehaget iallafall längst ut. Jag och E distraherade henne med en sängmobil föreställande flygande clowner med badringar kring midjan. A-V låg snällt kvar på rygg och pratade högljudt med alla i rummet.

Instrumenten de använde är precis likadana som TF använde när jag skulle spola äggstockarna. Ett långt smalt plaströr och en liten uppblåsbar ballong i änden. De förklarade vad de skulle göra med A-V och demonstrerade genom att blåsa upp ballongen. Jag kunde inte låta bli att rysa. Det skulle göra lite ont på henne fick vi förklarat men det fanns ju liksom inte så mycket de kunde göra åt saken. Förhoppningsvis gjorde det inte lika ont att fästa ballongen i urinblåsan som det gjorde att fästa den i livmodertappen.

Sköterskorna genomförde ingreppet jättesmidigt och ganska fort. A-V är ganska stark och de var tvungen att hålla henne nere ganska hårdhänt. Hon började gråta och kämpa emot. När hon skrek "mamma" var jag nära på att rycka upp henne därifrån men sekundrarna efteråt var det färdigt. A-V hämtade sig nästan på en gång så det var nog inte så farligt. Jag fick ge henne en medicindos med banansmak från en spruta och sen satte vi på henne en blöja som också höll slangen och en liten dosa på plats. Vi hade tid på röntgen klockan 10 och fem minuter i anmälde vi oss i receptionen. Jättesmidigt tyckte vi men tyvärr så hade de en patient före oss som det var väldigt svårt att få några bilder på. Väntetiden på fem minuter blev istället två timmar.

A-V somnade som tur var i mitt knä ett tag. Resten av tiden åt hon majskrok och päronpuré samtidigt som hon tittade på när några barn lekte i lekhörnan. Vi tackade gudarna att vi fått ett sånt lugnt barn som är nöjd bara av att sitta i knät ett tag. Läkarna kom hela tiden ut och ursäktade sig så himla mycket. När det äntligen blev vår tur visade de in oss till röntgenavdelningen där en väldig maskin stod och väntade. Jag och E fick på oss varsin blyrock. De kopplade upp A-Vs kateter mot en droppställning och började sakta fylla hennes lilla blåsa med vätska. När hon började kissa skulle vi få henne att ligga helt stilla. Inte det lättaste vi gjort men med hjälp av en liten skallra och en sköterska som höll i hennes små ben så gick det bra. De tog några bilder när bläsan fylldes på och en filmsnutt när hon tömde den. A-V verkade inte alls besvärad av katetern när den drogs ut. Svar kommer om någon dag men jag är inte lika orolig längre eftersom hon inte fått något återfall av infektionen.

Nu är vi hemma och hon är som vanligt igen förutom små febertoppar som vi tror hör ihop med någon hörntand som antagligen är påväg.

A-V 8 månader:

Håller på med tungan hela tiden. Lipar och känner på tänderna.

"Sjunger" med när jag sjunger på visor hon känner igen.

Kan ta riktiga steg när vi hjälper henne att stå.

Är väldigt stadig och vill stå hela tiden.

Kan ställa sig upp själv om hon får tag om mitt finger.

Vinkar hejhej och hej då.

Kan säga "mamma" "pappa" "tutten" "där" "titta" "Anna"

Tittar efter mamma, pappa, lampan, katten.

Det börjar närma sig A-V´s röntgen. Imorgon ska vi infinna oss på sjukhuset och sen ska hennes små njurar och urinvägar kontrolleras. Detta pga att hon hade en urinvägsinfektion i Januari. När jag pratade med barnläkaren innan vi blev hemskickade från barnavdelningen sa han att hon antagligen inte har något fel men eftersom hon var så pass liten när hon fick infektionen så vill man kolla iallafall. Vi skulle vara uppmärksamma på om hon får feber utan någon anledning, såsom förkylning osv.

Eftersom hon mått bra och inte fått något "återfall" har vi liksom slappnat av lite. Trott att det bara var otur att hon fick det. Men igår började hon kännas varm. Typiskt, 38,2.  Hela natten har hon haft feber, mellan 38 och 19 och hon har legat och vridit sig i sängen. Jag har inte kunnat sova alls. Hon har ingen förkylning eller annan anledning till feber så vi är såklart väldigt oroliga att det ska var en till UVI. Får hon det igen nu betyder det kanske att det är något fel på njurarna ändå. Det skulle innebära en operation för att "täppa till" glappet mellan urinblåsan och njurarna. Usch, vill inte ens tänka på att hon måste bli sövd och att någon skulle skära i henne!

E är hemma med A-V idag så det blir han som får sitta med henne på vårdcentralen nu på morgonen. Vi lyckades efter många om och men att få ett kissprov imorse. Eftersom jag var så virrig när jag var gravid så fick jag alltid med mig en massa rör för urinprov från barnmorskan så vi hade ett sådant i beredskap. Vi provade att lägga hennes lilla hand i ljummet vatten, trycka lite lätt på magen, spola vatten i kranen osv och tillslut kissade hon lite när hon fick dricka vatten samtidigt. Det underlättar väldigt att kunna ta med ett prov när man åker in. Vi får se vad som händer. Har hon en till infektion måste röntgen ställas in också eftersom man ska ha varit frisk i två månader innan den görs.

