Jag och E är mitt uppe i operation "håll dig sysselsatt" och igår åkte vi till Ikea för att äta middag och köpa lite möbler. För en gångs skull myllrade det inte av folk och eftersom det nymera praktiskt taget är kolsvart efter 17 hade vi det riktigt trevligt när vi satt där i restaurangen i ett dunkelt ljus. Vi skrattade och pratade precis som vi alltid gjort förut. Provrörsbefruktning är inte direkt ett samtalsämne hos oss nuförtiden men igår kom det fram att vi båda känner att vårt förhållande på ett sätt räddats av att vi gått vidare från egna försök. Inte för att det någonsin skulle vara tal om att gå ifrån varandra, men allt känns mycket enklare nu när vi släppt en stor del av pressen på oss själva. Det är det upp till andra nu och vi kan andas ut lite. Istället för påtvingat sex och all ovisshet har vi kunnat fokusera på att göra det bästa av väntetiden och till och med fått igång ett ganska normalt sexliv igen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna kännas bättre att välja att gå vidare till IVF, att allt skulle bli mörkare och jobbigare, men så har det faktiskt inte blivit.

Efter maten strosade vi bland möblerna och då på väg till tag-själv-lagret befann vi oss plötsligt på barnavdelningen. Ensamma. Inte en kotte fanns inom synhåll. För oss två kan barnavdelningar liknas vid förbjuden mark. Oftast känns det som om vi blir uttittade, att de tänker "Varför går ni här för? Här har ni inget att göra". Både pga detta och för att det oftast gör alldeles för ont i hjärtat brukar vi halvspringa förbi dessa avdelningar. Men inte igår.

Helt omedvetet saktade vi båda ner och gick långsamt och tyst igenom lokalen. Vördnadsfullt. Vi stannade ett tag vid spjälsängarna och jag drömde mig bort. För en stund kunde jag nästan känna känslan av att få gå där och välja möbler till ett barn i magen. Jag såg att även E tänke likadant.

Så kom det några andra. Några som hade skäl till att vara där. Några som var mycket yngre än oss. Som inte såg på alla saker med vördnad utan som något tråkigt och självklart. Vi skyndade oss därifrån för att ge rum till dom som verkligen har något där att göra. Men en dag ska vi komma tillbaka och då ska vi gå där länge länge. Då ska jag aldrig någonsin glömma bort att vara tacksam och glad. Att någonting aldrig är självklart.

Såååå himla välkommen är du! Det ska banne mig firas med att få sova bra en hel natt.

Så himla skönt det var att träna riktigt hårt. Att bli slagen och få bli slagen. Att känna sig på utsidan som man så ofta känner sig på insidan. Trots att det kanske inte ser ut så så har det faktiskt varit en ganska bra dag idag. Att Anna och hennes man lyckades gjorde mig såklart både lycklig för deras skull och även lite mer hoppfull om att vi också ska lyckas någon gång.

Så kom jag hem från träningen och läser det min svärmor skriver på facebook. Att tiden går så fort och att hon ska bli mormor i November. Då gjorde det ont i hjärtat. Det var ju vi som skulle få ge dom det barnbarnet. Det känns så pissigt att vi misslyckats med det som vi sett fram emot så länge. Att vi blir omkörda av de allra minsta i släkten. Att hon kan glädjas så när vi mår så himla dåligt. (Det är ju självklart att hon gör det och det är ju normalt. Men det gör fortfarande ont.)

Usch, ska rycka upp mig. Det är ju trots allt den sista dagen på September idag. Imorgon vaknar vi upp till månaden då vi gör vårt IVF. På Onsdag börjar jag med sprutorna och på Söndag ska jag vara i skogen hela långa dagen. Snart är det vecka 42. Snart.

Är spraymensen mer långdragen än en vanlig mens? Idag är jag inne på 6:e dagen och det har fortfarande inte slutat. Så irriterande för man känner sig så ofräsch.

E har börjat kommentera att min mage ser så uppsvälld ut, vilket den verkligen är, och det gör ju inte direkt att jag känner mig vacker eller så.

Skönt att det är fredag iaf så att jag kan få åka och träna lite karate efter jobbet.Tillåter mig själv att köra ett stenhårt pass i veckan fram tills jag börjar med sprutorna.

Biverkningar av sprayen so far:

Svettas

Fryser

Fet/dålig hy

Ont i huvudet

Uppsvälld

Lätt till tårar

Irriterad

Okoncentrerad

Får inte sova på natten - alltså jättejättetrött!

Men vad gör man inte... Trevlig helg alla fina!

Jag sover verkligen som en kratta och huvudvärken irriterar mig något fruktansvärt. Det känns som om någon trycker ner ögonlocken på mig hela tiden. Eftersom jag knappt orkar röra mig och jag precis haft/har mens så är hyn dålig också. Jag känner mig inte som världens fräschaste just nu alltså.

