E hatar ägg. Alltså han HATAR ägg. Det är på den nivån att han (allvarligt) hellre äter hundbajs än smakar på en äggmacka. Det är på den nivån att när E inte är hemma så frossar jag i omelett men måste städa bort alla eventuella spår och borsta tänderna innan han kommer hem. Det är på den nivån att det inte talas om ägg här hemma.

Det började redan när han var bäbis. Han åt allt annat men spottade ut just ägg. När han sedan började gå hos en dagmamma blev han itvingad äggmackor dagligen. Nu klarar han inte av ens lukten.

Idag skulle jag mysa lite med A-V. Hon och jag åt samma sak, potatis med fiskbullar i dillsås. För att lyxa till det kokade jag två ägg och blandade ner några äggbitar i hennes puréade mat. Big mistake. Hon gapade och skrek och nästan kräktes upp de små små bitarna. Fastän jag tog bort bitarna ur maten vägrade hon äta upp. Hon var helt hysterisk och jag fick nästan springa till skafferiet för att öppna en barnmatsburk med spagetti och köttfärsås. Efter en hel burk av det började hon förlåta mig.

Det fungar alltså inte med ägg där heller. Måste ju ligga i generna!

Har fullt upp för E jobbar hela helgen och A-V försöker lära sig krypa och det går väl, nja sådär och hon blir arg så fort jag inte är i samma rum osv... Vi hade besök av min systers barn (1 och 2.5 år gamla) igår. De for runt som en orkan här hemma. Både jag och A-V satt mest och gapade åt hur mycket två små underbaringar kan stöka till på bara tre timmar. Minstingens favoritsyssla är att ta tag i saker, vad som helst och bara kasta det i golvet. Den äldre av dem vill göra allt precis tvärtom och gärna pilla på saker som låter högt. Han hittade en Nalle Puh-docka som sitter på en stubbe med en massa knappar som spelar högljuda sagor och sånger när man trycker på dom. Funderade allvarligt på att slita av en sladd eller så i smyg för shit vad enerverande det var efter den 12:e "imse vimse spindel". När jag försökte stänga av Nalle Puh ville kusinen istället vara dj och började toktrycka på alla knappar samtidigt så att Puh stammade och typ skrek :)

Vi lagade middag samtidigt som småkillarna drogs till precis allt som de inte fick röra. Hade hjärtklappning hela kvällen tror jag :). När de gick hem runt 19,30 och det var dags att ta på pyjamas och mata med välling var A-V helt sjövild. Det kändes jättemärkligt eftersom hon är typ den lugnaste bäbis jag vet.

Nu sover hon i sin säng efter ännu en dag tillsammans med kussarna. Vi har gått prommenader i solen och ätit våfflor hemma hos min mamma. Barnen hade dragit fram rejält där med men det är ju samtidigt otroligt härligt. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.

Snabb uppdatering. Här hemma försöker vi få A-V att börja krypa men det är ingen hit. Hon vill mycket hellre stå upp hela tiden.

Sitter på jobbet och äter lunch framför datorn. Fastän det inte är sån stor ruljans här idag har jag ändå fått höra flera överraskade uttrop "men jobbar du redan?!". Det får mig alltid att känna mig så hemsk. Ja jag är redan tillbaka men inte för att jag själv vill det. Jag är inte nån karriärist som lever för jobbet, verkligen inte. Det har bara att göra med att E vill dela på tiden rättvist. Han vill vara hemmapappa och rå om A-V medans hon är liten och det förstår jag. Så jag sätter mig framför datorn två dagar i veckan och försöker tänka teknik och illustration. Det går väl sådär. Det är svårt att växla mellan mammaläge och kontorsläge. Alla frågar hur det känns att vara tillbaka och då ljuger jag och säger att det är kul, men helst skulle jag såklart byta blöja och hänga tvätt.

Imorse vaknade jag första gången när klockan ringde och insåg att A-V sovit hela natten utan att ha ammat någonting. Eftersom det vänstra bröstet (som jäklats hela tiden) fortfarande inte trappat ner på produktionen lika mycket som det högra var jag tvungen att väcka henne och ge henne mat. När hon låg där brevid mig insåg jag hur mycket jag saknat henne på natten. Vi hade en sån fin stund de där 10 minutrarna då hon åt. Hon sträckte upp sin lilla hand och sökte min. När hon var klar låg hon och tittade på mig och ljudade "mmmmmammma" och "brrrrrrrrrr". Jag passade på att pussa och snosa så mycket jag bara kunde innan jag var tvungen att springa upp. Fick bara 30 minuter på mig innan det var dags att åka men det var det värt!