Om det blir så att vi får röntga imorgon ska vi först på barnavdelningen där de ska sätta in i katater. Detta är någon timme innan själv bilderna ska tas. Vi har fått hem ett papper med en illustration av en liten tjej med ett rör uppstucket mellan benen. Röret sticker ju ut och jag förstår inte riktigt hur vi ska kunna få henne att ligga still så att det inte blir obehagligt för henne. Även under själva röntgen blir det svårt att få henne stilla.

Det blir ingen rolig dag imorgon. Försöker jobba men tankarna går bara till min älskling som sitter på vårdcentralen nu med sin lilla jeansjacka och sin svarta lilla mössa, med feber och kanske ont i magen. :(

Det är svårt att förstå att hon blivit så stor nu. Hon kan så mycket. Vilken resa från att ha varit ett litet knyte som mest bara låg och sov i sitt babynest. Nu sitter hon själv när jag sätter henne ner och hon kan dra sig fram på mage för att själv välja vilka leksaker hon ska leka med. Det syns på blicken hon ger mig att hon förstår så mycket och hon har humor. När vi försöker lära henne något nytt blir hon koncenterad och oftast börjar hon härma oss senare på dagen.

Hon har börjat vakna myyycket tidigare nu också. Vi som är bortskämda med att sova till klockan 10 blir nu väckta redan 6.30 av att hon ligger och gnyr. Sen hon fyllde 8 månader har hon börjat rulla runt i sängen och vi hittar henne ofta på mage. Det första hon gör på morgonen är att rulla åt mitt håll och ta tag i sängkanten så att hon kan dra sig upp och titta ner på mig. Ibland kan hon sitta där ett bra tag och bara titta, precis som om hon tar in det hon ser. Precis som när jag står och bara tittar på henne för att förstå att hon verkligen finns.

Det händer föresten fortfarande väldigt ofta. Så sent som igår stannade vi upp både jag och E när vi stod i köket och lagade mat. A-V satt i sin Hokus Pokus vid bordet och lekte med en kladdig rest av en majskrok. Vi bara tittade på henne som om vi förväntade oss att hon plötsligt skulle försvinna som en hägring.

Anna-Vera har fyllt 8 månader och har snart varit ute i stora världen lika länge som hon låg i min mage. Det händer så mycket nu. På månadsdagen vaknade vi av att hon låg och sa "titta!". Ett helt nytt ord från ingenstans och nu kan hon säga fyra saker: mamma, pappa, tutten och titta. Ibland låter det om om hon säger "där" också men jag är inte riktigt säker på att jag hör rätt så det räknar vi bort nu.

Hennes två små framtänder har ploppat upp och nu är det jättekul att bita på både mina och E´s fingrar. Det gör också att den lilla amningen vi har kvar blir lite mer spännande. Kan inte säga att det är riktigt den där lugna mysiga stunden längre men vi kör på ett tag till. Hon vaknar inte alla nätter och kräver mat men när hon gör det så är jag inte sen att lägga henne tätt intill min kropp och ta tillfället i akt att mysa med hennes lilla hår medans hon äter.

Idag har hon börjat att "dansa". Hon skakar på huvudet och vickar på kroppen tills hon blir alldeles yr och glad. Hon pratar nästan konstant när det är bara vi tre men blir tyst som en mussla när vi är bland folk.

Hon vänder huvudet och tittar efter mamma, pappa, lampan, bilen, tv:n och lyser upp som en sol när jag säger att vi ska bada badkar. När hon ser sina fina badringar som man ska ha på armarna blir hon rädd och nu hatar hon att ligga på skötbordet. Det som brukade vara den enda platsen som gjorde henne helt lugn förut.

Skulle kunna skriva så mycket mer men det flesta är småsaker som bara lämnar små underbara minnen i min hjärna och som är svåra att förklara. En känsla. Det händer så mycket nu.

A-V är fortfarande lite förkyld och blir ofta täppt i näsan på natten fastän vi pallar upp henne så mycket vi bara kan. Igår när jag och E skulle lägga oss vaknade hon till och var sedan helt otröstlig. Näsan var alldeles igentäppt och trots våra försök med både nässpray och sugen (som bara gjorde henne ännu argare) så kunde hon inte andas riktigt. Efter ett tag la jag över henne i vår säng på min kudde. Hon ville som vanligt ha nappen i munnen men då kunde hon ju inte få luft så istället hade hon nappen i handen så att hon kunde suga lite och sen ta ut den för att andas osv. Detta medförde såklart att hon inte kunde sova och istället låg hon och pratade högt med mig och E.

Det gjorde inte så mycket att klockan tickade på och att jag skulle upp klockan 6, för hör här vad himla gullig hon var!