Så vad gör man då? Jo, självklart tar man med sig VISAkortet och shoppar loss på lunchrasten. Det spelar ingen roll om man inte sovit på några dagar, shopping löser det allra mesta. Iallafall för stunden.

Jag har irriterat mig på att det verkligen känns som om Synarelan inte ger lika stor dos nu som för några dagar sedan så jag skrev ett mejl till TF. Dom är ju så underbara så de ringde ju upp direkt och kunde ge mig svar. Eftersom jag fått en blödning är jag nedreglerad men T tyckte att jag kunde hämta ut en till spray så att jag kan känna mig lugn.

Sagt och gjort, nu ligger det en påse på kontoret med en ny Synarela (jag hämtade också ut en Ovitrelle till med tanke på dig Solensstrålar ;) )

Det är jättesvårt att koncentrera sig på någonting idag eftersom jag knappt sovit på hela natten och jag känner mig yr med huvudvärk. Kvällen kommer därför att vigas endast åt sängen sängen sängen. Och kanske ett bad. Om jag orkar.

När jag vaknade i Söndags fick jag plötsligt en väldigt välkänd känsla i magen. Mensvärken var ett faktum. Trots att det står i papperna från TF att spraymensen bör dyka upp mellan dag 7 och 11 var jag alldeles säker på att den skulle strula. Sådär som den gjorde när jag åt Provera för att kicka igång mensen igen då utredningen drog igång.

Det var alltså inte alls inräknat i planerna att börja blöda och i panik lyckades jag efter ett tag leta reda på de fyra sista tampongerna som fanns i huset. Sen var det bara att dra på sig kläder och ett leende för E´s föräldrar skulle hämta oss tidigt för en tripp upp till sommarstugan. Vi hann inte prata så mycket om det som hänt innan de ringde på dörren, men vi konstaterade att nu var det verkligen definitivt att det är IVF som gäller och att E var väldigt nedstämd över detta. Jag också såklart men jag var för trött för att riktigt känna efter.

Hela vägen till stugan satt jag och tittade ut genom fönstret. Det gjorde för ont i magen och i huvudet för att jag skulle orka bry mig om någon konversation. Tack och lov pratade E på rätt duktigt. Tror han behövde det för att skingra tankarna.

Svärföräldrarna har nyss kommit hem från en veckas semester utomlands och de vet att vi under tiden påbörjat behandlingen. Tots detta sa de ingenting på hela dagen. Inte en enda fråga.

Väl vid stugan fanns andra släktingar på plats. På en gång började det pratas om att två kusiner till E tydligen också är på smällen och hur nära inpå E´s lillasyster de ska föda. Jag och E lämnade klungan direkt och gick en promenad i tystnad. Trots att man försöker hålla skenet uppe så ser man ju på någon att de inte mår bra. Jag VET att jag stundtals såg lite reserverad ut och jag VET att min svärmor fått information om att jag var på bloggträff igår. För mig är det helt ok om hon undrar om jag bloggar, jag ville att hon skulle fråga om det. Istället frågade hon om jag "varit ute på galej igår?". Hon måste ha antagit att jag var bakis eller något...

 Efter fyra kaffekoppar och lika många timmar blev vi hemskjutsade utan en enda fråga om hur vi mår just nu. Den enda barnrelaterade händelsen var i bilen på väg hem när svärfar kommenterade att vi behöver en ny bil snart, en som rymmer en barnvagn... för han tror nog att det kommer orda sig det här...

Som tur var satt jag och E i baksätet så jag tror inte att de uppfattade att jag började gråta av hans kommentar.

Jag kanske är lite överkänslig just nu. Kanske hade det inte kännts bra om de frågat allt för mycket heller. Kanske hade jag aldrig riktigt kunnat vara nöjd med situationen. Det är möjligt att det är onödigt att haka upp sig på sånt här. De försökte ju iallafall umgås med oss. Och E lyckas ju se normal ut. Vi borde väl kunna träffas utan att jag ska kräva att de ska fråga om det vi går igenom hela tiden?

Kanske kan jag skylla på sprayen eller på effekten mensen för med sig.  Eller så är jag omöjlig att tillfredställa just nu helt enkelt. Herregud jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha av omgivningen eller av E. Sprayen har verkligen gett sig till känna i kroppen nu. Jag är ständigt skittrött och har hela tiden huvudvärk. Inte så att jag behöver tabletter men så pass att det irriterar. Kroppen är svag och jag är både lättirriterad och har lätt till tårar. Jag sover numera jättedåligt, precis som med pergotime. Tack och lov kan jag iaf somna till på dagen om jag är smart nog att gå och lägga mig innan middagen.

Nu räknar jag ner dagarna mer än någonsin. Måtte det bli dags för sprutor snart så att jag kan få en annan känsla i kroppen.

Jag har ingen aning om det var en dröm eller om det verkligen hände, men inatt vaknade jag av att E låg och höll om och smekte mig om magen. Så som alla lyckliga gravida gör... ni vet liksom kupar och håller upp magen.

Det spelar ingen roll om det bara var en dröm. Jag vill ha mer!