Nu är A-V 7 1/2 månad och hon lär sig nya saker hela tiden. Hon kryper inte än men har utvecklat någon slags snurrteknik som tar henne dit hon vill. Helst vill hon bara stå hela tiden och hon kan ställa sig upp alldeles själv om man bara hjälper till med balansen. Hon vet vem mamma och pappa är och då E låter henne prata med mig i telefonen så skrattar hon och hoppar upp och ner. Då vi spelar musik brukar jag säga åt henne att dansa och då ställer hon sig på tårna i gåstolen och vevar med armarna. Hon dregglar som om munnen var en kran och det beror på att hennes högra framtand kommer att titta ut vilken dag som helst.

Nä nu måste jag försöka jobba. Med betoning på försöka.

Nu har äntligen förkylningen gett med sig och vi spenderade hela gårdagen med att städa ut den. Imorse firade jag och A-V genom att åka på babysången. Vi missade förra veckan så det var länge sedan vi var där. På en gång vi kom innanför dörrarna sken hon upp. Det var så roligt att se! När vi satt i ring och sjöng de första låtarna fnittrade hon förnöjt och stod upp i mitt knä hela tiden.

Imorse började vi misstänka möjlig UVI igen. Kisset luktade lite märkligt. Ja vi luktade båda två :/ man blir grymt oäcklad som förälder tydligen. Har föresten blivit en sån där som luktar efter bajs på utsidan blöjan, fastän det var typ det äckligaste jag kunde tänka mig och fastän jag sa att jag aldrig skulle göra så... Iaf så ser vi inga tecken på uvi just nu men håller koll på om hon får feber. Hoppas verkligen inte att hon får det igen. Inte bara för att det är jobbigt för henne utan också för att det antagligen skulle innebära ett fel i njurarna som måste opereras :(.

Idag frågade Es syster när vi ska ha barn igen. Det är indirekt en fråga från min svärmor för så är det alltid. Känns konstigt att de redan tänker på sånt. De fick inget svar. Vi vet ju inte ens om vi kan igen. Vi vet bara när vi vill börja försöka men det är privat. Vore skönt om inte hela släkten vet om allting i förväg denna gång.

Både jag och A-V är sjuka. Jag är nästan mansförkyld, ni vet sådär så att man tror att man är dödssjuk. Vilken himla tur att E är frisk (än så länge) så att han kan ta hand om lillan. Imorgon ska han till jobbet och jag får väl droga mig med Ipren eller något för att orka.

Nu när hon är sjuk har vi märkt att hon luktar jätteäckligt! Det är snoret som verkligen stinker. Inatt när jag låg åt hennes håll började jag till och med må lite illa, så äckligt luktar det. Tydligen är bajsblöjorna också rekordhemska för alla gånger E fått byta på henne idag så har jag hört "urk, åh fyyyy f*n!", "men hur är det möjligt?" och en massa kväljningar. Kanske tur att lukt och smaksinnet är borta för mig när det är min tur att ta hand om henne imorgon ;)!

Jag är som en blandning mellan Emil i Lönneberga och Madicken. När jag var liten var jag absolut bannlyst från butiker som ex Duka. Alla loakler med värdefulla föremål var off limits. Anledningen var en blandning av att inte kunna hålla mina fingrar i styr och allmän virrighet. Det sitter fortfarande i i vuxen ålder, "typiskt mig att tappa bort nycklarna till huset" "typiskt mig att råka stöta till den där vasen inne på Ikea". E tycker att det är skitjobbigt att handla med mig för jag råkar alltid ut för sånt. Jag är den där tjejen på affären som bara måste ta den understa burken i stapeln så att alla konserver åker ut på golvet i ett stort brak.

Igår hade jag några sådana "typiskt mig"-moments. Jag tappade bort jobbmobilen på kvällen så att hela familjen inklusive syster och mamma var involverad i ett stort sökande. Den hade bara "råkat" falla ut ur byxfickan. Som tur var återfanns den sent på kvällen. När vi skulle lägga oss för natten var det dags igen. A-V är fortfarande sjuk med en jätteläskig slemmig hosta samt snor som bara forsar. För att hon ska kunna andas genom näsan har jag burit omkring på en nässpray hela veckan. Hon verkligen avskyr när man petar med hennes näsa. Tror det är det västa hon vet, men igår när vi skulle sova var hon så täppt att hon hela tiden väcktes när hon försökte andas genom näsan och nappen gick ju inte att ha i. Jag gick för att hämta sprayen och då fanns den inte! Jag vet att jag hade gått och kännt på den under dagen men i ett förvirrat tillstånd under kvällen måste jag ha lagt ur den ur byxfickan eller tappat den någonstan.

Jag började riva upp sängen. Kollade igenom hela köket. Naken var jag också för jag var ju redo för sängen. Kallt var det också för jag hade lite feber. Irriterad var bara förnamnet för det är ju så typiskt mig. Tillslut svepte jag E´s jättejacka om mig och pölsade ut till bilen. Där var den såklart inte heller. Vid det här laget var A-V pissed off! Hon kunde inte få ro för hon kunde varken amma eller suga på nappen eftersom näsan var helt igentäppt.

Tillslut fick jag rusa ner i källaren som var svinkall, fortfarande naken för jag hade inte tid att ta på mig något. Jag drog med mig hennes lilla filt för att hålla mig varm men den nådde bara från axel till axel så jag stod i kolsvarta källaren, naken och arg med en bäbisfilt på huvudet och rotade igenom gamla lådor. Tillslut hittade jag en sån där revaxörpump som man har när man har mycket vax i öronen. E fick hålla i A-Vs lilla huvud och jag fick försöka suga ut så mycket som möjligt med pumpen medans hon skrek och skrek och skrek.

Tillslut kunde hon andas igen och vi försökte sova. Det gick inge bra. A-V ömsom snarkade som en perkulator, gled ner från hennes kuddberg som skulle hålla henne högt eller skrek för att nappen åkt ut. Jag frossade bredvid. E sov (fast frågar man honom så var han också vaken, men han sov).

Klockan 1 ville hon amma som vanligt. Då var hon täppt igen. Klockan 4 var hon klar med att äta/skrika/korva sig och perkulerade mellan oss igen. Hon kunde bara sova om jag gosade med hennes ena fot hela tiden. Jag låg med ryggen i en högst obekväm ställning och hade en ytterst irriterande handduksboll inkilad mellan skulderbladen.Några timmar senare ringde klockan för mig. Då vaknade hon och skrek. Jag gav välling för att hon skulle somna om ett tag och ge E lite sovmorgon men hon skrek fortfarande när jag stängde dörren.

Det var faktiskt ganska skönt att komma till jobbet och ha nära till kaffeautomaten idag. E hade det mindre roligt hemma med en bäbis som fortfarande är på dåligt humör. Denna förkylning kan gärna få släppa nu.

I tumultet igår när jag letade efter nässprayen till A-V hittade jag en vuxennässpray. Den hade jag behövt nu men tro det eller ej - jag tappade bort den! Får kanske använda revaxörpumpen när jag kommer hem :S

Oj det var verkligen ingen höjdare att gå tillbaka till jobbet. Tur att det "bara" rör sig om två dagar i veckan för mitt hjärta hade inte orkat med att sätta igång på 100% på en gång. Natten mot Tisdagen var värst. Det var så definitivt att det var slut på allt mys. Det kändes verkligen som om jag skulle överge henne på ett sätt. Låg till och med och grät ett tag innan jag kunde somna.

På morgonen ammade jag henne strax innan jag åkte iväg. Hon var så glad och skrattade åt mig när hon var mätt och belåten. Hon förväntade sig att få mysa med mig ett tag i sängen och att få somna om i min famn. Istället la jag henne tätt intill E och försvann ut ur rummet med tårar i ögonen. Det var hemst.

På kontoret hade tiden stått stilla. Det var så märkligt att vara där. Allting påminde om antingen behandlingen, barnlösheten eller graviditeten och jag står ju utanför allt det där på ett sätt, tills vi försöker få syskon. Jag satte upp bilder i varje skrå för att få känna att hon var där med mig.

Dagen segade sig fram och amningshjärnan gjorde att det tog ett ganska bra tag att komma in i arbetet igen. Jag fick bara en vettig sak gjord på hela dagen. När jag äntligen kom hem möttes jag av en uttröttad E som hade jätteont i huvudet. A-V hade inte alls kunnat somna om när jag gick och för första gången i sitt liv hade hon krävt att gå upp klockan halv 8. Ingen sovmorgon där inte. Efter den tidiga uppstigningen hade alla rutiner gått om intet och hon hade skrikit nästan hela dagen och sovit bara någon timme.

När hon först såg mig blev hon SÅ glad. Hon ville upp i min famn och tog mig i ansiktet om och om igen ungefär som för att kolla att jag verkligen var där. Det var faktiskt en härlig känsla att se henne så glad, men eftersom E var så trött var det jag som fick åka och handa. Jag var alltså tvungen att lämna henne ännu en gång och det var verkligen ingen höjdare för henne. Hon blev SÅ arg. När jag kom hem från affären ville hon nästan inte se på mig. Hon hade en anklagande blick och vägrade skratta eller ens prata sådär som hon brukade. För att muntra upp henne gick jag och badade med henne. Det är typ det bästa hon vet.

Alltså, om ni kunde ha sett hennes min. Hon var så arg men ville liksom plaska ändå. Hon plaskade i vattnet med armarna lite lojt, samtidigt som hon tittade arg på mig. Humöret höll i sig ända tills hon fick mat och somnade i min famn. Det gjorde så ont i hjärtat och samtidigt visste jag att allting kunde upprepa sig morgonen efter.

Tack och lov så gick det mycket bättre på Onsdagen. Jag ammade henne inte innan jag gick utan smög bara upp. Det var jobbigt att viska hej då men inte alls lika hjärtslitande som det var i Tisdags.

Idag är det Fredag och jag njuter, förkylning till trots. Har föreslagit för E att jag kan vara hemmafru men det gick tyvärr inte hem :) Nu ska vi snart bada. Denna gång utan arga miner!